2 februari 2013
Det Anders Nordström skriver i
Flamman 31 januari 2013
mot Britta Rings påpekande att den
verkliga situationen i
Syrien är komplicerad bör synas i
sömmarna. Det är hög tid.
Han skriver:
- ”För vi har ju mött dem förut.
Förnekarna. Det var de som
tänkte att ''kanske var det ändå
utländska agenter som
startade Ungernrevolten, kanske
byggdes Berlinmuren som ett
skydd mot imperialismen och kanske
är de politiska fångarna
på Kuba egentligen bara
CIA-agenter. Vi vet inte säkert.
Situationen är komplicerad.'
Vänstern i allmänhet, och
Vänsterpartiet i synnerhet,
betalar än i dag ett högt pris för
att så många, så länge
gjorde som Britt Ring ...”
Nå! Hur är det?
komplicerat. Visst fanns ”utländska
agenter”. Särskilt
Washington satsade stora summor,
inte bara på propagandister
i ”Radio Free Europe” och
motsvarande utan för de verkligt
agerande. Men samtidigt var det
Förenta Staternas regering
som diplomatiskt direkt uppmanade
Sovjetunionen till en
snabb och stark militär insats mot
revolten – för att bevara
den europeiska stabiliteten. (Om
detta tigs det.)
Det fanns en inre kommunistisk
opposition mot den
politik Mátyás Rákosi
representerat. Det fanns ett också
folkligt motstånd mot
Sovjetunionens överhöghet. Men därtill
inte bara en så att säga normal
borgerlig nationalistisk
opposition utan, som jag minns från
våren 1953 då jag i
Budapest träffat på dem, en stark
underjordisk
pilkorsfascism även bland ungdomar
(den som nu åter
organiserat sig som Jobbik). Under
resningen i Ungern 1956
genomfördes också den första
större och blodiga europeiska
antijudiska pogromen sedan i Polen
1945 då Röda armén tvangs
ingripa och sätta stopp för den.
De som hängdes från
lyktstolparna var mest judar (från
säkerhetstjänsten sade
man). Inget av detta rapporterades i
våra officiella medier.
En del av denna komplexa verklighet
kände vi dock till.
Vårt, det dåvarande Skp, fel var
att vi – trots Sture
Källbergs intressanta reportage om
konkreta skeenden – inte
grävde i dessa bestämmande
komplikationer som varken Moskva
eller Washington ville kännas vid.
Alla vi på vänsterkanten som
levat i Berlin – i öst som
väst – visste att den öppna
gränsen och valutasvindeln och
den av Väst pådrivna ekonomiska
flykten västerut innebar att
folket i TDR förblödde. Jag var
med om diskussioner bland
kommunister i öst hur detta måste
stoppas. Men vad värre
var, situationen vid sektorsgränsen
och bland olika västliga
kamporganisationer, höll på att
driva fram ett världskrig.
De nuvarande medlemmarna i
Vänsterpartiet begriper tydligen
inte hur nära atomkriget var under
det kalla kriget. Jag var
själv i Indien när muren byggdes
1961 men jag minns hur
lättade Gun och jag var. Och jag
förstår varför ”Junge Welt”
i höstas tackade för beslutet
bygga muren - och naturligtvis
utsattes för mediahyl. (Om
bakgrunden till muren finns
mycket publicerat. En intressant bok
är ”Ohne die Mauer
hätte es Krieg gegeben” av Heinz
Kessler och Fritz Streletz
på Edition Ost.)
Visst försvarade det dåvarande
Skp – och ”Ny Dag” -
muren. Men inte var partiet helt
insatt i frågorna. Jag vet
att efter de diskussioner TDR:s SED
haft med Skp i Sverige
klagade Willi Bredel inför Gun och
mig på att också gamla
vänner och kamrater i Sverige
påverkats av den allmänna
propagandan.
Visst känner jag till
svårigheterna i TDR och den
sovjetiska överhöghet som lamslog
deras politik. Mina böcker
förbjöds där som ”fascistisk
krigspropaganda” (Fast den
tyska upplagan av ”Karriär”
smugglades dit i rätt stor mängd
– till läsning i MfS trodde jag)
och de år på sjuttiotalet
när jag bodde i Berlin – väst -
kunde jag inte passera in i
TDR utan att få ”överrockar”
från MfS efter mig. Det man kan
anklaga det gamla parti jag var
medlem i från våren 1943 (då
jag gick in i SKU) till 1965 var
inte att det såg
komplikationer utan att det inte såg
dem tillräckligt
tydligt och därför lätt halkade
iväg in i ”allmänna
sanningen”. (Efter 1965 har jag
varit ”partilös kommunist” -
som C.H. Hermansson presenterade mig
på partikonferensen
1965.)
Vad Kuba beträffar uttrycker
sig Nordström naivt. CIA
har genomfört ett lågintensivt
(ibland högintensivt) krig
mot Kuba i årtionden. En del av
dess agenter har gripits men
naturligtvis inte alla och ibland
har den kubanska polisen
tagit fel och som CIA-terrorist
fångat en allmänt egensinnig
eller kanske blott förvirrad
individ. Antalet sådana fall
tycks mig dock mindre i Kuba än i
Sverige – för att inte
tala om i Förenta staterna.
Nej, om det är någonting den
så kallade vänstern bör ha
lärt sig är just det komplicerade;
att inte följa strömmen.
Som nu när det gällt Libyen och
Afghanistan – eller Mali och
Syrien. Eller som det franska
kommunistpartiet när det
gällde Algeriet eller som den tyska
socialdemokratin 1914.
Eller för att gå längre tillbaka
som allmänna europeiska
vänstern – William Morris ! - då
den följde stormakterna i
deras kamp för ”de små folkens
rätt” när det gällde att
upplösa det ottomanska riket.
Ett bra motgift mot detta vore
att läsa Marx och Engels
från artonhundratalets konflikter i
Östeuropa. De förmådde
se och ta ställning just till
komplikationerna. Trots den
offentliga lögnen. Men de texterna
är gömda långt inne i
MEGA 2.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen