Öppna
ögon i Venezuela
april 2006
Av EINAR SCHLERETH
Einar
Schlereth är journalist och samlar här sina intryck och lärdomar i
ett omfattande resereportage om situationen i Venezuela. Men försöker
nu under ledning av Hugo Chaves bygga sin oberoende socialism.
Efter
knappt fem veckor i Venezuela kan man i ärlighetens namn inte skriva
en heltäckande analys. Även om jag kan spanska språket och har
rest ca 300 mil, gått många kilometer till fots och pratat med
massor av folk och läst en hel del av landets press. Landet är helt
enkelt för stort - ganska exakt två gånger Sveriges yta - har 27
miljoner invånare, är tyngt av ett mödosamt historiskt arv,
belastat med enorma sociala problem och dras med väldiga
utrikespolitiska svårigheter i ett alltmer komplicerad globalt läge.
Innan jag åkte fick jag höra och
läsa en hel del förskräckliga historier om våldet i landet, om
streetgangsters, aggressioner och tjuverier. Ungefär samma historier
som jag hörde om Daressalaam eller Bronx och Harlem in New York.
Struntprat här som där. Jag upplevde inte en enda situation som var
hotande eller aggressiv. Inget slagsmål inte ett gräl. Inte ens i
de så kallade mycket farliga kvarteren.
Folk är vänliga och hjälpsamma. Det är lätt att komma till tals
med dem - män och kvinnor. I affärer eller restauranger kan man
till en början bli bemött ganska tillslutet och fåordigt. Men det
hänger väl ihop med det afrikanska arvet (största delen av
befolkningen har afrikanskt påbrå). Reserverad och diskret i
början, men redan vid nästa möte skiner ansiktet upp i ett stort
leende.
Mitt intresse att besöka Venezuela
gällde ju Hugo Chavez och förverkligandet av hans politik på
bottenplanet. Därför bodde jag och åt på enkla och billiga hotell
(posadas) och restauranger där det finns utmärkta tillfällen att
prata med folk.
På strövtåg genom Caracas
- en jättestad med sina minst sju miljoner invånare - slås man av
de oerhörda motsättningarna. Slitna gator där sopor ligger i
drivor och gator som är renare än i Stockholm. Hus i alla
kategorier och storlekar. Utbredda slumområden och välskötta
kvarter med små villor och kvarter med luxuösa villor omgärdat av
murar med taggtråd eller elstängsel. En supermodern och makalös
ren tunnelbana och bussar och taxibilar som är rena rama skrothögar.
Parker övergivna och skitiga och andra som är välskötta och
mycket rena. Människor i trasor eller också klädda efter senaste
modet.
Men mönstren är inte stereotypa. En
vanskött park kan ligga i ett bättre kvarter och en välskött park
i ett mindre beryktat kvarter som kring metrostationen Gato Negro. På
höjderna kring staden i dalgången kan det finnas ett bättre
kvarter bredvid ett fattigt. Och eftersom de allra flesta människor
är mycket noga med sitt utseende och sin klädsel - håret är
alltid tvättat och kläderna strukna - så är klasskillnaderna inte
så krassa i gatubilden.
A propos
gatubilden: den behärskas av tusentals och åter tusentals
gatuhandlare, en enorm trängsel och bilar. Handla kan man på gatan
nästan allt; mat och dryck, verktyg, skor, parfym och telefonsamtal
vid en av de talrika fastkedjade mobiler och inte att glömma
miljontals CD och DVD skivor med musik och filmer från hela världen
- fast US-produkter är förhärskande. Eftersom de är jättebilliga
kan man utgå ifrån att de är till stor del kopior. Och musiken
spelas på högsta volym och blandas till märkliga kakofonier.
Mat- och dryckserveringar öppnar strax efter sex på morgonen vid
busshållplatser där män eller kvinnor erbjuder kaffe pur, med
mjölk eller med mjölk och socker från stora kinesiska termosar i
pyttesmå eller stora plastbagare för 2 till 5 kronor. Tomma bägare
kastas på gatan. Senare tillkommer ölburkar, cola- eller
lemonadflaskor och alla de hundratusentals papper och kassar och
kartonger däri maten är förpackad. Bra för hygienen och dåligt
för miljön.
Hygienen är utomordentlig
såväl på gatan som i affärer. Den drivs så långt att i
supermarknaden sätts upp även grönsaker av de anställda med
handskar på. För hygienens skull tolereras inte heller flugor.
Först efter flera dagar när jag upptäckte den första flugan på
hotellet blev jag förvånad: Varför finns det inte fler flugor med
all den skiten på gator och torg? Flugor driver folk till hysteri.
Däremot kan hundratals getingar och bin surra över läckerbitarna i
konditorier utan att folk bryr sig. Folk vet väl att de tar flugorna
och annan ohyra och för den skull kan de gott få lite godis i
gengäld.
Första intrycken i Caracas
Till
min stora förvåning är fetman ett minst lika stort problem där
som här. Och skulden bär dels den goda maten och dels de dåliga
dryckesvanorna. Den mest älskade maten är arepas och empanadas som
man kan köpa överallt längs gator och i tusentals gatukök, där
det oftast finns sittplatser. Bägge varianter görs av majsmjöl.
Arepas är färdigbakade kakor som öppnas och stoppas fulla med
köttfärs, kyckling, grönsaker eller ost. Och empanadas är majsdeg
som formas till fickor, fyllas med ungefär samma ingredienser och
som sedan friteras. Ovanpå används rikligt med olika såser. Visst
smakar det. Och som dryck är Coca Cola och läskedrycker (som också
tillverkas av Coca Cola) storfavoriter. Och den kombinationen är
visserligen inte bra varken för linjen eller hälsan. Däremot är
maten i restauranger inte alls fet och smakar lika bra. Och där kan
man dricka ett urval av de mest fantastiska färskpressade
natursafter: mango, ananas, apelsin, tamarind, sockerrör, melon,
passionsfrukt etc. Dom kan också köpas på gatan och kostar fyra
spänn. Här skulle de vara obetalbara!
Trängseln på gator, i tunnelbanan och bussar är - ja, hur skall
jag säga - civiliserad. Dvs. man blir nästan aldrig knuffad och vid
tåg och bussar står folk i kö och slåss inte om platser. Det går
aldrig så brutalt till som i Parisermetron eller afrikanska bussar.
För bussresor gäller f.ö. att varenda person måste få en
sittplats.
Stora folkmassor samlas också
regelbundet på varje Plaza Bolívar - som även finns i de minsta
byar. Platserna är alltid mycket vackra, mycket välskötta och
mycket rena eftersom Bolívar strax efter sin död blev halvvägs
helgonförklarad. Och genom Chávez blev han upphöjd till frihetens
hjälte och symbol, vilket han också var i verkligheten. Och för
första gången i historien försöker man att efterleva hans ord att
skapa frihet åt alla människor och åt alla av landets olika folk.
På Plaza Bolívar samlas särskilt på kvällen massor av folk,
gamla, unga och barn för att svalkas under jättestora träd och vid
blommande rabatter, för att samtala, lyssna på sånger, på
utläggningar av politiska eller religiösa ivrare, för att leka med
barn eller titta på ekorrar eller iguaner. Byster och statyer av
Bolívar är ofta smyckade med blommar och kransar. Det härskar
alltid en något lugn och festligt atmosfär i parken, även när
barn jagar duvor eller pojkar bollar lite gran.
På Plaza Bolívar i Caracas kom varje onsdags- och söndagskväll en
riktig trubadur som hade sett bättre dagar. På 70-talet hade han
vunnit tredje platsen i Öst-Berlin i en stor folkmusiktävlan. Nu
hade han åldrats och tappat en hel del framtänder, men han såg
fortfarande bra ut och var mycket charmerande. Han hade en stort
repertoar av sånger och ballader av varierande slag som han
framförde med vacker röst ackompanjerad av gitarr. Det var folkliga
och politiska sånger, sånger av Parra, Sosa och andra. Det var
alltid många som lyssnade och applåderade. Han fick en slant även
av sådana som synbarligen själva inte hade det så gott ställt.
För övrigt är Venezuela statyernas och
bysternas land. Jag har aldrig sett så många inte ens i Spanien.
Inte bara Bolívar är hyllad, utan också alla sina medkämpare som
Sucre, Paéz, Brion osv. sin lärare Rodriguez, sin vän Alexander
von Humboldt; jag hittade även en staty över Charlie Chaplin och
Ibn Chaldun, den store maghrebinsk-arabiska historikern, författaren
av den första världshistorien. Vilket europeiska land skulle komma
på idén att sätta upp ett minnesmärke över en stor arab?
När jag vandrade genom Caracas tänkte jag ofta på Humboldt som
skrev om staden för över 200 år sen: "Vi stannar, querido
hermano, några månader i Caracas. Vi är här i det gudomligaste
och rikaste landet. Underbara plantor, darrålar, tigrar, armadiller
(bälta), apor, papegojor och många verkliga halvvilda indios, en
vacker och mycket intressant ras. Caracas har på grund av de nära
liggande snöbergen det svalaste och mest hälsosamma klimatet i
Amerika ... "
I dag är vi inte längre
så häpna som han över floran och faunan eftersom många av de
vackra blommor inklusive orkidéer kan vi köpa i blomsteraffären
runt hörnet. Och papegojor i zooaffären. Men visst finns det
fortfarande mycket att häpna över som t.ex. de väldiga träden med
stora röda, gula, violetta, vita blommor, caoba träden, andra träd
med stora taggar eller törnknippor längs hela stammen, 30 m höga
bambusnår och så alla de brokiga fåglar som vi inte känner till.
Samma känsla hade jag i Afrika - som ett barn som ständigt vill
fråga mamman:
Vad är det?
Vad heter det?
Fast mamman är sen länge borta.
Skottet i foten
I vimlet av
människor på gator i Caracas läggar man snabbt märke till massor
av barn och ungdomar i uniform med ljusblåa skjortor eller blusar
och mörkblåa byxor eller kjolar. Alla på väg till eller från
skolor och institut. Regeringen satsar mycket hårt på utbildningen
väl medveten om att nästan hälften av befolkningen är 19 år och
mindre. En extra drive fick den här satsningen efter att Venezuela
blev friförklarad från analfabetism (UNESCOS beslut). Jag kom ihåg
mitt första besök i Frankrike på femtitalet och min förskräckelse
över alla skoluniformer som också gick i blått. Jag försonades
någorlunda med de fula uniformerna, när jag fick veta att det
skedde i jämlikhetens namn. Här klär uniformerna tjejer och pojkar
mycket väl, så jag misstänker att man har anlitat en fransk
couturier.
Trängseln på gator,
avenyer och motorvägar är kaotisk. Alla kör hur fan de vill. Ändå
har jag inte sett en enda olycka. Man tar faktiskt hänsyn och tutan
används sällan. Hur ofta såg jag inte bussar stanna mitt på vägen
för att chauffören måste handla en empanada eller läsk eller folk
måste gå av bussen. Det har man förståelse för. Och man väjer
även för hundar. I mindre orter kan de ligga mitt på gatan och
alla bilar kör runt honom. I Paragua såg jag hur en bil körde för
nära kanske till och med rörde vid den så hunden blev förbannad
och jagade biljäveln ändå ner till hamnen och skällde ursinnigt
på chauffören.
För övrigt läste jag i
en ganska ny resehandbok (2004) att venezolanerna röker till
förbannelse. I så fall har de lyckats inom två år att få folk
att sluta röka. På restauranger, caféer, bussar, tunnelbanan,
flygplatser och till och med i den jättestora nationalparken El
Ávila ovanför Caracas är rökning bannlyst. Och i gatubilden ser
man inte många som röker. Cigarettreklam har jag inte sett
någonstans. Eftersom jag visste att landet odlar tobak tog jag inte
med mig några cigariller. Det har jag ångrat därför att dom är
där dubbelt så dyra och svåra att få tag i.
Då jag har för vana att inte röka före frukosten och dessutom
alltid är mycket tidigt uppe blir det även i storstäder problem
att få tag i åtminstone en kopp kaffe. Men jag älskar
morgontimmarna i storstäder när livet vaknar sakta, nattdimmorna
lyfter, fåglarna börjar kvittra och människor dels pigga dels
sömniga börjar sammanstråla vid busshållplatser och
metrostationer. I Caracas dök de första kaffeförsäljarna tidigast
upp kl. 5.30. Och kl. 6.00 kom de första ambulerande
tidningsförsäljarna till sina fasta platser där bilarna redan hade
slängt ner stora tidningsknippen som nu packas upp och läggs ut på
vägen precis som i Frankrike och Spanien. Så småningom börjar
folk trängas runt dem, tar upp sina tidningar, slänger några mynt
på hög eller räcker fram sedlar och väntar på växeln.
Först på sjätte dagen fick jag tag i det enda regeringsbladet VEA.
Ultimas Noticias, El Nacional, La Voz som jag köpte dagarna innan
föll mig inte i smaken. De skilde sig knappast från våra
mainstreamblaskor. Att jag fick tag på VEA:n så sent beror på att
många kiosker bojkottar tidningen och att den ofta levereras ganska
sent. I Paragua den stora byn långt söderut fanns den ingenstans
att köpa. När jag frågade en kille i en affär sade han att den
inte gick att få. Det var naturligtvis en stor lögn!
Rätt vad det var kunde jag bevittna flera stora skandaler i snabb
följd. Den andra april hittade man den mördade entreprenören
Filippo Sindoni som hade kidnappats några veckor innan. Bara två
dagar efteråt hittade man entreprenören Faddouls tre söner och
deras chaufför mördad efter en längre tid som gisslan. Och dagen
efter mördades den kände pressfotografen Aguirre.
Då såg oligarkin naturligtvis sin chans. Deras blaskor kom ut med
JUSTITIA! (rättvisa!) i största möjliga bokstäver. Och den 4
april när Faddoul-barnen hittades organiserade reaktionen en
demonstration mitt i Caracas, just där motorvägen och
huvudpulsådern passerar ett av de finare kvarteren. Några hundra
demonstranter lade sig mitt på vägen. Och polisen lät dom hållas.
Man bara inte vågar tänka på vad som hade hänt med
regeringsfientliga demonstranter hos oss om de skulle de uppföra sig
likadant här i Sverige.
Över en natt dök
det överallt upp lappar med LUTO ACTIVO! (Aktiv sorg) fastklistrad
på gatlyktor, träd, murar, inuti och utanpå bilar och taxis även
i byarna utanför Caracas.
Med ropen efter
rättvisa hade man alltså insinuerat att regeringen bar ansvar eller
åtminstone var delaktig i illdåden. Och med Luto Activo menade man
ju inget annat än sabotage.
Det blev
ingetdera. Snabbt hade man tagit fast mördarna. I fallet Sindoni var
det flera portugisiska affärsmän i samarbete med några korrupta
poliser. Kanske hade Sindoni - vän med Hugo Chávez - spottat i
soppan under deras skumma affärer. I fallet Faddoul var det väpnade
medlemmar av colombianska dödsskvadroner som tar sig in i Venezuela
för att leta efter nya uppgifter. Motiven har inte kunnat utredas.
Inte ens lösesumma hade krävts.
Jaha, nu
satt kapitalisterna där med facit i handen: deras egna hade i
maskopi med mafiosi kidnappat, utpressat och mördat. Och för deras
skull hade de engagerat och avslöjat sig en gång till.
"Massdemonstrationen" hade blivit en snöplig tillställning
med några hundra pers där man hade förväntat sig hundratusen. Ett
skott i foten så att säga.
Lika illa gick
det när en eller två veckor senare en hög uppsatt präst hittades
mördat i ett hotell mitt i stan. Min första tanke hade varit: Vad
har den jäveln där att göra mitt i natten i ett område som inte
är direkt illa beryktad men ändå? Mitt i prick. Det kom fram att
han hade varit drogad och fått arslet sönderslitet. Mördaren
hittades också snabbt men inte motiven. Det lama försöket att dra
fördel av det här misslyckades reaktionen också med.
Från regeringens sida gjorde man några snabba drag. För det första
reorganiseras och genomlysas hela poliskåren. För det andra
genomfördes en åtgärd som man kanske är ensam om i hela världen:
alla poliser och militärer som agerar i offentligheten måste bära
en bricka där deras namn, enhet och stationering framgår tydligt.
Det är sådant som tycks framförallt utmärka Chávez: han agerar
snabbt, effektivt och med känsla för det rätta.
Men han kan också vänta och gå mycket försiktigt fram. Så blev
ju relationerna med kyrkan mycket spända efter det att Dupuy, påvlig
nuntie och flera biskoper blev djupt insyltade i statskuppen 2002.
Jag tror att Chávez i det här fallet fick hjälp av den nye påven.
För som ny kardinal och kyrkofurste lillsatte han inte någon av de
ultrareaktionära biskopar utan Jorge Urosa Savino, en visserligen
konservativ, men sansad man, som satsar på samarbete med Chávez och
som har viss förståelse för hans politik. Han är "intelligent
och slug (som) föredrar att föra en politik i överensstämmelse
med omständigheterna och att röra sig med skicklighet och takt"
som Marciano skriver, VEA:s lysande kommentator (2006-04-21). Så
småningom lyckades Chávez, den troende katoliken, att dra över
till sin sida flera viktiga figurer i den katolska hierarkin.
Nästa skandal var en allvarlig provokation av den amerikanske
ambassadören Brownsfield som gav sig i väg till ett sportcentrum
utan att underrätta de venezolanska myndigheterna och utan att
anmäla sig och som började agitera de ungdomar och dela ut små
presenter. Till slut jagades han bort och han fick väl också några
bollar på sig eller om de var tomater. Naturligtvis blev jänkarna
upprörda och pratade om en allvarlig incident. Chávez kontrade och
varnade ambassadören att han kunde börja packa sina väskor om han
inte uppförde sig enligt den diplomatiska konvenansen.
Strax innan jag åkte tillbaka hände en verklig allvarlig incident -
fast mer än så. Utan förvarning som brukligt är iscensatte
amerikanerna en stor manöver av örlogsmarinen utanför den
venezolanska kusten med hangarfartyg och allt. Om meningen med detta
skrev VEA (2006-04-25) under titeln "La intimidación como arma"
(med skrämseln som vapen): "Skrämseln har varit en ofta
använt vapen i politiken ... Nazisterna framställde efter första
världskriget kommunisterna som upphovsmän till hungersnöd och allt
elände varmed man skapade en opinion för de utländska makternas
invasion i Ryssland som ville kväva Lenins socialistiska revolution
och bolsjevikerna. Samtidigt drev denna skrämselpropaganda den tyska
medelklassen i nazisternas armar för att rädda sig undan
bolsjevikerna.
Framför presidentvalen i
höst är skrämselpolitiken av Bushregeringen avsedd att associera
en återval av Chávez med fasorna av ett krig med USA, invasionen av
venezolanskt territorium genom amerikanska trupper och en blodigt
påtvingad utländsk militärdiktatur.
Men
ingen skall missledas av den här apokalyptiska visionen. Regeringen
Bush är inte i stånd att föra ett krig till. Den sitter i träsket
i Irak utan utsikt till seger, för att kunna ge sig ut på andra
internationella äventyr (Iran, Syrien, Korea) och utan stöd av
folket i sitt eget land och deras skrämselpolitik är inget annat än
arrogans som aldrig kan skrämma folket, den revolutionära
regeringen och Venezuelas stridskrafter."
Som motåtgärd genomförde den venezolanska armén tillsammans med
miliser en stor militär övning till försvar av kusten. Milisen
omfattar redan över en miljon av frivilliga män och kvinnor för
man är väl medveten om de amerikanska militära och ekonomiska
härjningarna i världen och sen 200 år tillbaka i Latinamerika.
Dessutom har Chávez varnat USA att alla oljeanläggningar blir
sprängda vid en invasion.
