LENINDEBATT

Jan Myrdal

13 februari 2013

Kjell Albin Abrahamson är arg. Men han argumenterar inte. Han höjer bara rösten. Det är mycket nutida. Diderot föreslog att om man ville studera gräl borde man gå till en vanlig krog; I Sverige räcker det nu med att gå ut på nätet och/eller följa gängse medier. Men det finns skäl till att det var riktigt med ett intellektuellt och konstnärligt Leninpris. (Jag föreslog också ett Robespierrepris. Skälet diskuterade jag i programbladet till Göteborgs Stadsteater i höstas; hans mänskliga rättigheter förebådade de reformistiska reformer efter Andra världskriget vilka nu demonteras.)

Vid Lenins död skrev Hjalmar Branting i Folkets Dagblad 22/1 1922:

”Lenins betydelse för den ryska revolutionen kan ej överskattas. Han har fullbordat en stor historisk gärning genom sin hänsynslösa kamp för att rensa bort allt det gamla. Lenins stora gärning kommer alltid att kvarstå som en av de mest betydelsefulla i detta upprörda tidevarv, betydelsefull i sin rätlinjighet och sin hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen.”

Om den sammanfattningen torde de flesta från olika håll ännu vara överens. Men till det som jag ser som det avgörande för att vi nu nittio år senare med ett pris till konstnärligt och intellektuellt verkande vill lyfta fram hans namn och gärning hör tre förhållanden.

År 1914 när den dåvarande arbetarrörelsen imploderade och de dess politiska ledare som byggt sin politiska och ekonomiska karriär på fredsvilja skickade ut sina väljare att dö i ett herrarnas krig var han en av de mycket få (få ty det fanns en handfull – också i Sverige) som stod chauvinismen emot. Han var därtill nästan den ende som förmådde formulera en teoretisk förklaring till detta liberalers och socialdemokraters opportunistiska folkmordshandlande. Den 3 mars 1915 påpekade Lenin (omtryckt i Gegen den Strom 1918) att de officiellt revolutionära i tyska riksdagen röstade för kriget för att 11 000 tyska socialdemokratiska funktionärer inte skulle förlora sin försörjning och partiet riskera de 20 000 000 Mark det hade i sina tidningar. För mig var detta en avgörande insikt. (Robespierre hade rätt när han i grundlag ville införa att folket har rätt men dess företrädare är korruptibla.) Lenins analys förklarar även i dag varför t.ex. norska politiker som gjort karriär på motstånd mot NATO sedan försörjer sig som ministrar på att stödja NATO:s krig.

Det andra är hans direkta antiimperialism. Inte bara drev han i sitt parti sommaren 1917 igenom att de undertryckta folken i Ryssland skulle ha rätt att förklara sig självständiga. (Det är därför det finns ett Leninmuseum i Finland.) Han medvetandegjorde om imperialismens (även den ryska och s.k. västliga) vidriga historia sedan sjuttonhundratalet. Undertryckta ”koloniala och avhängiga” folk har därför rätt i sina uppror trots att ”civiliserade” socialister i imperiernas huvudländer då som nu sökt förklara dem barbariska och odemokratiska. (Jag är övertygad om att Lenin skulle gett stöd åt t.ex. Mau Mau, palestinier och nu afghaner på deras egna villkor i frihetskamp mot olika imperialister.)

Det tredje är vidsyntheten, förmågan att skilja person och sak. Sommaren 1917 hade Georgi Plekhanov som varit marxist och revolutionär men blivit avfälling och krigsförespråkare inför den franska militärmissionen i Petersburg förklarat att bolsjevikerna var ohyra som borde utrotas för den allierade segerns skull. Detta kände Lenin väl till. Men eftersom Plekhanov tidigare varit en så lysande skribent krävde Lenin att hans skrifter skulle tryckas om och ungdomarna läsa honom.

Att många som kallat sig leninister brutit mot dessa principer, drivit storrysk politik i Sovjetunionen, som franska kommunister inte vågat ta tydlig ställning för Algeriets frihet och i olika länder på olika sätt sysslat med principlösa fördömanden av verk och personer minskar inte Lenins betydelse och storhet.