Först nu såg jag att min text om min resa till Egypten publicerades den 8. November 2008 i Folket i Bild men jag kunde inte lista ut i vilket nummer och vilket datum det var. Spelar ingen roll. Nu lägger jag upp den här på den här gamla nerlagda bloggen därför att jag vill gärna ha mina texter samlat på ett ställe. Nja, jag måste säga en del därför att största delen skrevs innan internet fanns. En del radioprogram har jag kunnat digitalisera och lagt upp som audiovideo på YouTube i min egen channel, men den är ju bara för folk som förstår tyska. Två av dom har jag översatt till svenska och publicerat i Tidskriften för folkets rättigheter (en text om samerna och en om basker). Så nu är det fritt fram att läsa texten. Det gör jag också - jag vill översätta den till tyska.
Einar Schlereth
8. November 2008
Egypten är för mig en gammal dröm som jag aldrig vågade drömma färdig. Därför att jag för det första hatar att resa i länder där jag inte förstår språket och för det andra att jag hatar turistresor — och dessutom med guide. Och sen kom Hesham Bahari , förläggare, författare och översättare med sitt överkomliga erbjudande för förlagets vänner. Då kunde jag helt enkelt inte motstå och jag ångrar det inte.
Vi var en liten grupp av 4 kvinnor och 4 män där alla hade ett starkt intresse för land och folk och dess storartade historia. Jag unnade mig dessutom några extra dagar i Kairo innan den egentliga resan började.
Kairo med sina 22 miljoner (fast ingen riktigt vet — gissningar ligger mellan 9 och 25 miljoner) är väl den största staden nu i världen nu med sin enorma utsträckning och sin vansinniga trafik där man med bästa viljan inte kan skönja något system. Alla kör kors och tvärs kör om på höger eller vänster kör in emot enkelriktad väg och bannar dem som de möter men ändå såg vi under hela vår vistelse bara en enda obetydlig olycka. Men staden har ändå scharm fast jag vet ännu inte riktigt vari den består — även trafiken vänjar man sig snabbt vid fastän man börjar jämt svettas ymnigt när man korsar de stora avenyar och känner sig som en jagad kanin.
Då så. Jag besökte i alla fall först och främst det Egyptiska Museet kl 9.00 när det öppnas. Den första timmen gick ju an men när besökarna stormade in bataljonvis — utomordentligt många ryssar men också tyskar, italienare, engelsmän, japanare - och man blev regelrätt inkilad och fick förklaringar på många språk basunerat i öronen från alla håll då flydde jag. Dessutom liknar museet mera en diversehandel. Inte eller dåligt beskrivad med skrivmaskin och hängt på tre meters höjd. Det finns så många skatt att det skulle behövas minst 10 museer och minst tre gånger så stora för att rymma allt. Och dagligen kommer in mera. Jag tror man får en bättre överblick med hjälp av böcker och biblioteker.
Att flanera genom downtown med den kunniga guiden Hesham — född i Lebanon men uppväxt i Kairo — tyckte jag bättre om fastän trängseln var minst lika stor som på museet. Och visst fick jag ju bara se en minimal del av staden. Att vila under träden i undangömda caféer eller restauranger, hans hänvisningar till statuer, til den traditionsrika tyska bokhandeln Lehnert & Landrock, de många praktbyggnader, de flesta i alla stadier av förfallet. Ett särskilt trist exempel är den jättestora palatsen av Champollion d. Y. , egyptologins far och stor förfalskare. Sen åratal kivas undervisnings- och kulturministeriet om egendomen emedan förfallet fortskrider. Vi såg också „Yacoubians hus“ som genom romanen med samma namn av Alaa al-Aswany och genom filminspelningen blev berömt i hela världen. Arkitektoniskt har downtown präglats av engelsmän, fransmän, italienare och västutbildade egpter som bidrog till att Kairo på 20 och 30-talet under det förra århundradet ansågs som den vackraste staden i världen.
När resten av ressällskapet inträffade började den egentliga resan genom den lybiska öknen till alla stora oaser nästa dag mycket tidigt. I en minibuss genom alla sovstäder - nya eller under byggnad - långt in i öknen till den första oasen Baharija. I Baharija måste vi ta avsked av våra föreställningar av oasen som en mer eller mindre stor palmdunge med en överskådlig befolkning. Oaser kan vara jättestora med flera hundra kilometer längd och 50 km bredd och hundratusentals invånare. Visserligen är de inte sammanhängande utan delas upp i områden av olika storlek avdelad genom ofruktbara ökenremsor.
Vi åt en härlig lunch — egyptisk kök — på ett ganska nytt motel som sköttes av svenskan Anna och egyptern Abed. Sen besökte vi museet med de berömda och väldigt bra bevarade guldmumier. Några - också av barn - är inte förgyllda utan bara dödsmasker men sällsynt levande. Och så körde vi i tre jeepar till de 4500 år gamla gravkamrar der man hittade dom. De ligger upp till 8 m under jorden med en stor sal i mitten stödd av pelare och små sidorum där sarkofagerna var uppställda. På muren fanns målningar och skrift om liv och leverne av de döda. De har inte restaurerats men är ändå utomordentligt färgrik och fräsch. Man räknar med att hitta ytterliga tusentals mumier i de här områden. Hesham anmärkte att under nittonhundratalet skickades hela skepp med mumier över till USA att elda lokomotiver med.
Därefter tittade vi på de bedrövliga rester av Alexanders tempel. Körde ut till saltsjön vid öknens rand. Och sen till det svårtillgängliga kastellet av den engelska guvernören på högsta berget därifrån han kunde kontrollera utmärkt hela oasen. Efter kvällsmaten blev det en improviserad musikalisk tillställning av Abed, våra chaufförer och kocken med flöjt, stränginstrument, två handtrummor och sång som blev en varje kväll återkommande ritual.
Nästa morgon lastades jeeparna med madrasser, brännved, vatten och proviant, som längs vägen fylldes på. Först körde vi på asfalt men ganska snart blev det offroad in i svarta öknen. Den hade fått namnet av de svarta plant- och musselförsteningar som täckte marken. Vid en brant pass måste vi alla gå ut. Förr i tiden transporterades på samma väg dadlar från Farafra till Baharija och här var man tvungen att lasta av, bära upp och lasta på alltihop igen.
Två timmar senare kom vi till en „riktig“ oas. En liten dunge av akazia och dadelpalmer med några kameler med vackra sadlar i sanden framför och en källa som var infattad i en liten bassin där vi svalkade fötterna. En idyll ur en sagobok. I skuggan av träden på mjuka mattor åt vi lunch, vilade en stund och körde sen ännu en timme innan lägret slogs upp. Under det att chaufförerna och kocken gjorde allt i ordning, gjorde upp eld och lagade maten kunde vi rekognosera omgivningen. Efter kvällsmaten när vi lagrade runt elden fick vi besök av två ökenrävar (fenneks) som troligtvis lockades fram av våra utströdda kycklingsben. De var inte alls skygga men rörde sig så snabbt att det var svårt att fanga dem på bild. Jag lyckades att få en lite suddigt foto.
Nästan morgon var jag först uppe som alltid, gjorde upp eld och satte på kaffeevatten. Efter frukosten stack vi i förväg emedan grabbarna packade ihop alla grejor. Den svarte öknen övergick så småningom i den vita. Där stötte vi på tre cirkelrunda plattformer (20, 15 och 10 m i diameter) som alla var klädd vid sidan och ovanpå med röda ca. 15 cm tjocka röda plattor med precisionen av ett puzzle. Inga spår av röda stenar vida omkring. Jag för min del tipsade på neolithikum. Även Wael Abed som vi frågade senare hade aldrig sett dom men ville forska vidare.