Söderut
I
påskveckan, Semana Santa, den heliga veckan som man säger på
spanska. Så jag åkte söderut för att slippa den värsta röran i
huvudstaden. Först med en tre veckor gammal Volvo dubbeldäckare -
som jag ännu inte hade sett i Sverige - 600 km till Ciudad Bolívar
vid Orinoco-floden. Tack Volvons luftkonditionering fick jag en
fruktansvärd förkylning som slog ut mig för nästan två dagar.
Allt var redan fullbokat, men som tur var fick jag ett rum i en
mycket vacker posada i det gamla kvarteret som har förklarats för
världskulturarv.
Första dagen släpade jag
mig till Plaza Bolívar för att åtminstone kasta en blick på det
stora huset där Bolívar 1819 förklarade Venezuelas oavhängighet
mitt i brinnande kriget. Sen gick jag till den vackra Paseo Orinoco,
en bred allé längs floden som hade nått sitt lägsta vattenstånd.
Under regnperioden stiger den med 15 m. Kolonialhusen med arkader
längs allén ägdes ofta av stora köpmän som tog emot alla de
varor från Europa som skaffades fram per båt. Ett av dem hyser idag
ett museum med den lilla tryckpressen som tryckte 1818 den första
tidningen i Venezuela. Dessutom finns där några fina skulpturer och
tavlor.
Efter två dagar var jag någorlunda
återställd för att kunna ta en buss (utan luftkonditionering) till
Paragua, en by 200 km söderut vid en av Orinocos många stora
bifloder som också heter Paragua. På vägen dit kunde jag
åtminstone få en glimt av Tepuis i fjärran. Att komma dit måste
man ta helikoptern och för det räckte inte min reskassa. Tepuis är
delar av jordens äldsta berg - bergen fanns redan på jordens första
och enda kontinent Gondwana. Under årmiljoner har bergen brutits
sönder i olika delar som hamnade i södra Venezuela. Där ligger dom
mitt i djungeln och reser sig stuprätt upp ända till 3000 m. Och
däruppe - för det mesta höljt i moln - och avskilt från resten av
världen finns ett liv av flora och fauna som är oftast endemiskt
d.v.s. som inte hittas i andra delar av världen. Där finns
förresten också världens högsta vattenfall med nästan 1000 m.
Paragua ligger mitt i ett stort
odlingsområde för majs och betesmarker för nötkreatur och där
fick jag uppleva sen säsongens första ganska tidiga skyfall. En
skyfall i troperna är alltid en särskild upplevelse. Man tror att
en gubbe där uppe lyfter några fördämningar och vattnet bara
klatschar ner med en gång. Fast den var inte värst så förorsakade
den på sina håll ganska stora översvämningar. Paragua. Den ca 600
m breda floden är rik på fisk, guld och diamanter. Nere vid hamnen
ligger en hel del stora mudderverkfartyg som tar vara på guld och
diamanter. På fisken är det män med sina snabba Yamaha drivna
piroger (kanut = en urholkad trädstam) som tar vara på. Och vilken
fisk. Jag åt varje dag en annan fisk i de små restauranger utan att
kunna säga vilken som var bäst.
100 km
längre ner mynnar floden i världens näst största vattenmagasin -
en gigantisk sjö med 4250 km
2.
Mer än dubbelt så stort som Vättern. Uppåt floden finns bara
småbyar med indios som ofta kommer ner till Paragua för att handla.
Skygga, vackra och snälla utför de sina ärenden.
Då jag badade en morgon när vattnet ännu var lite svall träffade
jag några grabbar som just hade fått upp en stor hink med fisk. Där
fanns en stor som liknade en gädda och andra som liknade abborrar.
Fisken rensades, en jättestor kastrull hämtades, en pojk gjorde upp
eld och naturligtvis blev jag bjuden. Men eftersom det var redan
middagstid stack jag till en restaurang men lovade att komma tillbaka
på eftermiddagen.
Och det gjorde jag. Der
var påskafton och grabbarna, deras barn och farfar hade ätit gott
och var på festligt humör. En stor frysbox stod i mitten och alla
utan de minsta hade var sin ölburk i handen. Så fort den var tom
togs en ny. På andra sidan floden hade hundratals människor slagit
upp tält eller presenningar mot solen, där fanns ett musikband och
det dansades. På en kulle längre upp fanns ett stort militärläger
och därför fanns också en färja som även kunde transportera
bilar. Den gick längs en lina och skjutsades medelst en piroge med
Yamahamotor.
Vi satt och drack och skämtade när det plötsligt hördes ett skri:
Flickan! Var är flickan! Alla sprang dit, knappt 100 m längre bort.
En äldre man - den som grabbarna var på besök hos - sam redan i
vattnet. En fru skrek: Nej inte där! Där! och visade till ett
ställe längre bort. Han dök och hittade ingenting. Vattnet var
lerigt och grumligt så han måste känna sig fram. Han sam tillbaka
till stället där han var förut. Kom upp med flickan. Mamman skrek
till. En ung man tog henne och sprang 100 m till vägen och bilen och
mamman följde efter.
Vi satte och
diskuterade en stund och sen åkte vi alla med två piroger över
till andra sidan. Sina kompisar kände sångaren i bandet och jag
blev presenterad. Han tog mikrofonen och presenterade mig för alla:
En vän från Sverige. Och alla applåderade. Sen tog musiken vid.
Mina vänner uppfordrade en ung tjej som hade börjat dansa att dansa
med mig och det gjorde hon. Vi dansade lite fräckt till allas stora
nöje. Andra dansen var slut och jag med - när en militär steg fram
och meddelade med mikron att de hade fått höra från sjukhuset att
man lyckades att få liv i den lilla flickan. Stor glädje utbröt
och alla klappade med händerna, glasen, dvs. burkarna, höjdes.
Efter en kvart satte musiken igång igen. Då steg åter officeren
fram för att säga att flickan tyvärr hade dött. Och han föreslog
att utav solidaritet med familjen avsluta festen. Det antogs
enhälligt och inom 30 minuter var allt nedtaget och packat och
dussintals små och stora piroger jagade tillbaka till Paragua. Ett
bedrövligt slut på påskaftonen.
Slutresultatet av påskhelgen var att utav 27 miljoner venezolaner
hade nästan14 miljoner tagit semester. Alla hotell hade varit
fullbokade, hundratals extrabussar hade satts in. Glädjande nog blev
det förvånansvärd lite trafikolyckor.
Dagarna innan den stora rushen hade en oppositionstidning med stora
bokstäver berättat att FOLKET HUNGRAR. Skrattretande. Jag hade ofta
förvånats över hur mycket mat folk lämnade kvar på sina
tallrikar på enkla matställen och restauranger och hur mycket mat
som hamnade i soporna även i de enkla kvarteren. Jag hade inte mött
eller sett några tiggare och de två uteliggare i en nisch utanför
hotellet - unga, pigga och alltid vid gott humör - hade ofta stora
matkärl framför sig. Jag tror de var abonnerade på matrester från
restaurangerna runt omkring.
Men mina
iakttagelser betyder inte att problemet med fattigdomen är löst.
Långt ifrån. I VEA den 21/4 2006 tas uteliggarnas umbäranden upp
på en hel sida . "Fattiga och drogberoende är en annan sida av
fattigdomen som idag berör nästan hälften av befolkningen"
heter det. Visserligen gick sen 2003 fattigdomen ner från 80% (andra
uppgifter talar om 60 %) till mindre än 37 % (Lippman, 2006-07-07)
men för de resterande fattiga är det bara en liten tröst.
Casa-Hogar El Conde är en av de fyra institutioner där man tar emot
hemlösa. Där har man just nu 80 personer som får mat, säng och
behandling mot sjukdomar. De som kan hjälper till i köket,
trädgården och med renhållning.
En annan
organisation är Misión Negra Hipólita som grundades över hela
landet i januari 2005 och har fått speciell stöd i år av
presidenten själv. Bara i Caracas har man redan fyra ställen där
man tar emot hemlösa och ger dem hjälp på olika sätt och vis.
Huvudsyftet är att reintegrera människorna i samhället.
26/4 2006 skriver VEA om en verkstad grundad av flera organisationer
i samarbete med ministeriet för folkets deltagande och social
utveckling som utbildar "Educadores de Calle" -
streetworker på nysvenska eller gatu-uppfostrare eller informatörer
- som stöd och hjälp åt de hemlösa och för att se till att de
reintegreras i samhället.
I övrigt har jag
själv sett i såväl Caracas som i Mérida två restauranger för
folk som har det dåligt ställt. Fint, rent och luftigt. Inte
soppkök i källarn. Och i skolor får alla barn tre gånger mat om
dagen.
Mercál-affärerna som bygger på den
gamla kooperativa Konsum-idén och där man kan handla upp till 50 %
billigare än vanligt - har jag sett en hel del i de fattiga
kvarteren och i byn Tabay väster om Mérida även två. Fastän den
ena var stängd och när jag frågade i den andra affären varför,
så kunde de inte svara på frågan. I många artiklar finns den
missuppfattningen att allt kan handlas till 50% billigare.
Märkesvaror får dom ju inte så billigt, utan bara billigare, när
dom köper stora mängder.
Misión Mercál
är ingen isolerad företeelse utan hänger ihop med de andra
misiónes framförallt med Misión Zamora, den stora
jordfördelningen. Nästan 2 miljoner hektar land har fördelats till
1 500 000 familjer. Syftet är ju inte bara att tränga tillbaka
fattigdomen och att skaffa ett värdigt liv för många människor
utan också att öka den inhemska matproduktionen. Därmed skall
importavhängigheten minskas, miljarder dollar sparas, kvaliteten
ökas. Mercál erbjuder inte bara de nya producenter utan också de
många kooperativ som uppstod i samband med misión Zamora säkra och
rättvisa uppköpspriser.
