Freitag, 20. März 2015

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Jag gör ett undantåg och lägger upp den här underbara artikeln om Yaşar Kemal (stort tack till TLAXCALA och Mustafa Can för sitt fina eftermäle). Först nu fick jag veta att han dog för tre veckor sen i Istanbul. Jag lärde känna honom först i svenska utgåvor och blev omedelbart tagen. Hans texter är rena poesien. En av de mycket stora författare som naturligtvis fick inget Nobelpris för han var ju ateist och dessutom socialist.

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Mustafa Can


Mustafa Can minns en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm
 http://tlaxcala-int.org/upload/gal_9864.jpg
Yaşar  Kemal dog i dag, 91 år gammal, i Istanbul
När jag nås av budet om Yaşar  Kemals död kommer jag att tänka på en sen natt två dagar innan nyårsafton 2006 i – Havanna.
Gabriel García Márquez satt med ett följe av vackra kvinnor och allvarliga, bredaxlade, kostymklädda män på sofforna längst in i nattklubben ”Den enögda katten”, nedanför det sägenomspunna Hotel Nacional där maffiabossar, spioner, filmstjärnor, politiker,  författare och andra celebriteter frotterade sig med varandra en gång i tiden.
Uppmuntrad av min vän Lars Asklund gick jag fram till författaren och tackade för storartade läsupplevelser. Marquez nickade och frågade avmätt var jag kom ifrån.
– Sverige. Men jag är ursprungligen från Turkiska Kurdistan.
– Åh, från samma land som Yaşar  Kemal, utbrast han förtjust och höjde sitt drinkglas.
Trots att jag inte nämnde att jag då och då träffade Yaşar  Kemal fortsatte Marquez:
– En mycket fin och inspirerande kollega. Hälsa så gott från mig när du träffar honom.
Fem månader senare var vi några personer som satt med en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm. För att muntra upp honom – han hade kommit för att besöka sin dödssjuke vän och författarkollega Mehmet Uzun – berättade jag om mötet med Marquez.
– Han sa alltså ”inspirerande kollega”? skrattade Kemal. Kanske är det den gode Márquez sätt att erkänna att jag var före latinamerikanerna med den magiska realismen.