Den här lägesrapporten fick jag av min vän Hesham Bahari från Kairo den 26 november 2011där han berättar om det fruktansvärda våldet mot demonstranterna och användningen av gifter blandat med tårgas som redan krävde flera döds-offer.
Mona Tahhawi är en ung egyptisk journalist som gjort sig ett namn redan under Mubaraks tid som oppositionell. Hon har även amerikanskt medborgarskap och bjuds ofta för att hålla föreläsningar och delta i konferenser utomlands. När novemberupproret blossade upp befann hon sig i Marocko. Hon flög snabbt tillbaka till Kairo för att inte missa händelserna och vara med på Tahrir-torget. Väl där tog hon sig fram till frontlinjerna i sammandrabbningarna mellan de unga och polisen för att kunna rapportera övergreppen. Detta ledde till att hon arresterats av fem civilklädda poliser. Hon slogs ner på marken. Man bröt hennes högra arm och vänstra hand och utsatte henne för sexuella trakasserier. Men hon lyckades undgå att bli våldtagen. Istället fördes hon till inrikesministeriets lokaler i närheten där hon fick sitta i 5 timmar med svullen arm och hand utan att vare sig bli förhörd eller anklagad för något särskilt. Att vifta med amerikanskt medborgarskap hjälpte henne. En annan egyptiska hade nog blivit våldtagen och kanske dödad.
Tre läkare kom in i rummet där hon satt. De letade efter en kamrat som blivit arresterad tidigare från Tahrir-torget och förd till okänd ort. Hon fick lite bedövningsspray på armen och handen av läkarna och de lovade återkomma för att hjälpa henne. De varken hittade sin kamrat eller kunde återkomma. Efter många långa timmar i väntan fördes Mona med bindel för ögonen till en annan förhörslokal på andra sidan stan. Där visste man inte vad hennes fall handlade om. Förvirringen var total, men hon fick fortfarande ingen läkarvård. Efter 12 olidliga timmar släpptes hon till slut.Detta berättar hon från ONTV-studion i Kairo, intervjuad av den legendariske Yusri Foda. Hon är stadig på rösten. Hennes ena arm och handen på den andra ligger i gips, men hon kan röra fingrarna. Hon skulle ut från Studion för att ansluta sig igen till Tahrir-torget trots hennes skador. ”Det som hänt mig”, säger hon utan att darra på rösten, ”är ingenting mot det som egyptiska folket får stå ut med år efter år.” ”Ahmad” (fingerat namn) är en ung nyutexaminerad tandläkare. Han hade dock inte samma tur som Mona. Han deltog i revolutionen den 25 januari mot Mubaraks regim och demonstrerade på Tahrir-torget. Han blev av med ena ögat. Tio månader senare gick ”Ahmad” ut igen för att demonstrera, denna gång mot militären. Han blev av med det andra ögat och är nu helt blind på båda ögonen. ”Ahmad” är bara en av 1 400 (ettusenfyrahundra) människor som blivit av med synen under den egyptiska revolutionen.
Anledningen till att så många blivit blinda är att polisen använder en ammunition som inte dödar utan lämnar offret med hundratals små metallbitar över hela kroppen. Offren får genomgå en mängd operationer för att bli av med dessa metallbitar, och ofta lyckas läkarna inte ta bort alla. Då får man ta med sig en röntgen från sjukhuset om man tänker flyga någonstans, för detektorerna på flygplatsen lär pipa en hel del när man går igenom dem. ”Zeina” (fingerat namn) var en ung nyutexaminerad läkare. Hon bestämde sig för att hjälpa till på fältsjukhusen på Tahrir-torget och ta hand om de tusentals sårade som bars i skytteltrafik mellan gatorna runt Tahrir och själva torget.
”Zeina” hamnade mitt i ett moln av tårgas på väg dit och dog av att inandas den giftiga gasen. För tårgasen som använts nu i november är annorlunda än den som använts i januari. Polisen har fått nya färska leveranser under sommaren… från USA. Det står ”made in Pennsylvania” på de insamlade hylsorna. Hylsorna innehöll tydligen mer än tårgas och har analyserats av experter på hälsodepartementet. Att döma av de spasmer och kramper som offren lider av innehåller detta vapen någon sorts nervgas som går under namnet CR och som använts flitigt i Europa och USA på 60-talet men som förbjöds därefter p g a dess cancerogena innehåll. Hela innerstan i Kairo ligger insvept i ett moln av dessa förbjudna ämnen och det finns rapporter t.o.m. om småbarn som dött inne i lägenheterna.
Vad är det som får alla dessa unga människor att åsidosätta sin framtid och riskera livet gång på gång? Egyptierna, i likhet med samtliga andra araber, lever under polisiära regimer där människovärdet är lika med noll (inte turisternas förstås, bara de egna). Det vet de unga som har vuxit upp i skräck för repressiva apparater, som inte skyr några medel för att underkuva folket. Den egyptiska polisens grymhet blev för uppenbar sommaren 2010 då Khaled Said, en 28-årig programmerare, dödades bestialiskt av två civilklädda poliser mitt på dagen och framför en massa vittnen i Alexandria. Hans brott var att avslöja poliskorruption på youtube. Khaled Said var varken det första eller sista offret för dessa bödlar, vars enda jobb är att skydda regimerna mot folket. Men hans död blev droppen.
Tusentals unga människor startade en facebook-sida som kallats ”Alla är vi Khaled Said”, samma grupp på 70 000 ungdomar som organiserade och ledde revolutionen den 25 januari 2011. Dessa unga revolutionärer, ofta utan någon partitillhörighet, betalar hellre med sina liv idag än finner sig i den repression som utmärkte Mubaraks tid och som inte avtog med militärens ”tillfälliga” övertag i väntan på val och en demokratisk utveckling. I oktober i år körde militären över 27 demonstranter framför tevehuset i Kairo med sina pansarbilar när de skulle demonstrera mot militärens förhalningar som utmärkte dessa tio månader sedan Mubaraks fall. Bilder på likdelar från bårhuset spreds på internet. De flesta av offren var kristna egyptier (kopter).
Senare fängslades Ala Abd al-Fattah, en av Egyptens främsta bloggare och en av eldsjälarna bakom 25 januari-revolutionen, anklagad för ”hets mot armén och vapenstöld”. Som enda bevis hade man ett vittnesmål av en regimvänlig ”journalist” som säger sig ha sett Ala stjäla vapen från en av polisbilarna. Alas enda vapen är hans dator, och det vet alla i Egypten. Det blev igen droppen för de unga som tröttnat på alla politiska partier och allt käbbel om ”valet eller konstitutionen först”, på arméns vaga löften och på oviljan att reformera polisen, då många av de värsta bödlarna blev befordrade istället för att hamna bakom galler. Under det ännu pågående november-upproret stängdes Tahrir-torget för de politiska partiernas representanter. De unga hängde upp stora banderoller vid ingångarna till torget där det stod: ”Politiska partier ej välkomna!” Politiska och religiösa rörelser fick gärna närvara men inte framträda med mikrofoner som de brukar.
Demonstrationen bara i Kairo lär ha samlat över 1 miljon människor fredagen den 25 november, under parollen ”Folket vill störta generalerna!” På Tahrir-torget kom alla de som motsätter sig arméns styre och politikernas korruption att samlas, medan de som vill ha armén kvar vid makten ”tills vidare”, som det heter, samlades i Abbasiyya, nära försvarsdepartementet. Man räknade uppemot några tiotusentals demonstranter för militären. Många egyptier vill idag helst glömma den repression som fick dem att leva som skrämda kaniner i över 30 år och ge armén en chans att rätta till situationen. Men man är också medveten om att arméns ledning är lika insyltad i korruptionen från Mubaraks tid som alla andra makthavare i landet. Revolutionärerna som kämpade mot polisen i januari måste idag kämpa mot både polisen och armén.
I Egypten talas det idag om en hemlig överenskommelse mellan USA, armén och Muslimska brödraskapet, där islamisterna får majoritet i parlamentet medan armén får de facto-styret och USA får behålla Camp David-avtalet oförändrat (vilket inkluderar den skamliga gasaffären där Israel får egyptisk gas nästan gratis). Armén har under Mubaraks tid haft ett enda krig att föra, och det var på börsen. Många blev rika under dessa 30 ”feta” år. Men armén består inte enbart av en ledning, vilket tvingat generalerna att åtminstone låtsas bry sig om folket och ge med sig inför trycket från det stora antalet demonstranter och de egna fotsoldaterna. Att ställa till med ett för stort blodbad på Tahrir-torget skulle frånta dem sista chansen att fortsätta styra landet enligt sina arbetsgivares anvisningar. Vi får inte glömma att samma dag revolutionen startade i januari flögs egyptiska generaler till Pentagon för att rådgöra med sina mästare. Man offrade Mubarak och hans söner helt enkelt för att kunna rädda den gamla regimen. Revolutionen skulle i smyg förvandlas till en palatskupp. Egypten håller andan inför det kommande valet som militärrådet bestämt sig för att hålla trots oroligheterna. Valet kommer att pågå under en hel vecka med början i måndag 28 november. Men resultatet verkar vara känt på förhand. Parlamentet kommer med stor sannolikhet att ha en islamistisk majoritet, men en som respekterar de ingångna avtalen med Israel samtidigt som den får fria händer att ”islamisera” landet, i saudisk stil. Den dagen man bestämmer sig för att ”beslöja” faraoniska statyer och stänga av templen (”för att inte fresta egyptierna att åter dyrka avgudar”, så som man föreslagit från vissa håll) lär bli ytterligare en droppe för en stor del av den trötta egyptiska befolkningen som fått nog av poliser, arméer, israeler, amerikaner och religiösa fanatiker av alla sorter.
