Mittwoch, 30. November 2011

Den egyptiska revolutionens andra våg

Den här lägesrapporten fick jag av min vän Hesham Bahari från Kairo den 26 november 2011där han berättar om det fruktansvärda våldet mot demonstranterna och användningen av gifter blandat med tårgas som redan krävde flera döds-offer.

Mona Tahhawi är en ung egyptisk journalist som gjort sig ett namn redan under Mubaraks tid som oppositionell. Hon har även amerikanskt medborgarskap och bjuds ofta för att hålla föreläsningar och delta i konferenser utomlands. När novemberupproret blossade upp befann hon sig i Marocko. Hon flög snabbt tillbaka till Kairo för att inte missa händelserna och vara med på Tahrir-torget. Väl där tog hon sig fram till frontlinjerna i sammandrabbningarna mellan de unga och polisen för att kunna rapportera övergreppen. Detta ledde till att hon arresterats av fem civilklädda poliser. Hon slogs ner på marken. Man bröt hennes högra arm och vänstra hand och utsatte henne för sexuella trakasserier. Men hon lyckades undgå att bli våldtagen. Istället fördes hon till inrikesministeriets lokaler i närheten där hon fick sitta i 5 timmar med svullen arm och hand utan att vare sig bli förhörd eller anklagad för något särskilt. Att vifta med amerikanskt medborgarskap hjälpte henne. En annan egyptiska hade nog blivit våldtagen och kanske dödad. Tre läkare kom in i rummet där hon satt. De letade efter en kamrat som blivit arresterad tidigare från Tahrir-torget och förd till okänd ort. Hon fick lite bedövningsspray på armen och handen av läkarna och de lovade återkomma för att hjälpa henne. De varken hittade sin kamrat eller kunde återkomma. Efter många långa timmar i väntan fördes Mona med bindel för ögonen till en annan förhörslokal på andra sidan stan. Där visste man inte vad hennes fall handlade om. Förvirringen var total, men hon fick fortfarande ingen läkarvård. Efter 12 olidliga timmar släpptes hon till slut.

Detta berättar hon från ONTV-studion i Kairo, intervjuad av den legendariske Yusri Foda. Hon är stadig på rösten. Hennes ena arm och handen på den andra ligger i gips, men hon kan röra fingrarna. Hon skulle ut från Studion för att ansluta sig igen till Tahrir-torget trots hennes skador. ”Det som hänt mig”, säger hon utan att darra på rösten, ”är ingenting mot det som egyptiska folket får stå ut med år efter år.” ”Ahmad” (fingerat namn) är en ung nyutexaminerad tandläkare. Han hade dock inte samma tur som Mona. Han deltog i revolutionen den 25 januari mot Mubaraks regim och demonstrerade på Tahrir-torget. Han blev av med ena ögat. Tio månader senare gick ”Ahmad” ut igen för att demonstrera, denna gång mot militären. Han blev av med det andra ögat och är nu helt blind på båda ögonen. ”Ahmad” är bara en av 1 400 (ettusenfyrahundra) människor som blivit av med synen under den egyptiska revolutionen.

Anledningen till att så många blivit blinda är att polisen använder en ammunition som inte dödar utan lämnar offret med hundratals små metallbitar över hela kroppen. Offren får genomgå en mängd operationer för att bli av med dessa metallbitar, och ofta lyckas läkarna inte ta bort alla. Då får man ta med sig en röntgen från sjukhuset om man tänker flyga någonstans, för detektorerna på flygplatsen lär pipa en hel del när man går igenom dem. ”Zeina” (fingerat namn) var en ung nyutexaminerad läkare. Hon bestämde sig för att hjälpa till på fältsjukhusen på Tahrir-torget och ta hand om de tusentals sårade som bars i skytteltrafik mellan gatorna runt Tahrir och själva torget.

”Zeina” hamnade mitt i ett moln av tårgas på väg dit och dog av att inandas den giftiga gasen. För tårgasen som använts nu i november är annorlunda än den som använts i januari. Polisen har fått nya färska leveranser under sommaren… från USA. Det står ”made in Pennsylvania” på de insamlade hylsorna. Hylsorna innehöll tydligen mer än tårgas och har analyserats av experter på hälsodepartementet. Att döma av de spasmer och kramper som offren lider av innehåller detta vapen någon sorts nervgas som går under namnet CR och som använts flitigt i Europa och USA på 60-talet men som förbjöds därefter p g a dess cancerogena innehåll. Hela innerstan i Kairo ligger insvept i ett moln av dessa förbjudna ämnen och det finns rapporter t.o.m. om småbarn som dött inne i lägenheterna.