Sista biten före Farafra körde vi på landsväg och kom dit vid middagstiden. Först tittade vi in hos en konstnär som hade byggt själv sitt drömhus och alla rum hade han gjort om till utställningsrum åt sin konst. Öljetavlor, gouacher, teckningar, collager, skulpturer, fresker och bruksföremål. Han var autodidakt och jag tyckte ganska bra om en del av sina grejer.
Efteråt badade vi allihopa i en stor bassin med varm vatten utanför själva orten och bredvid åt vi lunch. Efteråt åter offroad men genom sandöken den här gången. Sanddynerna måste alltid tas snedd och med högsta fart men ända satt ofta en eller två fast. Gräva och skjuta på. När vi jagade efter ledningsbilen försvann det helt plötsligt framför våra ögon. Omar kunde bromsa in en meter framför stupet. Därnere stod bilen på näsan. Samla in delarna, böja några plåt och så gick det vidare. Kort därefter slog vi upp lägret. På en stor stenrös hittade Eric och jag några småfåglar som tillhörde rödhåke- och stenskvättsläkten. Varje form och liv — plantor eller djur — förvånar här varje gång på nytt. Hur kan de leva här? Men tittar man noggrant efter så hittar man ju tusenfötter, flygor, mygg och myror. Av dette kan väl några få fåglar leva och därmed även små rävar. Mera förvånande var gasellspår men några gaseller såg vi aldrig.
Efter vi övervann ett brant trångt pass kunde vi se Dahkla i fjärran och kom snart fram till centralorten El Ksar. Vi besökte den gamla stan som hade utrymts av befolkningen för att renovera och restaurera den och bevara den som kulturellt minne. Hela staden är byggt av torkade lertegel även moskén. Mycket trånga gränder och passager, fint snidade dörröverstycken, gamla olivpressar och mjölkvarnar. Pä kvällen badade vi motelens simbassäng som spisades av en varm källa. Jag såg ugglor och falkar.
Följande morgon åkte vi mycket tidigt iväg. I den lilla livliga staden Mut köptes proviant. Strax innan vi nådde den stora oasen Kharga körde vi offroad in åt vänster genom sandöken. Efter vi hade kört fast flera gånger nådde vi vid middagstiden den mycket bra bevarade romerska fästningen Umm El Dabadib från III århundradet. Den är ännu inte vetenskapligt utforskad. Det fanns bara ett skylt som förbjöd att beträda den och att samla in efterlämningar. Något alldeles särskilt var en karez som Hesham trodde var en romersk aquädukt. Men romarna kände inte till den här tekniken. Så troligtvis fanns karezen där långt innan romarna kom dit.
Jan Myrdal hade i „Resa i Afghanistan“ skrivit att denna teknik användes sen 2000 år tillbaka från Sinkiang tvärs över Afghanistan, Iran, främre orienten och nordafrika.1 Jag fick fram när jag jobbade med en radioprogram om den store afrikaforskaren Heinrich Barth (den ende av den stora hopen „forskare“ som inte var rasist) att han hittade en sådan anläggning 1850 mitt i Sahara som han noggrant beskrev utan att veta mera om det. Användningen av denna teknik kunde alltså utvidgas flera tusen km söderut till Afrikas centrum. I slutet av texten lägger jag till flera dokument om den här unika tekniken och nya rön som fick fram att den är minst 5000 år gammal.
Jag följde karezen till dess slut ca. 3 km vid bergens fot. De brunnliknande skakt huggit rakt in i berget stod nära varann och blev djupare och djupare ju närmare jag kom till slutet för att lutningen av det rinnande vattnen inte skulle bli för brant utan lagom. Vilken mästerskap.
I den nära skogsdungen med väldiga blommande mimoser — nej det var inga mimoser därför att alla 45o arter är bara buskar med rosa blommor — så det måste vara nån slags akazia satt vi och åt lunch. Bakom dungen kunde man fortfarande efter mer än tusen år se de lervallar runt åkrar och dikarna för bevattningen.
Lägret slogs upp i närheten. Kvällsmaten blev ett festmål: gås. Såg återigen falkar.
När vi på morgonen gick i förväg hittade vi väldigt vackra sandrosor. Lill Eva sade att när man skänkte dom till någon skulle man säga: Du når fram dit du vill, bara du har tålamod.
10.30 nådde vi asfaltvägen och där väntade redan minibussen på oss. Vi tog avsked av våra grabbar med backschisch och små presenter.
Efter en liten stund kom vi fram till centralorten Kharga. Storinköp i soukhen där det fanns allt från levande får, höns, ankor och duvor och alla slags grönsaker och frukt. 15.30 anlände vi i Luxor vackert belägen vid högra sidan av Nilen. Staden var relativ ren och hundratals droskor rullade ljudlös — förutom hovklapprandet — och högglanspolerad fram. På hotellets takterrass där vi åt kvällsmat mötte vi Heshams vän Soleiman som vi skulle bo hos i Aswan. Kvällan ägnades åt besöket av den storslagna tempeln Karnak.
På följande morgon gick vi tidigt och besökte också Luxor templet. Det är så fantastisk att det fattas ord. Dessutom är en timmes visit nästan ett sakrileg. Det skulle behövas dagar och veckor att upptäcka allt och få veta allt.
Kl. 11.00 gick tåget till Aswan. En fin och lärorik resa hela tiden längs Nilen. Överallt människor på jobbet med sina trädgårder — större var inte jordlapparna. Men byar såg bedrövliga ut. Fattigdom vartän man tittade. Nilen med sin gröna band ändrade hela tiden ansiktet. Ibland bara en kilometer bred ibland oöverskådligt. Palmer och mangoträden som är böndernas grundförsörjning. De kan sälja skörden på trädet och få på så vis kontanter för de viktigaste förnödenheter.
Kl 15.00 i Aswan där Soleiman tog oss direkt ner till färjan och över till ön Elephantine där sitt föräldrarhem står som de tre bröder skänkte den enda systern. Där bjöds vi på en underbar och rikligt lunch.
Efter fördelningen av rummen hos två familjer åkte vi tillbaka till staden och besökte det Nubiska Museet som var en verklig överraskning. Ett härligt nybygge och samlingar var präsenterat på ett föredömligt sätt. Bedårande vackra skulpturer, figurer, tavlor och föremål. Och igen: så lite tid att titta noga på allt.
Vid Nilens strand drack vi öl och promenerade sen genom den trevliga och mycket vidsträckta bazaren. Vi åt på en ägyptisk restaurang. Kaffeet tog vi sen på en båtsrestaurang.
Följande dag åkte vi till den av engelsmän byggda dammen ovanpå Aswan och sen till höga dammen som blev 1971 av sovjet färdigställd. 110 m hög därav hälften underjordisk. En imponerande byggnad och massor med touristbussar. Och med alla de problem som upp till idag inte är lösta: tvångsförflyttning av flera hundratusen nubier (man kanske inte vågade att göra samma sak med de 'vita' egypterna?); förintelse av ovärderliga byggnader med alle sina konstverk; igenslamming och övergödning med kemisk gödsel; bristfällig nyttjandet av fiskeresurser; nästan ingen nyplantering av träd runt hela den oerhört stora sjön.
Hesham påstod att det finns krokodiler i själva sjön och uppåt Nilfloden (nedanför är alla utrotad för länge sedan). Alla höll utkik och Eric t.o.m. med kikare. Jag scannade av ytan grundligt och fick se en bjässe på minst 5-6 m. Alla blev glada. Även för Hesham var det första gången. Sen upptäckte jag en jättestor fågelsträck av hundratals storkar.
Därefter till stenbrottet där vi kunde beundra en enorm stor obelisk som aldrig blev fullbordad. Man hade — för sent — upptäkt en spricka. Vi stod och fundarede alla på hur de hade tänkt sig att få den mångra hundra ton tunga obelisken ur hålet och ner till floden. Men ingen kunde komma med nåt vettigt förslag.