Allt det här
låter ju ganska enkelt, men så är det inte. Varenda förbättring,
varenda ny lag, varenda misión har att kämpa mot reaktionära
politiker (många byar, städer och även i några delstater har
oppositionen fortfarande makten), mot byråkrater och inte minst mot
korruptionen i Chávez' eget parti som obstruerar, saboterar och
förskingrar. D.v.s. samma element och problem som redan Lenin, Mao
och andra revolutionärer brottades med. Och så blir varje
misslyckande, fel och fördröjning ett tillhygge i reaktionens
arsenal för att hånfullt påvisa regeringens oduglighet.
Press på och om Venezuela
Den
2 juli 06 läser jag i Expressen: "Det som förenar Chávez,
Argentinas Kirchner och Bolivias Morales är populism och nationalism
mer än de nödvändiga sociala reformer ländernas fattigaste
invånare så väl behöver. I speciellt Chávez fall är också
bristande respekt för demokrati och åsiktsfrihet en hörnpelare i
den politiska gärningen."
Vad
grundar den där Expressens demokratiombudsman sin uppfattning på?
Att det inte räcker med att reaktionen har 90 % av alla tidningar,
kontrollerar 90 % av alla radio- och TV-stationer, har gett ut 258
böcker med anti-Chávez-hets emedan 3 (TRE) pro-Chávez böcker har
kommit ut? Har han varit i Venezuela? Pratar han ett ord spanska? Har
han läst vad oligarkin spottar ut varenda dag? Att 95 % av alla
deras anklagelser och anmälan är lögn och saknar grund det spelar
ju ingen roll. Fy fan!
Vad som retar
gallfeber på sådana typer som han (eller hon - artikeln är inte
signerad) är att Chávez käftade emot när han blev förolämpad av
Vita Huset och the president select. Att han inte snällt överlämnar
alla petrodollar till USA som araberna gör. Att han - värst av allt
- skjutit ALCA (Asociación Latinoamericana de Libre Comercio -
USA-frihandelsavtal) i sank, USA:s frihandelsflaggskepp och bygger
upp istället ALBA (Alternativa Bolivariana para las Americas -
Bolivarianska Alternativet för Amerika = en demokratiskt uppbyggt
handelsorganisation mellan latinamerikanska stater. Och samtidigt har
alba på spanska betydelsen 'gryning').
Att han bygger upp
Telesur - en motvikt till det västliga mediamonopolet. Så här gör
man helt enkelt inte om man vill vara med i den fina västliga
demokrati-klubben.
Efter det här enda
exemplet för CIA-inspirerad lögnpropaganda struntar jag i det. Man
kunde fortsätta i det oändliga att dra fram varenda tidning,
tidskrift, radio- och TV-station och slåss med deras lögner och man
skulle ändå aldrig bli färdig. Som tumregel kan man nog säga att
den som blir lovordad av västpressen är en skitstövel och tvärtom.
Den som är intresserad kan gå in på
Medialens
Media Alerts som bevakar de brittiska medier och som har
alltid utmärkta analyser också angående hetsen mot Chávez.
Jag vill bara ge ett litet exempel på de åsikter som venezolaner
själva har på de här förebråelserna. Till exempel att Chávez är
auktoritär. I VEA 19/4 2006 läser vi: "Chávez har varken
mer eller mindre utan samma konstitutionell auktoritet som Rómulo
Betancourt och Rafael Caldera hade på sin tid. Trots detta har de
aktuella kritikerna stött dem reservationslöst. Vad är skillnaden?
Skillnaden är att Betancourt och Caldera använde den statliga
auktoriteten för att försvara det orättvisa och ojämna system som
är baserat på herraväldet från de rika och de stora jordägarna
och USA:s villkor emedan Chávez använder auktoriteten för att
främja en revolutionär process med perspektiven att förinta de
gamla sociala klassernas välde."
Eller Chávez själv i intervjun med Greg Petras på förebråelsen
"odemokratisk": "Jag bjuder in alla medborgare från
hela världen att komma och gå fritt på alla gator Venezuelas,
prata med vem de vill, titta på TV, läsa tidningar. Vi bygger en
verklig demokrati med mänskliga rättigheter för alla, sociala
rättigheter, utbildning, hälsovård, social säkerhet och jobb."
(The Progressive, Juli 06)
Och det är
precis så som jag har upplevt Venezuela.
Så
till sist en åsikt om ALCA av Osvaldo Martínez i "Patria
Grande" från maj 2005: "ALCA är inte ett enkelt
frihandelsavtal som man skriver på eller inte utan ett uttryck av
högsta betydelse för ett projekt av kontinental herravälde, en
plan för regionens systematiska utplundring, ett koncept för den
socioekonomiska utvecklingen och som påverkar suveräniteten och
nationalstatens funktioner.
ALCA är namnet
med vilket detta projekt uppträder i vissa sammanhang men dess
väsentliga innehåll antar olika former och metoder för att tvinga
sig på. Därför är man tvungen till en mångfaldig och omfattande
kamp för att förhindra att även om ALCA försvinner från scenen
detta imperialistiska projekt tvingar sig på ändå i verkligheten
med andra ansikten och under andra namn."
Sannerligen har folk i Latinamerika lärt sig en hel del om
imperialismens turer och finter. Jag blev häpen över det stora
utrymmet i regeringsbladet VEA som ägnades åt internationalism (på
tal om nationalism!) men också i presidentens tal och
TV-framträdanden. Och det är just detta - INTERNATIONALISM - som
utmärker de verkliga socialister, en sanning som framhölls från
Marx till Mao. Försvinner den så försvinner snabbt också alla
tankar om ett verkligen rättvist samhälle vilket tyvärr många
exempel visar.
Men den internationalism
uppvisas inte bara i ord utan framförallt i praktiken. Visserligen
är Chávez' stora lidelse Latinamerika, d.v.s. från Mexico till
Argentina, precis som det var för Símon Bolívar. Den kontinent
alltså som lidit först och mest under den vita kolonialismens
framfart och där de allra största folkmorden i historien förövades
(bara spanjorerna dödade ca 60 miljoner av ursprungsbefolkningen!).
De fattigas kontinent, de onödigt sjukas kontinent, analfabeternas
kontinent. Så det är därför att Chávez är så angelägen om
ALBA, utbyggnaden av gemensamma energiprojekt med Bolivia, Paraguay,
Brasilien och levererar olja till solidariska priser till de fattiga
karibiska och mellanamerikanska länder som nästan stryps av det
höga oljepriset.
Men Chávez tankar
omfattar även de fattiga i hela världen, i USA, i England, där han
vid sitt sista besök på inbjudan av Londons borgmästare
Livingstone tillkännagav liknande hjälpinsatser för de fattiga som
i USA.
Jag hade ju tillfället att se
TV-programmet där Chávez tog emot 100 människor från USA som hade
kommit för att tacka honom för den billiga oljan över vintern. De
var människor från zoner som Vermont, Maine och Rhode Island som
jobbade med hjälpprojekt, de var svarta och en indianhövding och en
präst var också med. De blev synbarligen tagen av hans enkla
rättframma sätt, av hans uppriktiga ord om vänskapen med det
amerikanska folket och hur han spontant och okonstlat omfamnade
människor som överräckte små presenter. Och hur han - också
synbarligen - blev besvärad när man tackade honom för hundrade
gången. Då sade han: "Ni behöver inte tacka mig. Ni har ju
själv betalat det." Och han förklarade att Venezuela ju ägde
raffinaderier i USA som förr aldrig gick med vinst därför att
oligarkin stoppade pengarna i egen ficka, men nu efter
reorganisationen redan efter två år gav 73 miljoner $ på
pluskontot. "Så det är med dessa pengar programmet betalades.
Hittade pengar," sade han till församlingens nöje.
Det sägs att han gör det för maktens skull och för att utvidga
sin inflytelsesfär. Det är ju klart att en kapitalist och alla
kapitalistslickande prostituerade helt enkelt inte kan fatta hur man
kan skänka bort pengar och dessutom till patrasket. Det går an att
ge pengar till en stiftelse för den egna ärans skull och för att
slippa betala skatt. Men till packet?
Men det är sant att hans inflytande växer d.v.s. mera exakt att
inflytandet av hans tankar ökar. Också i landet själv når hans
tankar mest ut genom praktiken. Folk känner och ser förändringar.
Beviset är ju som jag redan har anmärkt att det finns sabotage mot
spridningen av tidningen VEA. När jag kom till de kustsamhällen
Puerto Colombia och Choroní var det förresten samma sak. VEA gick
ingenstans att få. Sen märkte jag i flera hotell att
regeringskanalen inte gick att få in i burken. Och senare läste jag
också att tal av ministrar och Chávez själv blir tystade d.v.s.
tonat bort. Vad skulle Persson säga eller göra om hans tal skulle
tonas bort?
Chávez katolska tro tycks också
vara äkta och djup. Särskilt fäster han sig vid Jesus-figuren och
ser honom nästan som en föregångare till Bolívar. Han tycks till
och med missionera för Fidel och han berättade att han fick honom
så långt att medge att han är kristen i det sociala. Men Chávez
är inte bornerad och ingen fundamentalist. Han för inte som
fundamentalisterna i det Vita Huset krig mot Islam och islamska
länder som Irak, Afghanistan, Palestina. Han tar energiskt ställning
mot Irak- kriget och för det irakiska folkets rätt till
självförsvar. F. ö. är tron i Venezuela i allmänhet fortfarande
mycket stark. Jag blev väldigt förvånad att se fulla kyrkor och
inte med gamla gummor utan med ungdomar. Och jag iakttog att minst
hälften av alla människor som passerar en kyrka för höga
pekfingret mot läpparna och korsar sig. Men så har ju den katolska
kyrkan åtminstone stora delar av prästerskapet spelat en ganska
progressiv roll i Latinamerika.
I alla fall
har jag flera gånger hört Chávez utropa att älska sin nästa att
tänka på kärleken. "Un poco más de amor y el mundo sería
mejor. Amor, amor. Un poco más." (Lite mer kärlek och världen
vore bättre. Kärlek, kärlek. Lite mer.)
Inget fel med det. Om man samtidigt handlar som Chávez.
Jag vill här visa ännu ett konkret exempel på Venezuelas
internationalism som Salim Lamrani, fransk professor vid
universitetet Sorbonne har skrivit om den 10 mars 06: "Emedan
Bush-administrationen är beredd att göra just allting för att
omintetgöra en ny valseger av Chávez den 6 december 06 fortsättar
Venezuela att genomföra reformer för att förbättra befolkningens
levnadsstandard ännu mera. Hans prestige på kontinenten stiger
direkt proportionellt till dämpningen av USA-inflytandet i regionen.
Orsaken är ganska enkelt: emedan Venezuela har avsatt 28 miljarder
dollar som bistånd till sina grannländer över en tidsrum av sju år
- ett årligt genomsnitt av 3.6 miljarder dollar - har de Förenta
Stater tillkännagett en massiv minskning av sitt bidrag för år
2007 d.v.s. 28.5 % mindre bistånd för utvecklingen av Latinamerika
och de karibiska länderna, 10% mindre bidrag till medicinsk bistånd
och 11% mindre bistånd av sitt finansiella bidrag till
Organisationen av Amerikanska Stater (OAS). Också i ett annat område
var budskapen det motsatta: Caracas bidrar med 3.6 miljarder dollar
årligen till Latinamerika emedan Washington förväntas minska sitt
ekonomiska bidrag med 1,2 miljarder dollar."
Det är alltså den konkreta politiken och inte ord om socialism som
många är så frikostiga med som driver Washington uppåt väggarna.
På vägen till Mérida i Anderna
Mitt
sista resmål var Mérida i Anderna. Men jag åkte dit i etapper.
Första dagen västerut på motorvägen till Maracay längs höga
berg till höger. Stora sockerrörplantager, apelsin- och
mango-plantager. Staden med sina 600.000 invånare ligger platt
utbredd på slätten i hettan och hade väl därför många parker.
Men jag fortsatte med en mindre buss till Puerto Colombia (se bilden
ovan) vid Karibiska havet, en sträcka på ca 30 km som tog två
timmar restid. Vägen blev allt mindre och brantare. Bussen skruvade
sig upp först bland kala kullar och sen bland regnskogens jättar
med skägg liknande våran renlav, dock meterlång. På höger sida
gick det stuprätt upp och på vänster sida stuprätt ner. Inga
trevliga alternativ i fall busschauffören som styrde med en hand
gjorde minsta fel. Kurvorna var ofta så trånga att han måste
backa. Men vi kom först fram till Choroní och sen till Puerto
Colombia.
Hade Caracas redan varit ovanligt
varmt för årstiden, så var kusten tropiskt varm med
korresponderande vegetation. Tittade jag ut från rummets lilla
fönster såg jag ett papayaträd med ännu omogna frukter, ett stort
brödfruktträd och ett jättestort mangoträd med tonvis av omogen
frukt. Bakom dem fanns ännu större träd där alla papegojor
samlades mot kvällen. De tycktes inte vara överens om någonting
och de skrek som huliganer.
Jag var knappt
tre dagar där. Njöt av den vackra bukten med bred sandstrand och
fin palmskog, kvällspromenaden i den lilla parken vid hamnen där
fiskare bredvid lastade av sina svärdfiskar och väldiga barracudas
direkt in i kylbilar. Jag promenerade uppåt längs ån som forsade
ner över stora bumlingar och upp till det stora krucifixet och den
lilla fyren i form av ett skepp. Annars hade jag bara tre
anmärkningsvärda upplevelser. Än en gång var jag med när en
människa drunknade. En ung man som drogs med ut av de meterhöga
vågorna. Polisen såg sedan till att man inte gick längre ut än
till den första lilla vågen. Och så blev jag bekant med två
människotyper som egentligen inte är särskilt märkvärdiga, men
som man träffar överallt i mer eller mindre outvecklade länder.
Den förste var Manfred, en tysk från Thüringen (f.d. Östtyskland)
som hade skylten "Pan alemán" (tyskt bröd) framför sin
lilla butik och som tilldrog min uppmärksamhet. Han hade för fyra
år sen med en kompis byggt upp ett litet bageri men kompisen fick
nog efter ett år och stack. Venezolanerna tycker om hans bröd -
även det svarta - och han kan leva på sitt arbete, har lärt sig
hyfsad spanska och är belåten. Den andre
typen var Gert, tyskfödd i Ungern men kom som ung grabb till
München. Han fick tidigt Bechterew-sjukdomen, måste sluta sitt
fabriksjobb, utbildades till ingenjör, men blev ändå sjukpensionär
vid 50. För sin sjukdoms skull flyttade han först till Spanien och
hamnade så småningom i Puerto Colombia. Köpte ett gammalt hus,
byggde om och till så det blev en trevlig liten posada. Gifte om sig
och fick två barn till (två från första giftet i Tyskland). Han
hade just köpt en stor exklusiv takvåning för sin nuvarande unga
fru i Maracay, hade två bilar och levde varje år sex månader i
Europa. Men han jobbar för ingenting som han försäkrade. De
anställda måste jämt övervakas, de är lata och stjäl och är
allmänt odugliga. Och med landet går det bakåt. Det kommer inte så
många turister längre. "Helst vill jag sälja hela skiten."
Ungefär samma litania hörde jag en timme
senare från Hugo (hans far var tysk) som hade en trevlig liten
posada vid ån Choroní. Regeringen och Chávez pratar bara
blablabla, och gör ingenting. Folk är så himla lata och vill inte
jobba och inte lära sig någonting. Och affärerna går dåligt. Men
det är ju fullt med turister? - "Ja, venezolaner, men till dem
hyr jag inte ut. De stjäl och förstör. Och ändå har jag hjälpt
dem så mycket."
Vad skall man säga?
De skulle skälla på vilket land som helst. De drömmar om ett land
som inte finns och säkert inte heller där varifrån de har kommit
en gång i tiden. De tillhör som Chávez sade till de 20% som inte
kan övertygas. Som inte vill bli övertygade. De håller benhårt
fast vid sina fördomar. Och konstigt nog vill de aldrig diskutera
hur de var innan Chávez kom till makten.
Ø
Kl. 7.00 tog jag bussen ,
bytte i Maracay och kl. 12.15 var jag i miljonstaden Barquisimeto.
Motorvägen gick längs den andinska bergkedjan förbi ändlösa
odlingar av sockerrör, majs, mango och apelsin. Och stora
betesmarker med nötkreatur som är mindre än hos oss. De sista 100
km hade den breda mittremsan planterats med bougainvilleor i olika
färger. Vackert.
Hittade ett stort rum på
fjärde våningen med fläkt TV och kammare, separat dusch/toa för
knappt 80 kronor. Utsikten över staden och de omgivande bergen var
hänförande.
Först åt jag gott för 20
spänn och sen promenerade jag längs den komplett upprivna avenyn.
Pratade med några arbetare och frågade om det inte längre gick att
reparera. "Nehej - här gäller det bara att riva bort hela
skiten och börjar från grunden. Titta där - rören är ju murkna
och spruckna." Och det var ju sant. Här har det inte gjorts nåt
för många herrans år. Alltså läggs nya kanaler, vattenrör, nya
telefon och elledningar. Det sätts nya kantsten, nya kanallock
(många är brutna eller helt borta), asfalteras, planteras, snyggas
till. Visst tar det tid och - kostar. Dock på det viset blir det
redigt gjort.
Men så tror folk att
jättehålet snabbt måste fyllas igen med skräp och sopor. Mest är
det affärsmän och gatuhandlare. Nästa dag läste jag i Méridas
dagstidning PICO BOLÍVAR en stor artikel som kritiserade den här
inställningen hårt. Men polisen kritiserades inte. De är alldeles
för snälla. Står bredvid och tittar på. De kunde ju ta över
rollen som uppfostrare och framförallt själva tjäna som exempel.
F.ö. såg jag där för första men inte sista gången att de flesta
poliser är utrustade med terrängcykel.
Längre ner på gatan tittade jag på två schackspelare. Den ene var
medelålders och den andre en ung man som skötte samtidigt en liten
gatuaffär och han förlorade. Så bjöd de upp mig att sitta ner och
spela. Mina invändningar att jag spelar så lite, och är inte så
bra, togs inte på allvar. Så jag satt ner och fick stryk två
gånger i snabb följd. Tredje gången vann jag efter en hård kamp.
Äran var räddad. Jag tackade och gick. Bakom kyrkan mitt emot satt
många fler spelare delvis med klockan bredvid. Det sägs att
Barquisimeto är musikanternas stad, men jag träffade inte en enda.
Inte långt bort kom jag till stadens
sydliga utkant där det gick brant ner till en bred och grön
dalgång. Pratade med en gammal man som väntade på skolans slut för
att hämta barnbarnet. Han berättade att nere i dalen fanns det förr
en flod men efter stadens våldsamma tillväxt de sista 20 åren har
den nästan tynat bort. Nu måste vattnet ledas in i staden från
långt håll bortom bergen mitt emot.
På
vägen tillbaka kom jag till den vackra Plaza Bolívar med höga
palmer och gamla träd där jag såg för första gången iguaner -
upp till 1.5 m långa - som förtjust käkade grönsaker och frukt
som någon hade kastat dit. De tog en mango eller salladsblad och
klättrade skickligt högt upp i träden.
På
hemvägen såg jag mitt i stan en stor hackspett som noga undersökte
gatubelysningens stora glaskupor på den nedre kanten och plockade en
och annan godsak. Framför hotellet kom jag i samtal med några
gatuhandlare och talet kom på ALBA. "Chávez har ju rätt,"
sade den ene, "vi fattiga länder måste samarbeta annars kommer
vi ingenstans. Ni européer med era många språk har kunnat enas,
varför skulle inte vi lyckas med ett enda språk? Nja, portugisiska
finns också, men det förstår man ju."
Nästa morgon med bussen LENIN (namnet är inte ovanligt här) vidare
till Varela som med sina 200 000 invånare är jämförelsevis liten.
Vägen hit gick först genom karga trakter med små träd som liknade
skärmakacia. Sen blev det allt grönare. Mycket sockerrör. Staden
själv ligger vackert inbäddad i grönt mellan låga kullar som
först längre bort blir till höga berg.
Dagen därpå tog jag bussen 7.45 och var 13.15 i Mérida,
huvudstaden i staten med samma namn. En mycket omväxlande väg dit
upp eftersom till Mérida mitt i Anderna passerar man flera
växtzoner. Det gröna låglandet övergick så småningom i regnskog
för att komma i ett landskap med intensiv trädgårdsodling och små
byar. Överallt skördades, såddes eller plogades, nästan detsamma
som hos oss: potatis, morötter, kål, purjolök, rödbetor, gurkor,
meloner, kronärtskockor och några plantor som jag inte kände till.
Också stora blomodlingar. Längs vägen stod pelargonior och i de
små trädgårdarna runt husen blommade rosor, hortensior och
nejlikor. Men slutligen upphörde nästan all vegetation, utom gräs
och små buskar. Vägen skruvade sig högre och högre upp. Enstaka
får. Äntligen passet. På vägen ner sågs lite kor och hästar och
trädgårdsodling igen, långt upp på de branta sluttningarna.
Ganska kyligt och många hus hade skorsten. I en vacker liten by blev
det kaffepaus. I den trevliga restaurangen såldes också vackert
konsthantverk - keramik, ponchos, flätverk. En del av husen hade
"Alpen-look" men det beror kanske på det europeiska
inflytandet.
I Mérida på 1600 m höjd var
det fortfarande ganska kyligt och rummen även i de lägre
prisklasserna hade varmt vatten. Bergen runtomkring är flera tusen
meter höga. Den högsta - Pico Bolívar - 5007 m högt. Och dit upp
går världens längsta linbana: 12.5 km. Eftersom det jämt hängde
moln däruppe avstod jag från äventyret. Jag hade redan haft otur i
Caracas. När jag kom dit upp på 2000 m höjd fanns bara tjock dimma
och jag såg ingenting. Men skogspromenaden var fin.
Merida och åter till Caracas
Mérida
var den renligaste staden av alla jag såg. Renligheten hade
tilltagit desto längre bort från Caracas jag kom. Vad det nu kan
bero på vet jag inte riktigt. Folk är ju inte så hemskt annorlunda
från ett ställe till ett annat. Delvis kanske ett tekniskt problem?
Att i Barquisimeto, Valera, Mérida tömdes soporna strax efter att
dom hade samlats in? Då kan säckarna inte slitas sönder under
natten och det blir mycket mindre skit på morgonen.
Mérida, 450 år gammalt och dubbelt så stort som Valera har ett
fantastiskt läge i en djup dalgång mellan två höga bergkedjor på
en 12 km lång platå högt över två floder som närmar sig
varandra i det nordöstra hörnet på 500 m. Det är så högt att
mellan staden och byarna därnere ofta hänger moln.
Staden kan bara växa mot sydväst och lite grann mot väst, där
dalen är inte så bred men på andra sidan finns en brant
bergsluttning som begränsar tillväxten. Alltså blir staden allt
längre.
Mérida är också en gammal
universitetsstad och en turiststad - relativt sett för i Venezuela
finns inte mycket turism att tala om - och har därför många
turistagenturer som erbjuder allt från trekking, climbing, rafting
till paragliding.
Jag hittade ett litet
hotell som ägs av kubaner som hade hamnat ur askan i elden när
Chávez kom till makten, en god vän med Fidel. Som en liten hämnd
kunde man där i alla fall inte få in regeringskanalen i TV:n.
I hallen mötte jag ett ungt par från Schweiz. De hade jobbat och
sparat ett helt år och nu resar de ett år genom Sydamerika. Har
lärt sig också hyfsad spanska. Två svenskar som jag mötte senare
i bussterminalen hade tre månader på sig för hela Syd- och
Mellanamerika. Deras program var mycket märkligt: från Argentina
till Mexiko, till Colombia och Venezuela och nu skulle de ner till
Chile. De hade väl inte varit med i geografin och spanska kunde de
inte heller. Men ännu levde de.
Vid
Bolívar-parken fanns ett stånd där några män med megafon manade
folk att skriva på ett upprop mot Irak-kriget och hotet mot Syrien.
De hoppades på en miljon underskrifter. När jag skrev på tackade
två män översvallande. Det kändes pinsamt. Varför tackade de för
något självklart? Kanske därför att européer så sällan visar
solidaritet.
Besökte den zoologiska
trädgården vid stadens yttersta norra kant. Ställde mig snällt in
i kön. När jag kom fram tittade señoran strängt på mig och
frågade: Vad vill ni här? Min första tanke var ju: Vad har jag
gjort fel? Skall jag försvinna eller åka hem? Jag glodde väl
ganska dumt och oförstående. Då skrattade hon och sade: Ni är väl
redan 60 eller hur? Då kostar det ingenting. Jaha, jag bugar och
tackar. Fast tacka måste man Chávez som öppnade alla parker och
museer för allmänheten och avskaffade inträdesavgiften och införde
en del förmåner för pensionärer.
Tredje
dagen var det ganska grått och kyligt och jag tog bussen till Tabay
ett litet samhälle 25 km längre upp i Anderna. Som överallt i de
trånga dalgångar fanns också där den småskaliga
trädgårdsodlingen. Den lilla floden hade högt vattenstånd efter
regnet natten ut. Och precis när vi körde in i den vackra byn
började regnet igen. Bussen stannade i centrum vid Plaza Bolívar
och alla rusade ut och in i de kringliggande små restaurangerna där
flickorna var i full fart att baka och servera arepas och empanadas
och som vanligt åt de flesta 3-4 stycken emedan jag kunde knappt äta
en enda.
Efter en stund sprang jag över
till plazans norra sida där också den just färdigrenoverade kyrkan
låg. Folk höll på med nån slags partytält som man flyttade ihop
till två rader mitt emot varandra i den avspärrade gatan. Och så
kom barnen hoppande med stora kassar och kartonger. De hjälptes åt
av sina mammor eller syskon och packade upp: teckningar, målningar,
ihoppysslade och klistrade modeller av hus eller landskap, snickrade
och stickade grejor. Några hade framställt två stora tavlor som
visade hur ren natur resp. nerskräpad natur ser ut.
Jag tyckte synd om barnen som hade varit så ivriga att visa vad de
kunde och nu hällde regnet ner, små bäckar rann utför gatan och
ingen människa kom för att titta. Hur många av dem skulle bli
förskonat i det senare livet av många fler frustrationer?
Annars är Tabay känd för sitt fina konsthantverk och sina
grönsaker. Därför byggs det nu en hall för att kunna ställa ut
de konstnärliga produkter och för att bättre kunna marknadsföra
dom. Och en centralmarknad byggs för grönsaksproducenter. Dessutom
är en Museo Visual i uppbyggnad där alla murales (muralmålningar)
i regionen gjorda av barn, vuxna och konstnärer skall dokumenteras
och presenteras i ton och bild. Inte dåligt för ett litet
samhälle.
Ø
Hela natten till den 30 april satt
jag i bussen från Mérida till Caracas. 11 timmar för den 800 km
långa resan med två uppehåll och naturligtvis igen i en djupfryst
Volvo trots att jag hade bokat plats i en buss utan
luftkonditionering. Den vanliga ursäkten var att bussen inte hade
kommit. Som om - från tid till annan - bussarna försvann från
kartan. Rastplatserna är överallt imponerande. Jättestora där man
kan äta och dricka på stora terrasser under tak. Utbudet är
enormt. Och alltid står där minst ett dussintal stora bussar.
Kl. 6.00 blev det ljust när vi nådde miljonstaden Valencia,
huvudstad i staten Carabobo. I dess närhet stod det sista avgörande
slaget mellan Bolívar och den spanska kolonialarmén - deras
Stalingrad. Jag såg på TV hur Chávez förklarade på själva
slagfältet var exakt de olika spanska och bolivarianska enheter stod
och var den avgörande stöten sattes in. Han kan sin historia. Idag
levererar Carabobo en stor del av grönsaker, apelsiner, kycklingar
och grisar som Caracas dagligen behöver.
Åter i Caracas och återigen ovanligt hett. Följande dag den första
maj vandrade jag runt i de närmaste kvarteren. Överallt samlades
människor i grupper - framför UNT-byrån (Unión Nacional de
Trabajadores, den nya fackföreningen), vid skolor och kooperativ, de
flesta i sina röda T-skjortor. På Plaza Bolívar samlades en trupp
pensionärer som lyssnade uppmärksamt på ett tal där killen
räknade upp allt som hade uppnåtts och allt som återstod.
Huvudmarschen började långt borta i fattigkvarteren La Bandera och
skulle avslutas framför vicepresidentens residens.
Huvudslagorden i det ändlösa havet av röda skjortor var: Nej till
yankee kriget! Mot imperialism! För försvaret och fördjupningen av
det sociala omformandet! För uppbyggandet av socialism!
Jag tyckte detta var en fin avslutning av min resa.
Ø
Återstår bara att fördjupa
och accentuera några punkter som jag berörde bara i förbigående
och att nå till ett slags resumé. Jag kan börja just med
internationalism. En prövosten är hur en nation och dess regering
behandlar sina minoriteter och sin historia gentemot dem. Och för
den nya politiken mot minoriteter har jag sett mängder av fina
exempel i tidningar, tidsskrifter och TV (bl.a. presidentens
uppträdande mot dem i TV).
I litteraturen -
för att nämna ett exempel för tiden före Chávez - finns ju
Rómulo Gallegos en av Venezuelas stora och fortfarande uppskattade
författare som förresten publicerades 1955 i FiB bokförlaget med
ett förord av Artur Lundkvist. Gallegos hade också varit för en
kort tid president och blev som vanligt störtad av en CIA-inspirerad
statskupp år 1948. Han uppskattade indios-folken och de svarta
människor och försvarade ihärdigt deras rättigheter.
Och först nu - snart 200 år efter Bolívars död - har man gjort
allvar och återställt lagarna för alla människors lika
rättigheter. Och man påminner om alla orättvisor som begicks mot
indios och de svarta och om deras motstånd. I tidningen VEA t.ex.
uppmärksammades årsdagen av den stora segern som Guaicaipuro,
storkazike av folken i dalarna i Caracas och Los Teques vann över
spanjorerna.
Och den 28/4 2006 ägnar VEA en
halv sida åt Miguel. Han var en svart slav som redan 1552 ledde ett
stort uppror mot det brutala utsugningssystem på kaffe- och
kakaoplantagerna. Han var son till en afrikansk kungasläkt och blev
mycket respekterad bland sina olyckskamrater. Han startade upproret
och lyckades med talrika slavar att kämpa sig fri och fly upp i
bergen Yaracuy, där han kröntes till kung. Många fler slavar
flydde och de grundade i bergen eller djupt i djungeln fria samhällen
som överlevde in i moderna tider. Dessa fria slavar kallades för
"cimarrones" - i USA, Kuba, Guayana eller Venezuela - och
förföljdes överallt med blint hat.
Den
2/4 2006 skriver VEA om utbyggnaden och förbättringen av ett
Centrum för diagnostik och rehabilitering för 9000 waraos i
Orinoco-deltat ("människor på vattnet" som dessa kariber
kallar sig) som skall vara färdigt inom 8 månader. Det skall
utrustas inte bara med traditionella medikamenter, utan också med
experter för traditionell medicinsk teknik.
I tidsskriften Todosadentro 29/4 2006 tillägnas en helsida åt
kulturerna i Amazonas, den största delstaten som omfattar hela södra
Venezuela, men har den lägste befolkningstätheten. José
Guariguata, ansvarig för Misión Cultura säger: "I Amazonas
har vi 20 ursprungliga folk, vi har 20 former att förstå livet, 20
traditioner om livets och människans ursprung. Som västvärlden har
sin förklaring om ursprunget i Genesis-boken, så har dessa folk 20
olika förklaringar." Vartenda folk skall få sitt eget
kulturcentrum och man vill också få igång
kommunikationsmöjligheter dem emellan. För hittills lever de
väldigt isolerade från varandra.
Och själv
har jag flera gånger iakttagit indios som handlade eller kom till
hotellet, ibland i sina traditionella kläder - bara ett höftskynke
och med små bylten istället för väskor. Och de bemöttes helt
enkelt som alla andra. Men jag kan inte svara på hur de bemöts i
Hilton eller Plaza. Jag skulle tro att där åker de ut.
Ett sista exempel som jag väljer av många fler är de 165 chilenare
som landade på flygplatsen i Barquisimeto som skall återfå sin
synförmåga genom olika oftalmologiska operationer inom ramen av
Misión Milagro (mission undret). De är bara en förtrupp av totalt
1000 chilenare som skall behandlas 2006. (VEA 2/5 2006)
Angående relationer mellan staten och kyrkan hittade jag en
intressant artikel i La Patria Grande nr. 4 0505. Där skriver
prästen Vidal Atencio utgående från Lucas 4.16: "Den
revolutionära venezolanska processen har också i de fattiga hittat
platsen för dess politik. Att befria mer än en miljon personer från
analfabetism, att ge de utestängda grundskole- och högre
utbildning, att förbättra livskvalitén med hälsoprogram,
livsmedel och egna hem, att ge tillbaka jorden åt dem som odlar den,
att utveckla ett schema för självständig utveckling, är en
politik som inte står i motsats till projektet av Kristus därför
att båda två vill verkställa befrielsen av samma mänskliga
varelse."
Den här artikeln skrevs ju
innan den nye kardinalen Urosa blev tillsatt men visar att det finns
krafter inom kyrkan som jobbar och har jobbat för förståelsen av
den revolutionära processen.
Å andra sidan
fanns anledning för en varning av Marciano i VEA (2006-04-27): "Den
katolska hierarkin, dess struktur är den mest antidemokratiska som
finns, har ingen rätt att lägga sig i de demokratiska processerna i
landet. Och det gör den när den jämt tar oppositionens parti. Den
skall vara objektiv och opartisk. Och det tycks många i den katolska
hierarkin inte begripa."
Venezuela, USA och folkets kultur
När
man vet om de dåliga relationerna med USA blir man förvånad att i
Caracas se på många höghus enorma reklamskyltar för US-produkter
och att hitta i vartenda butik deras produkter som pepsi, cola,
DelMonte, M
Och i alla de
tusentals Internetcaféerna kör man med Windows och Dell och HP. Och
amerikanska bilar ser man också många. Då gör alltså jänkarna
jättestora affärer med Venezuela och samtidigt skäller de som
galna hundar på Venezuela och dess regering. Samma sak gäller
egentligen också för europeiska produkter som Nestlé, Knorr, Maggi
etc.
Jag tänkte framförallt på de många
miljoner dollar som dras ur landet och som kunde så väl behövas på
ett vettigare sätt. Och slutligen finns ju allt vad man behöver för
att framställa dessa produkter i landet självt.
Oligarkin har helt enkelt struntat i det. Oljepengarna räckte för
dem. Men den nuvarande regeringen vill ändra på dessa förhållanden.
Man satsar hårt på allt som kan framställas i landet själv för
det är som VEA skriver 2006-04-21: "Det huvudsakliga
kännetecknet för de latinamerikanska länder har varit den
historiska ekonomiska, vetenskaplig-teknologiska, kulturella och
sociala avhängigheten ...
Sedan sju år
tillbaka har den emancipatoriska kampen börjat för att befria sig
från den underkastelsen. Genom finansieringen av små och medelstora
företag försöker man skapa nationella producenter för att ersätta
de importerade varorna ...
Den privata
sektorn i Venezuela importerar ca. 87.30% av produktionsvärdet och
den offentliga sektorn ca. 12.70%. Av dessa importer är 5%
jordbruksprodukter, 5.7% produkter från livsmedelsindustrin, drycker
och tobak, 35.50% elektriskt material och 13.80% kemiska produkter."
Och man fortsätter med att beskriva ett projekt för en speciell
behandling av majsmjöl.
Staten Sucre
reaktiverar kakaoproduktionen som har legat nere i decennier. Mellan
2006 och 2010 skall sättas 16 miljoner plantor.
Kooperativen skall undervisas i ny teknik och teknologi, skötsel,
produktion, lagring och marknadsföring.
I
Maracay öppnas snart en skola för tropisk jordbruk, där
studenterna skall utbildas såväl teoretiskt som praktiskt. (VEA
2006-04-06)
I Cojedes skall med kubansk
hjälp byggas en fabrik för produktion av biogödsel och
biostimulatorer som skall ersätta 30% av importerad kvävegödsel.
(VEA 2006-04-28)
I Lara invigs fyra växthus
för tropiska plantor för att framställa frön av hög kvalitet.
(VEA 2006-05-06) Och den 22 april organiseras för andra gången
insamlingen av frön från olika vildväxande träd. Första gången
insamlades 5500 kilo som skall tjäna för skyddsskogar och för
industriell verksamhet. (VEA 2006-04-28)
I
staten Monagas byggs en pappersindustri som är dimensionerad till
flera hundratusen ton pappersmassa. Allt papper för tidningar och
allt finpapper måste fortfarande importeras. (VEA 2006-05-01)
Samtidigt byggs eller har färdigställts stora
bevattningsanläggningar och stickvägar för jordbruksprodukter.
(VEA 2006-04-07)
Samma bild får man om man
tittar på den kommunikations- och industriella sektorn. I april 06
hölls i Caracas seminarier samt utställning för introduktionen av
Linux den kostnadsfria programvaran för datorer.
Motorvägar som varit avspärrade under 20-30 år har färdigställts.
Det har blivit byggt resp. utbyggt stora projekt för vattenenergi
som ger besparningar av 500 000 barrels dagligen. Det helt nybyggda
vattenkraftverket Caruachi ger dagligen besparningar av 75 000
barrels.
Järnvägar byggs ut (det fanns
bara ca. 100 km som var nerlagd) samt tunnelbanor i Caracas, Valencia
och Maracaiba. För Chávez ser långt framåt i tiden. Hamnen Puerto
de Aguas Profundas byggs ut till den största i hela Latinamerika.
Det byggs industrianläggningar och en fabrik för traktorer och en
annan för laptops. Det byggs, det byggs över hela landet - och det
syns.
"Målsättningen är", som
Eddie Salgado från Símon Bolívar Studiecenter skriver "att
nyckelindustrierna inte exporterar råvaror längre. Sociala
produktionsföretag är enheter som styr och leds av de personer som
arbetar i det. Det är företag som tar ett ansvar för samhället
och miljön som helhet och som ser den som arbetar som företagets
viktigaste resurs."
Att ekonomin sen
2003 efter reaktionens stora oljesabotage växte kontinuerligt och
att den ekonomiska tillväxten 2005 var 9.4% - högst i hela
Sydamerika - och fattigdomen sjönk till 37 % (Natalie Pearson från
AP 060706) kan ju inte bero på att regeringen sitter med armarna i
kors.
Så den propagandan är också bara
skitsnack.
Det här är bara några och inte
alls systematiska axplock under några veckor i april. Ändå vittnar
de om framåtandan som härskar i landet.
Sanningen att säga så är framstegen så enorma och fantastiska att
det verkligen är svårt att tro allt detta. Men fakta finns ju och
det går att kolla. F.ö. är alla budgetar i Venezuela från toppen
till botten tillgängliga för alla.
Därför
finns ju ingen som vill ens försöka att vederlägga de fakta och
därför tillgriper man lögner som upprepas och upprepas...
En intressant aspekt av diktaturen som mainstreammedier behagar att
kalla den bolivarianska revolutionen, är alla demonstrationer som
jämt pågår. Jag nämnde redan det allvarliga trafikavbrottet efter
Faddoul-incidenten som självdog utan polisiärt ingripande. Men
reaktionära demonstrationer finns mer än så. När Chávez just har
höjt minimilönerna med totalt 50% så fordrar deras egen
fackförbund som förr aldrig öppnade käften 30% till. De
demonstrerar än mot det ena än mot det andra. Mot orättvisor eller
mot brutna löften. Skulle man titta noga efter är jag säkert på
att bakom detta ligger deras egna som sitter fortfarande vid makten i
kommuner och några stater eller i förvaltningen som "bubblor"
som de kallades nån gång i VEA som f.ö. kritiserar samma fel och
orättvisor.
Men det finns också
demonstrationer som är verkligen anmärkningsvärda eftersom de
sker i ett strängt katolskt samhälle.
Så
genomförde grupper av homosexuella män en demonstration framför
nationalförsamlingen för rätten att byta namn efter deras egna val
och för att deras mänskliga rättigheter skall respekteras. (VEA
2006-04-19)
I Maracay blev det starka
protester mot prostitutionen och mot en allmän overksamhet
beträffande de hemlösa och drogberoende. (VEA 2006-04-02)
Och den 27 maj demonstrerade La Asociación Pro-Defensa de los
Animales (Förening för försvar av djuren) mot tjurfäktning som
nationalsport och för antagandet av lagen till djurens skydd. (VEA
2006-04-28) Den föreningen är ganska aktiv. Jag läste om flera
demonstrationer och såg mycket av deras graffiti.
Det är ju inte så att homosexualiteten är så sällsynt i katolska
länder, men tabuet är mycket stark. Och att röra vid tjurfäktning
och prostitution är ju nästan ett helgerån. I bägge fallen är
också stora pengar inblandade. T.ex. ägs bordeller ofta av kyrkan
(jag minns att i Freiburg/Bg ägde SS-mannen, krigsförbrytaren och
ärkebiskopen alla stadens bordeller). Dock ger enträget arbete
framgångar. I Spanien är tjurfäktning entydigt på tillbakagång.
Ett stort uppsving som alltid brukar följa
revolutioner är kulturens utveckling. Bredvid de 10 megaprojekt som
genomförs av centralregeringen - t.ex. att minutiöst återställa
en gammalt residens som samtidigt kräver utgrävningar och experter
i gammal byggteknik, experter för restaurering av mur- och
takmålningar etc. - har i varje delstat, i alla städer och byar
alla offentliga byggnader, kyrkor, teatrar, arenor, restaurerats och
renoverats. Några av dessa projekt pågår fortfarande som vid den
gamla Plaza de Toros i Caracas, en vacker byggnad som låg i ruiner
eller byggprojekt i historiska centrum av större städer med en
grundlig restauration av historiskt värdefulla hus. Runt
byggställningar har man satt upp gigantiska foton med byggnadens
historia och modellen av vad man tänker göra. Allt detta är redan
en stor kulturell gärning.
Men det går
vidare. Utbudet i teaterföreställningar, operor, konserter,
konstutställningar är enormt. Och en världsnyhet är väl att
regeringen inrättade ett stort pris för det "kritiska
tänkandet" med en internationell jury. Temat är att hitta och
framställa nya idéer och modeller efter kapitalismens konkurs, dess
oförmåga att lösa världens stora problem. Valet av vinnaren var
ännu inte avslutat när jag åkte.
Men det
viktigaste av allt är att under mottot "El pueblo es la
cultura" (Folket är kulturen) aktivera, restituera, samla i
alla delstater alla kulturyttringar av minoriteter och hela folket.
Det kan gälla den muntliga historien, de muntliga berättelser och
sagor, gamla fester och dansar, sånger, målningar och skulpturer,
hantverk i alla dess former, men också näring och medikamenter.
Varje delstat har inom ramen av Misión
Cultura tillsatt "tutorer" och "actividores"
(ombudsmän och aktivister, kanske?) i relation till
befolkningstätheten, totalt tusentals. Lektyren av årsredovisningen
är imponerande. Det handlar om "... att sätta igång en stor
diskussion om allt som tillsammans utgör 'la venezolanidad' (den
venezolanska identiteten)" som professor Benisto Irady betonade
på ett nationellt sammanträde för kulturell mångfald .
Samtidigt är man angelägen att få ett maximalt utbyte med andra
länder och kontinenter. I november 2005 ägde en stor Kulturfestival
med folken i Afrika rum. Samma sorts aktiviteter vill man i framtiden
uppsätta med Brasilien, Indien, Kina, Japan etc. Allt detta visar
att Venezuela ingalunda är nationalistiskt i bemärkelsen
'chauvinistiskt' som Washington och andra gärna framhäver. Jag tror
tvärtom att landet kan få och ge många värdefulla impulser åt en
verkligt internationalistiskt kultur.
Den
absolut viktigaste händelsen under min vistelse var utan tvekan
kungörelsen och ikraftträdandet av lagen om LOS CONSEJOS COMUNALES
(kommunala råd, i fortsättningen CC kallat) den 090406 i Carabobo
av Hugo Chávez själv i TV-programmet Aló Presidente, en händelse
som kan få konsekvenser långt in i framtiden.
Den här lagen skall ge folket mera makt och Chávez sade: "Vi
skall visa vad folket är i stånd till." Han uppmanade dessutom
alla guvernörer och alla kommunstyrelsens ordförande i hela landet
att driva uppbyggandet av CC framåt. Han menade att dessa organ
grundar sig på en komplettering mellan den representativa och den
participativa demokratin.
Med den här lagen
tror Chávez att ha hittat ett instrument för att motverka
oligarkins inflytande och för att stärka folkets vilja att ta saker
och ting i egen hand. Han menade att detta nya instrument skall bidra
till politiskt mognad för att föra sammanhängande och fruktbara
debatter utan aggressioner. "Vi måste ändra våra vanor. Det
finns alltid olika uppfattningar, men vi skall diskutera dom med
politiskt mognad och idéer." (VEA 2006-04-10)
Der är nästan ordagrant vad Mao sade under kulturrevolutionen: "Vi
måste kämpa med ord, inte med vapen." Som sen förfalskades av
De fyras gäng till "med ord OCH med vapen".
Jag skall titta lite närmare på texten om CC som bara några dagar
senare kunde köpas i hela staden vid varje hörn som alla lagar
förresten.
I fasta och konkret beskriva
geografiska områden skall CC i urbana samhällen omfatta 200-400
familjer, i lantliga områden från minst 20 familjer och uppåt och
i indigena områden från 10 familjer. Församlingar av medborgare
som är minst 15 år gamla och har bott minst 6 månader där kan
besluta att starta en CC med olika arbetsgrupper. Först blir
provisoriska promoter- och valkommittéer i direkta och hemliga val
utnämnd. De måsta bl.a. propagera och upplysa allmänheten om deras
mål, måste framställa en teckning om områdets geografiska gränser
och måste genomföra en folkräkning.
De
organiserar också den konstituerande församlingen där man väljer
talesman (kvinna) till själva CC och alla arbetsgrupper. De som
väljs måste också vara minst 15, får bara väljas till en
uppgift, skall arbeta gratis, får inte ha något politiskt uppdrag
och - kan också väljas bort.
Efteråt
måste CC registreras.
Sen finns det inget
område där CC inte kan utarbeta program, förslag, utveckla
aktiviteter eller kan delta i. Från barn- och hälsovård, byggnad
av hus och lägenheter, ledning av företag, återställandet av
nedlagda fabriker, bevattning, flodreglering eller rensning m. m.
För all den här verksamheten grundas en
kommunal bank (CB) där alla invånare är delägare. Banken får
pengar av centralregeringen, delstaten, kommunen och från olika
statliga fonder samt organisationer och naturligtvis från egna
ekonomiska aktiviteter. Kontrollmekanismerna är noga och stränga
"så att inte en centavo kan borttrollas" som Chávez sade.
Allt det här låter ju väldigt bra men -
javisst finns det ett MEN.
I första
kapitlet, första artikeln heter det:
Den
här lagen har till mål att skapa, utveckla och reglera bildandet,
integrationen, organisationen och fungerandet av CC och dess relation
till de statliga organ för formuleringen, utförandet, kontrollen
och evaluationen av den offentliga politiken.
Den här artikeln förbiser att CC kom till långt innan lagen fanns.
Så det är en folkets autentiska skapelse och nu skall "lagen
skapa"?
Vidare heter det i kapitlet
VII, artikel 30:
Det skapas en Comisión
National del Poder Popular (nationell presidialkommission av
folkmakten) ... för att
"1. Orientera, koordinera
och evaluera utvecklingen av CC på den nationella, regionala och
lokala nivån."
Och så följer ytterligare fem artiklar som
handlar om förstärkning, hjälp, stöd och eventuella extrainsatser
för CC från den här nationella kommissionens sida.
Likadana kommissioner skall f. ö. upprättas också på regional och
lokal nivå.
Och det tredje MEN berör alla
pengar som skall komma från staten till CB.
Jag tror det är lätt att inse att det kan fungera bra med en man
som Chávez som verkligen vill utöka folkets deltagande och makt
dock att alla tre punkterna vid ett regimskifte som oppositionen och
jänkarna med varje medel strävar efter kan bli till ett slagträd
mot CC och folket.
Men nu vill jag avstå
ifrån att måla fan på väggen och hoppas att detta intressanta
experiment lyckas, utvecklas och troligtvis också korrigeras och
förbättras. Att detta är meningen framställdes tydligt av den
kvinnliga parlamentsledamoten Haydée Machin: "Den här
lagen blir nu diskuterad på alla nivåer av folket och sektorer som
kontinuerligt skickar sina förslag till nationalförsamlingen ...
Det finns en hel skala med handlingar och beslut där alla i CC
organiserade medborgare börjar att utöva funktioner av lokal
´autogobierno´ (självstyre) och så småningom i nätverk av
sektorer, kommuner, storkommuner, delstater; och att skapa sig genom
den sociala praktiken ett folkligt maktinstrument ... som måste
stärkas som garanti för de politiska och sociala mål som är
oundgänglig för succén av den Bolivarianska Socialismen av det 21
århundradet." (VEA 2006-04-10)