Vad är det som får alla dessa unga människor att åsidosätta sin framtid och riskera livet gång på gång? Egyptierna, i likhet med samtliga andra araber, lever under polisiära regimer där människovärdet är lika med noll (inte turisternas förstås, bara de egna). Det vet de unga som har vuxit upp i skräck för repressiva apparater, som inte skyr några medel för att underkuva folket. Den egyptiska polisens grymhet blev för uppenbar sommaren 2010 då Khaled Said, en 28-årig programmerare, dödades bestialiskt av två civilklädda poliser mitt på dagen och framför en massa vittnen i Alexandria. Hans brott var att avslöja poliskorruption på youtube. Khaled Said var varken det första eller sista offret för dessa bödlar, vars enda jobb är att skydda regimerna mot folket. Men hans död blev droppen.

Tusentals unga människor startade en facebook-sida som kallats ”Alla är vi Khaled Said”, samma grupp på 70 000 ungdomar som organiserade och ledde revolutionen den 25 januari 2011. Dessa unga revolutionärer, ofta utan någon partitillhörighet, betalar hellre med sina liv idag än finner sig i den repression som utmärkte Mubaraks tid och som inte avtog med militärens ”tillfälliga” övertag i väntan på val och en demokratisk utveckling. I oktober i år körde militären över 27 demonstranter framför tevehuset i Kairo med sina pansarbilar när de skulle demonstrera mot militärens förhalningar som utmärkte dessa tio månader sedan Mubaraks fall. Bilder på likdelar från bårhuset spreds på internet. De flesta av offren var kristna egyptier (kopter).

Senare fängslades Ala Abd al-Fattah, en av Egyptens främsta bloggare och en av eldsjälarna bakom 25 januari-revolutionen, anklagad för ”hets mot armén och vapenstöld”. Som enda bevis hade man ett vittnesmål av en regimvänlig ”journalist” som säger sig ha sett Ala stjäla vapen från en av polisbilarna. Alas enda vapen är hans dator, och det vet alla i Egypten. Det blev igen droppen för de unga som tröttnat på alla politiska partier och allt käbbel om ”valet eller konstitutionen först”, på arméns vaga löften och på oviljan att reformera polisen, då många av de värsta bödlarna blev befordrade istället för att hamna bakom galler. Under det ännu pågående november-upproret stängdes Tahrir-torget för de politiska partiernas representanter. De unga hängde upp stora banderoller vid ingångarna till torget där det stod: ”Politiska partier ej välkomna!” Politiska och religiösa rörelser fick gärna närvara men inte framträda med mikrofoner som de brukar.

Demonstrationen bara i Kairo lär ha samlat över 1 miljon människor fredagen den 25 november, under parollen ”Folket vill störta generalerna!” På Tahrir-torget kom alla de som motsätter sig arméns styre och politikernas korruption att samlas, medan de som vill ha armén kvar vid makten ”tills vidare”, som det heter, samlades i Abbasiyya, nära försvarsdepartementet. Man räknade uppemot några tiotusentals demonstranter för militären. Många egyptier vill idag helst glömma den repression som fick dem att leva som skrämda kaniner i över 30 år och ge armén en chans att rätta till situationen. Men man är också medveten om att arméns ledning är lika insyltad i korruptionen från Mubaraks tid som alla andra makthavare i landet. Revolutionärerna som kämpade mot polisen i januari måste idag kämpa mot både polisen och armén.