Oavsett valets utgång kan ingen demokrati byggas med den poliskår landet har. Polisen har till sitt förfogande en milisstyrka på några hundratusen s k ”baltagiyya”. Dessa utför alla smutsiga uppdrag, infiltrerar demonstrationer, fungerar som spioner, angivare och torterare mm. De presenteras för medierna som ”huliganer” men i själva verket är de en disciplinerad styrka fullt kapabel att sprida skräck bland civilbefolkningen. Revolutionärerna på Tahrir har ställt ett flertal nödvändiga krav för att landet ska börja repa sig. Bland annat att ställa inför rätta alla som visat sig vara inblandade i massakrerna på demonstranter, att upphäva undantagstillståndet som varat i över 30 år och att upphäva militärdomstolarnas domar mot civila demonstranter och åter pröva deras fall inför civila domstolar. (Över 12 000 egyptier har ställts inför militärdomstol sedan januari 2011, och av dessa har över 4 000 blivit dömda till fängelse!) Men det viktigaste kravet är nog det som går ut på att fullständigt omstrukturera det korrupta och fascistoida polisväsendet.
Detta är utan tvivel det mest akuta kravet om demokratiseringen av samhället någonsin ska lyckas. Med en sådan människoföraktande poliskår spelar det föga roll vem som styr i Egypten. Denna åtgärd har fullständigt nonchalerats av det styrande militärrådet. Tio månader har gått till spillo, en dyrbar tid under vilken man hade kunnat vidta nödvändiga steg för en total reformering av polisen, men som istället gick åt till politisk positionering mellan religiösa och sekulära partier och skumma spel bakom lykta dörrar. De revolutionära krafterna i landet är fullt medvetna om detta krav och frågan ventileras ständigt i medierna, som visar en mognad och en medvetenhet som får västerländska medier att te sig som rena farsen.
Men folket kämpar mot ett monster som delvis har skapats av just dessa hycklande krafter i västerlandet. Under skrivande stund nås jag av nyheter om upptrappade konfrontationer mellan polis och demonstranter i Bahrain, 50 mördade i Syrien varav flera barn och kvinnor och en väpnad attack mot saudisk polis som lämnade 4 döda. Jemens president har nu lämnat landet och sökt asyl (”vård”, enligt officiella språkrör) i Saudiarabien, medan de unga i Benghazi demonstrerar mot den nya libyska regeringen som anklagas för att vara en importerad regering. Händelserna i Egypten måste ses mot en allarabisk bakgrund med tanke på landets betydelse i området. Västerlandet och Israel har alltid bekämpat demokratiseringsprocessen i arabvärlden och stött diktaturerna, både sekulära och teokratiska sådana.
Obamas hyllning av det egyptiska folket och deras revolution rimmar illa med USA:s export av internationellt förbjudna vapen till den egyptiska staten. Lyckas demokratiseringen i Egypten lär den spridas till övriga länder i området och särskilt saudierna kommer att ställas inför svåra påtryckningar, vilket inte gynnar västerlandets intressen. Detta förklarar USA:s flirtande med de saudiskstödda muslimska bröderna i Kairo. De arabiska massornas resning har drivit fram krav på etiska revolutioner över hela världen. Storfinansens bästa bundsförvant har varit mörka krafter som spridit religiös fanatism bland de fattiga med hjälp av oljepengar, samtidigt som de hållit repressionen av sina undersåtar med hjälp av vapen från väst. Alltfler araber har börjat förstå detta. Deras revolution är långt ifrån färdig. Den har knappt börjat.
Mona Tahhawi som nyligen arresterats och misshandlats i Kairo för att göra sitt jobb som journalist lyckades twittra om sin belägenhet från en lånad telefon på inrikesministeriet (hennes egen hade förstås stulits under sammandrabbningen med de tafsande poliserna som försökte klä av henne i gränden) och fick hela världen att veta var hon fanns och vad hon råkat ut för. Den tid då man kunde skilja mellan utvecklingen i väst och i resten av världen är förbi. Frågan är när massorna i väst kommer att inse implikationerna av sina regeringars stöd till dessa tyranniska regimer på den egna demokratins framtid. Hesham Bahari Bokförläggare / Alhambra Förlag 26 november 2011
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen