Freitag, 14. Oktober 2016

Egyptisk resa 2008

Först nu såg jag att min text om min resa till Egypten publicerades den 8. November 2008 i Folket i Bild men jag kunde inte lista ut  i vilket nummer och vilket datum det var. Spelar ingen roll. Nu lägger jag upp den här på den här gamla nerlagda bloggen därför att jag  vill gärna ha mina texter samlat på ett ställe. Nja, jag måste säga en del därför att största delen skrevs innan internet fanns. En del radioprogram har jag kunnat digitalisera och lagt upp som audiovideo på YouTube i min egen channel, men den är ju bara för folk som förstår tyska. Två av dom har jag översatt till svenska och publicerat i Tidskriften för folkets rättigheter (en text om samerna och en om basker). Så nu är det fritt fram att läsa texten. Det gör jag också - jag vill översätta den till tyska.


Einar Schlereth
8. November 2008



Egypten är för mig en gammal dröm som jag aldrig vågade drömma färdig. Därför att jag för det första hatar att resa i länder där jag inte förstår språket och för det andra att jag hatar turistresor — och dessutom med guide. Och sen kom Hesham Bahari , förläggare, författare och översättare med sitt överkomliga erbjudande för förlagets vänner. Då kunde jag helt enkelt inte motstå och jag ångrar det inte.

Vi var en liten grupp av 4 kvinnor och 4 män där alla hade ett starkt intresse för land och folk och dess storartade historia. Jag unnade mig dessutom några extra dagar i Kairo innan den egentliga resan började.

Kairo med sina 22 miljoner (fast ingen riktigt vet — gissningar ligger mellan 9 och 25 miljoner) är väl den största staden nu i världen nu med sin enorma utsträckning och sin vansinniga trafik där man med bästa viljan inte kan skönja något system. Alla kör kors och tvärs kör om på höger eller vänster kör in emot enkelriktad väg och bannar dem som de möter men ändå såg vi under hela vår vistelse bara en enda obetydlig olycka. Men staden har ändå scharm fast jag vet ännu inte riktigt vari den består — även trafiken vänjar man sig snabbt vid fastän man börjar jämt svettas ymnigt när man korsar de stora avenyar och känner sig som en jagad kanin.

Då så. Jag besökte i alla fall först och främst det Egyptiska Museet kl 9.00 när det öppnas. Den första timmen gick ju an men när besökarna stormade in bataljonvis — utomordentligt många ryssar men också tyskar, italienare, engelsmän, japanare - och man blev regelrätt inkilad och fick förklaringar på många språk basunerat i öronen från alla håll då flydde jag. Dessutom liknar museet mera en diversehandel. Inte eller dåligt beskrivad med skrivmaskin och hängt på tre meters höjd. Det finns så många skatt att det skulle behövas minst 10 museer och minst tre gånger så stora för att rymma allt. Och dagligen kommer in mera. Jag tror man får en bättre överblick med hjälp av böcker och biblioteker.

Att flanera genom downtown med den kunniga guiden Hesham — född i Lebanon men uppväxt i Kairo — tyckte jag bättre om fastän trängseln var minst lika stor som på museet. Och visst fick jag ju bara se en minimal del av staden. Att vila under träden i undangömda caféer eller restauranger, hans hänvisningar till statuer, til den traditionsrika tyska bokhandeln Lehnert & Landrock, de många praktbyggnader, de flesta i alla stadier av förfallet. Ett särskilt trist exempel är den jättestora palatsen av Champollion d. Y. , egyptologins far och stor förfalskare. Sen åratal kivas undervisnings- och kulturministeriet om egendomen emedan förfallet fortskrider. Vi såg också „Yacoubians hus“ som genom romanen med samma namn av Alaa al-Aswany och genom filminspelningen blev berömt i hela världen. Arkitektoniskt har downtown präglats av engelsmän, fransmän, italienare och västutbildade egpter som bidrog till att Kairo på 20 och 30-talet under det förra århundradet ansågs som den vackraste staden i världen.