I Egypten talas det idag om en hemlig överenskommelse mellan USA, armén och Muslimska brödraskapet, där islamisterna får majoritet i parlamentet medan armén får de facto-styret och USA får behålla Camp David-avtalet oförändrat (vilket inkluderar den skamliga gasaffären där Israel får egyptisk gas nästan gratis). Armén har under Mubaraks tid haft ett enda krig att föra, och det var på börsen. Många blev rika under dessa 30 ”feta” år. Men armén består inte enbart av en ledning, vilket tvingat generalerna att åtminstone låtsas bry sig om folket och ge med sig inför trycket från det stora antalet demonstranter och de egna fotsoldaterna. Att ställa till med ett för stort blodbad på Tahrir-torget skulle frånta dem sista chansen att fortsätta styra landet enligt sina arbetsgivares anvisningar. Vi får inte glömma att samma dag revolutionen startade i januari flögs egyptiska generaler till Pentagon för att rådgöra med sina mästare. Man offrade Mubarak och hans söner helt enkelt för att kunna rädda den gamla regimen. Revolutionen skulle i smyg förvandlas till en palatskupp. Egypten håller andan inför det kommande valet som militärrådet bestämt sig för att hålla trots oroligheterna. Valet kommer att pågå under en hel vecka med början i måndag 28 november. Men resultatet verkar vara känt på förhand. Parlamentet kommer med stor sannolikhet att ha en islamistisk majoritet, men en som respekterar de ingångna avtalen med Israel samtidigt som den får fria händer att ”islamisera” landet, i saudisk stil. Den dagen man bestämmer sig för att ”beslöja” faraoniska statyer och stänga av templen (”för att inte fresta egyptierna att åter dyrka avgudar”, så som man föreslagit från vissa håll) lär bli ytterligare en droppe för en stor del av den trötta egyptiska befolkningen som fått nog av poliser, arméer, israeler, amerikaner och religiösa fanatiker av alla sorter.

Oavsett valets utgång kan ingen demokrati byggas med den poliskår landet har. Polisen har till sitt förfogande en milisstyrka på några hundratusen s k ”baltagiyya”. Dessa utför alla smutsiga uppdrag, infiltrerar demonstrationer, fungerar som spioner, angivare och torterare mm. De presenteras för medierna som ”huliganer” men i själva verket är de en disciplinerad styrka fullt kapabel att sprida skräck bland civilbefolkningen. Revolutionärerna på Tahrir har ställt ett flertal nödvändiga krav för att landet ska börja repa sig. Bland annat att ställa inför rätta alla som visat sig vara inblandade i massakrerna på demonstranter, att upphäva undantagstillståndet som varat i över 30 år och att upphäva militärdomstolarnas domar mot civila demonstranter och åter pröva deras fall inför civila domstolar. (Över 12 000 egyptier har ställts inför militärdomstol sedan januari 2011, och av dessa har över 4 000 blivit dömda till fängelse!) Men det viktigaste kravet är nog det som går ut på att fullständigt omstrukturera det korrupta och fascistoida polisväsendet.

Detta är utan tvivel det mest akuta kravet om demokratiseringen av samhället någonsin ska lyckas. Med en sådan människoföraktande poliskår spelar det föga roll vem som styr i Egypten. Denna åtgärd har fullständigt nonchalerats av det styrande militärrådet. Tio månader har gått till spillo, en dyrbar tid under vilken man hade kunnat vidta nödvändiga steg för en total reformering av polisen, men som istället gick åt till politisk positionering mellan religiösa och sekulära partier och skumma spel bakom lykta dörrar. De revolutionära krafterna i landet är fullt medvetna om detta krav och frågan ventileras ständigt i medierna, som visar en mognad och en medvetenhet som får västerländska medier att te sig som rena farsen.

Men folket kämpar mot ett monster som delvis har skapats av just dessa hycklande krafter i västerlandet. Under skrivande stund nås jag av nyheter om upptrappade konfrontationer mellan polis och demonstranter i Bahrain, 50 mördade i Syrien varav flera barn och kvinnor och en väpnad attack mot saudisk polis som lämnade 4 döda. Jemens president har nu lämnat landet och sökt asyl (”vård”, enligt officiella språkrör) i Saudiarabien, medan de unga i Benghazi demonstrerar mot den nya libyska regeringen som anklagas för att vara en importerad regering. Händelserna i Egypten måste ses mot en allarabisk bakgrund med tanke på landets betydelse i området. Västerlandet och Israel har alltid bekämpat demokratiseringsprocessen i arabvärlden och stött diktaturerna, både sekulära och teokratiska sådana.

Obamas hyllning av det egyptiska folket och deras revolution rimmar illa med USA:s export av internationellt förbjudna vapen till den egyptiska staten. Lyckas demokratiseringen i Egypten lär den spridas till övriga länder i området och särskilt saudierna kommer att ställas inför svåra påtryckningar, vilket inte gynnar västerlandets intressen. Detta förklarar USA:s flirtande med de saudiskstödda muslimska bröderna i Kairo. De arabiska massornas resning har drivit fram krav på etiska revolutioner över hela världen. Storfinansens bästa bundsförvant har varit mörka krafter som spridit religiös fanatism bland de fattiga med hjälp av oljepengar, samtidigt som de hållit repressionen av sina undersåtar med hjälp av vapen från väst. Alltfler araber har börjat förstå detta. Deras revolution är långt ifrån färdig. Den har knappt börjat.

Mona Tahhawi som nyligen arresterats och misshandlats i Kairo för att göra sitt jobb som journalist lyckades twittra om sin belägenhet från en lånad telefon på inrikesministeriet (hennes egen hade förstås stulits under sammandrabbningen med de tafsande poliserna som försökte klä av henne i gränden) och fick hela världen att veta var hon fanns och vad hon råkat ut för. Den tid då man kunde skilja mellan utvecklingen i väst och i resten av världen är förbi. Frågan är när massorna i väst kommer att inse implikationerna av sina regeringars stöd till dessa tyranniska regimer på den egna demokratins framtid. Hesham Bahari Bokförläggare / Alhambra Förlag 26 november 2011

Donnerstag, 10. November 2011

Forskare och läkemedel-företag genomför mänskliga experiment i Afrika


Farid Zakaria den 7 November 2011

En ny rapport kritiserade framträdande institutioner och läkemedel-företag som Pfizer, Columbia University, Johns Hopkins University och Population Council för sin inblandning i oetiska och olagliga mänskliga experiment.

I rapporten, som kallas "icke-samtyckande forskning i Afrika: Outsourcing av Tuskegee" med avseende på Tuskegee, Alabama, där olagliga mänskliga experiment 1932-1972 med amerikanska Public Health Service (Public Health Service) utfördes. I detta experiment observerades 600 fattiga svarta amerikaner i en studie om utvecklingen av obehandlade syfilis. Några av männen blev avsiktligt infekterade med syfilis och nekades all healing. Tyvärr, säger rapporten, blev ingen för detta brott mot mänskligheten ställt inför rätta.

Den nya rapporten visar detaljerad mänskliga experiment, som genomfördes av amerikanska forskare och läkemedelsföretag med afrikaner, som vanligtvis inte hade någon utbildning var fattiga och omedvetna om sina rättigheter. De människor lämnas ofta i tron att de får medicinsk behandling från statliga myndigheter hälsa eller genom hälsoministeriet.

Dessa metoder påminner om de fasansfulla experiment som genomfördes av forskare från USA på 40-talet i Guatemala, där hundratals Guamalteker inficierades med könssjukdomar utan deras tillåtelse eller information. Förra året, bad Obama formellt om ursäkt till Guatemala för dessa experiment.
Mänskliga experiment regleras i USA av Office of Research Integrity och olika etiska forskningsinstitut. Många afrikanska länder har inga sådana institutioner. Och om de finns, då är inte oberoende och styrs av korrupta regeringstjänstemän.

Vid en HIV-experiment, som sponsrades av Gilead Sciences, Center for Disease Control och Bill och Melinda Gates Foundation och genomfördes av Family Health International, blev medborgare i Kamerun informerad om experimentet på engelska, även om många bara förstår franska och är analfabeter. Fem kvinnor inficierades med HIV, men fick inga antiretrovirala läkemedel.
I ett annat experiment i Nigeria, som genomfördes av Pfizer-läkarna fick barn sprutor med ett antibiotikum - Trovan kallad - under en Miningitis epidemi, utan medgivande från sina familjer och utan information om biverkningar och syftet med försöket. Elva barn dog och många blev förlamad.

I Sydafrika och Namibia blir HIV-positiva mödrar rutinmässigt steriliserad utan deras tillstånd. Länder som använder sådana metoder är kända för att ta emot pengar till och incitament i form av lån från USAID och andra hjälporganisationer. 

