Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning |
Mustafa Can
|
Mustafa Can minns en sorgsen Yaşar Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm
När jag nås av budet om Yaşar Kemals död kommer jag att tänka på en sen natt två dagar innan nyårsafton 2006 i – Havanna.Gabriel García Márquez satt med ett följe av vackra kvinnor och allvarliga, bredaxlade, kostymklädda män på sofforna längst in i nattklubben ”Den enögda katten”, nedanför det sägenomspunna Hotel Nacional där maffiabossar, spioner, filmstjärnor, politiker, författare och andra celebriteter frotterade sig med varandra en gång i tiden.
Uppmuntrad av min vän Lars Asklund gick jag fram till författaren och tackade för storartade läsupplevelser. Marquez nickade och frågade avmätt var jag kom ifrån.
– Sverige. Men jag är ursprungligen från Turkiska Kurdistan.
– Åh, från samma land som Yaşar Kemal, utbrast han förtjust och höjde sitt drinkglas.
Trots att jag inte nämnde att jag då och då träffade Yaşar Kemal fortsatte Marquez:
– En mycket fin och inspirerande kollega. Hälsa så gott från mig när du träffar honom.
Fem månader senare var vi några personer som satt med en sorgsen Yaşar Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm. För att muntra upp honom – han hade kommit för att besöka sin dödssjuke vän och författarkollega Mehmet Uzun – berättade jag om mötet med Marquez.
– Han sa alltså ”inspirerande kollega”? skrattade Kemal. Kanske är det den gode Márquez sätt att erkänna att jag var före latinamerikanerna med den magiska realismen.