Tillbaka till Elephantine. Där tittade jag på hur en ung kille handskades skickligt med sin vävstol med en jättesnygg tyg och fint mönster. Jag köpte direkt två färgad med naturliga ämnen och fint nubisk design.
Efter lunchen hos Soleiman besökte vi den botaniska trädgården på den ö som fick namn efter Kichener, slaktaren av Omdurman (han satt med ett par hundra man på en kulle och mejade ner med de just uppfunna maskingevären tusen och åter tusen män ur den sudanska Mahdi-armén som försvarade med yttersta tapperhet sitt hemland. För den här stordåden blev han adlad.)
Med en liten motorbåt åkte vi genom virrvarret av stora stenblock och många öar i den första katarakten. I en liten vik tog vi allihop ett bad omgiven av många hägar, rörhönar, strandlöpare och skarpt iakttagen av vattenbufflar, dromedarer och kameler som betade lite ovanpå stranden.
Senare åkte vi över till andra sidan till en nubisk vän av Hesham som hade byggd ett litet tehus högt ovanpå floden.
Återigen på Elephantine tog jag en promenad till Möwenpick hotellet på öns nordspets. Enkelt sagt. Hotellet var avstängt med en hög mur från resten av ön. Men på westsidan kunde jag över stenarna i vattnet komma in till det väldiga hotell-komplexets baksida, direkt till isbaren mitt egentliga mål. Det har med nostalgi att göra. En vännina i Zürich tog mig för 43 år sen till det första Möwenpick restaurang med en fantastisk salladbar som på den tiden var helt okänt.
Jag ville lämna hotellet på den östra sidan förbi stora nybyggen av bungalows. Men det var mycket svårare. Där hade man byggt muren en bit in i vattnet och slängt väldiga stenbummlingar i vattnet för att skydda den mot högvatten. I mörkret kröp jag försiktigt från en bummling till den nästa förbi hindret som ganska effektivt hindrade packet att komma in i de heliga hallarna.
Efter kvälssmaten tog vi oss igen över till staden och in i en båtsrestaurang. Där fick vår grupp en särskilt konsert som Soleiman hade fixat. Den övergick så småningom i en „runtdans“ där också många av restaurangens andra gäster deltog.
Nåsta morgon entrade vi kl. 9.00 en falukka den traditionella segelbåten på Nilen. Kaptenen som hade en ung grabb som hjälpreda var en släkting till Soleiman. Vi blev eskorterat av en motorbåt i fall det blev stiltje. På den fanns köket och provianten.
En underbar resa. Det lugna kryssandet mot vinden avbryten bara av de stora utflyktsbåtarnas brummande som kom tillbaka lika tomt som de seglade iväg kvällen innan. De vackra och mestadels ljusblå målade nubiska byar på vänster sida. Det ständigt växlande landskapet. De många kohägrar och vanliga hägrar och en uppsjö an olika vattenfåglar. Enskilda fiskarbåtar som provade sin lycka med små släpnät.
Båterna lade till att äta lunch och för att övernatta på själva båten. Vi badade tills maten blev färdig och promenerade på ön som var - uppenbarligen omtyckt som övernattningsplats - ganska nersmutsad framförallt av plastikkassar detta elände i hela tredje världen.
Efter maten tog jag ännu ett bad och likaså på morgonen kl. 5.00. Kl. 6.00 blev det frukost och en timme senare åkte vi med motorbåten över till den högra sidan en bit neråt och väntade på minibussen som skulle ta oss till Kom Ombo. Där sammanställdes en konvoj utav 10 minibussar plus två stora resebussar som körde med poliseskort framme och bak till Luxor. De här konvojerna är obligatoriska för fruktan av terroristattacker. Kl.11.30 var vi framme i vår gamla hotell.