I rapporten sägs att amerikanska forskare och läkemedelsföretag bröt mot lagen och protokoll från Helsingforsdeklarationen (1964) och Belmont rapporten, som föreskriver etiska riktlinjerna för mänskliga experiment.
Dessutom blir resultaten av oetiska och bedrägliga experiment i USA och Europa "tvättad" genom systemet av kolleger-kontroll. Många av de "kollegor", som kontrollerar experimenten, är själva involverade i oetiska beteenden. Andra fruktar möjligheten av professionell alienation när de öppnar munnen.

Författarna gör flera förslag för att stoppa denna praxis. De omfattar kongress-utfrågningar, så att ärendet kommer att göras tillgängliga för allmänheten, liksom nya lagar för att se till att läkemedel inte blir godkända av FDA [för godkännande av läkemedel i USA. D. OB.] om inte forskningen uppfyller etiska principer.

Mittwoch, 9. November 2011

Peru stoppar GMO-grödor



Medan EU:s tjänstemän och politiker inte insett de stora miljö-och hälsoriskerna med GMO-grödor utan sitter och prövar nya godkännande har parlamentet i Peru förbjudit odling av GMO-grödor i 10 år.
Samtidigt har Limas stadsfullmäktige förklarat att huvudstaden (med 8 miljoner invånare) ska ”vara fri från genmodifierade grödor.” Borgmästaren Susanna Villarán kommer också att inleda en kampanj för att informera invånarna om vilken negativ påverkan genförändrade livsmedel har på hälsa och miljö.
I motsats till i Sverige där LRF och landsbygdsminister Eskil Erlandsson är positiva till GMO-grödor säger de peruanska bönderna nej.
Beslutet i Perus regering och i Lima är en ”hyllning till Perus bönder som förser landet med livsmedel från vår rika biologiska mångfald” säger ordföranden i Conveagro (LRF:s motsvarighet) När hörde vi ledande LRF-are tala om biologisk mångfald. Nej där härskar enfalden liksom i landsbygdsdepartementet och på Jordbruksverket i Jönköping.
Den peruanska journalisten Cecilia Remón berättar att det finns en bred uppslutning kring den peruanska kampen mot GMO. Inte bara småbönder, som i andra länder slås ut av genmodifierade grödor,utan även kockar, exportföretag, agronomer och läkare stöder kampen.
Bönderna har också gott stöd av den nyvalde presidenten Ollanta Humala som är indianättling. Det är också bland de indianska småbönderna som GMO-motståndet är som störst.
Hur kan det komma sig att de flesta storbönderna i LRF som många är både lantmästare och agronomer ändå inte inser de uppenbara riskerna med GMO? Det är funderar jag mycket över. Beslutet i Peru är mycket glädjande. Kanske går det ändå att stoppa GMO-galenskapen.
Rune Lanestrands artikel ligger här.

Dienstag, 8. November 2011

Dennis South Comments:

Libya’s Liberation Front Organizing in the Sahel
td p { margin-bottom: 0cm; }p { margin-bottom: 0.21cm; }
Regarding the article by Franklin Lamb 'Libya’s Liberation Front Organizing in the Sahel'


The LLF would best be able to decided what route to take in Libya, of course. I just wonder about the route of elections. What does Al-Qaeda care about elections? What do the rats care about elections? What does the TNC's European and American masters care about elections? They don't even hold honest elections in their own countries. They use various tricks, including the computer-sabotage of voting machines, to steal elections from candidates that do not support the corporate agenda.

Elections? What international body will be respected by the rats and Al-Qaeda? How can any elections be held, when the rats will, no doubt, simply kill any "suspected" pro-Jamahiriya Libyan?

I understand, of course, that the rationale of the LLF entering candidates is so that it would not appear to be "un-democratic." But, the LLF had better listen to this: The masters of the TNC, i.e., Europe and America, are not going to stand for fair elections. They are going to do everything to assure that rats are elected.

They did everything to assure that the rats were imposed on Libya, including killing 90,000 Libyans, destroying all of the Libyan infrastructure, destroying Sirte, killing 30,000 blacks in Tawerga, raping women, dropping bombs for 8 months, non-stop. So now, are we to really believe that elections in Libya will be fair?

I wonder what "elections" Mao held. The Libyan people have to make their own decisions. But the Chinese won their liberation by physically pushing Chiang Kai-Shek out of China and to the Island of Taiwan. The Vietnamese won their liberation by pushing the U.S. out of Vietnam, militarily.

It is always extremely difficult to sit on the sidelines, in a comfortable chair, "running off at the mouth" about what the Libyan people should do. But I cannot help but register my opinion, based on the reality that we have seen for 8 months. Elections were already called for, many months ago, by the representatives of the Jamahiriya. Those calls for elections were ignored by the rats and by the northern countries, because elections are not the point for them. The only point for them is force. That's it. They control through force of arms, and nothing else.

God forgive me if I am wrong for issuing these cautions. But, Europe and the United States are headed by gangsters. Their governments are not legitimate governments at all. Their governments are criminal enterprises, led by thugs.

It is up to the LLF, of course. But, what happens if the LLF loses elections, based on fraud? President George Bush "won" an election based on pure fraud, and it is now common knowledge. If the U.S. government will perpetrate a fraud on 365,000,000 U.S. citizens, then what does the LLF think that the U.S. cares about 5 million or 6 million Libyans? Nothing.

It's time to dream, and it's time to make the dream come true, especially through the youth. There will be no safety for Libya until North Africa unites, despite tribal, philosophical, religious, racial, ethic, differences.

North African unity trumps so-called "elections" in a place where devils exist. I hope that Saharan unity is being discussed, within the LLF, as a political and military option.

The northern countries play hard. The northern countries do not give a shit about democracy. That has to be understood. Perhaps the only place on earth that cared about democracy was the Libyan Jamahiriya.

Long range goal? Unity. Short range goal? Unity. Total unity. There is no choice, and the formations need to begin now, and be maintained and strengthened to completion. I assume that they are beginning now.

The northern countries are making it clear what they are about. The notion of the "sovereignty" of North African countries has to be replaced by the notion of the sovereignty of the North African Union. The rule should be: If you jump on one, you jump on all. If you jump on Libya, you jump on Egypt, and Egypt will fight with Libya.

We all know how Muammar lambasted the Arabs for their back-stabbing disunity. But Muammar has not stopped hoping for that unity. This unity has to soon begin to be talked bout "in the streets" of North Africa; under the tents of North Africa. This must be the talk now: North African Unity and independence. Rely on each other; on Africa; on the socialist countries of South America. It is time--now!

Samstag, 5. November 2011

Libyen: rebellerna rensar befolknigen medan motståndet växer

Den här artikeln har vi mavera att tacka för.


Medan västvärlden försöker skapa en bild av ett ”nytt demokratiskt Libyen” i Benghazi frodas rasismen. Detta har blivit i princip en officiell ideologi bland extremister som numera styr landet. Myndigheter i Benghazi har utfärdat ett ultimatum till de svarta invånarna (främst riktas ultimatum till medborgare från Tchad) att lämna staden förre den 11 november 2011. Efter detta datum hotar myndigheterna att avrätta alla som inte gav sig av. Och detta är inte tomma ord. Rebellerna har visat redan vid väldigt många tillfällen hur de behandlar svarthyade människor.
I en kommuniké som släpptes nyligen av den Internationella organisationen för migration har 200 000 afrikaner från 19 länder flytt från Libyen. Dessa människor bodde och jobbade i Libyen före kriget. Experter tror att den verkliga siffran är ännu högre, eftersom rapporten hänvisar endast till registrerade av IOM personer. Svarta afrikaner har flytt och flyr från områden som kontrolleras av den nuvarande regimen i Libyen. Antalet flyktingar fortsätter att växa.
Afrikanska unionen protesterar mot förföljelsen av svarta som den ”demokratiska” regimen i Libyen utövar. Medan västvärlden låter allmänheten tro att allt är lugnt i det ”fria Libyen”.
avrättning av svarta i Tripoli

Samtidigt fortsätter motståndsrörelsen. Den leds idag av Muammar Gaddafis son Saif al Islam. Trots massivt förtryck av de olika militanta islamistiska grupper, i västra delen av Libyen växer det folkmotstånd. Underjordiska militära grupper bildar successivt en organ
isation och knyter kontakter sinsemellan. I Tripoli och dess förorter fungerar en stridsenhet ”Saif” som är uppdelad i mindre stridsförband.
Bild: Saif Gaddafi och tuareger
Källa: Algeria ISP

Rate this:

 
 
 
 
 
 
i
 
1 Vote

Quantcast