Kring middagstiden satte vi över till Nilens vänstra sida och blev välkomnad av Heshams gamle vän Hamdi. Han som var åsnedrivare är idag mångmiljonär ochhan bjöd in oss till lunch i sitt stora och vackra hus. Han gör ingen hemlighet om sin härkomst och är fortfarande en enkel och vänlig man. Efter maten stod 10 åsnor redo för att ta oss till Habu-templet (dödstemplet Sethos I). Stora delar är föstörda — särskilt ansikten av skulpturer och på reliefer — men det som finns kvar är fortfarande mycket imponerande. Speciell på taken finns många målningar med fräscha pastellfärger som om de vore målade igår. Vi red tillbaka i nästan en timme vad som förorsakade lite muskelvärk. Att rida åsna måste också läras. Vi vilade lite på hotellet.
Tåget till Kairo skulle komma in kl. 21.41 och det kom in kl. 21.41. En härlig gammal tåg med sovvagnar från 70-talet från Tyskland. Mycket bekväm och mjukt fjädrad. Och allt fungerade och även toaletterna var relativt rena. Strax efter avgången blev maten serverat och sen bäddades ganska snart. Kring midnatt lade vi oss och jag sov för första gången i mitt liv på tåget. Ganska länge och bra. Frukosten serverades ganska tidigt och kring kl. 9.00 kom vi i tid till Giza.
Där väntade redan en minibuss som tog oss till Dahschur pyramiderna — 35 km i västlig riktning. Vi visiterade the bent and red pyramid. Bara den tekniska mästrandet av dessa monumentalbyggnader för 4000 år sen gör en stum av beundran. The bent pyramid är den enda som fortfarande till största delen )70%) är täckt med den ursprungliga förklädnaden som bestod av polerade kalkstenblock. Så pyramiderna glänste och blänkte milsvid som måste ha varit ett sällsynt spektakel.
Efter att ha tittat på en mattskola där unga människor knöt alla slags mattor av side och ull åt vi gott i en vacker restaurang belägen i en trädgård med gamla palmer och mangoträden, med hibiskus och bougainvilleae.
Efteråt tog Hesham med oss till konstnärsvännen Abu El Naga. Först till kvinnokooperativen som han med sin fru initierade för kvinnor med handicap — stum, döv eller bådadera. De producerade rispapper och skapade därmed vackra små konstverk som lampskärmar, ritpappersblock osv. Vinsten gick uteslutande till kooperativen. Därefter besökte vi Abus atelje i två stora lägenheter. Jag blev inte särskilt imponerat av hans konst eftersom jag har haft liknande grejer för 43 år sen i min galleri i Schweiz. Men han är en erkänd konstnär som nyligen hade en utställning i Falun och som undervisar på Kairos konstakademi. Eva, Erik, Gunnel och Sven köpte några saker av honom.
På kvällen ville Hesham absolut besöka en schweizisk restaurang. Jag valde Nil-aborre som faktiskt var mycket god.
Kl. 20.00 var vi hos Abu Al Maghrabi i hans kulturcentrum Makan. Han visade oss först delar av sina video-dokumentationer av nubisk, egyptisk, koptisk, religiös och zigenarmusik, som han samlar i många år innan allt detta blir helt bortglömd. Speciell för oss spelade sen i en vacker hög rum — en föredetta tryckeri — fyra musiker flöjt, stränginstrument, handtrumma akomanjerad av en 70-80 ärig zigenerska som sjöng storartad med en otrolig charme och verve. Vi blev alla helt hänryckta. Jag och flera andra köpte direkt hennes CD. Tyvärr måste vi sticka efter en timme.
Den 22 october stod vi tidigt på morgonen beredd att åka till Anafora som Hesham hade beskrivit lite vagt som ett koptiskt gemenskap. Vi åkte 50 km mot nordväst på ökenmotorvägen som inte längre är en sådan. Hela vägen finns till höger och vänster planteringa, åkrar, plantager, palats, enkla skjul och urbanisaciones för besuttna människor. Och slutligen åkte vi in i en plantering med talrika byggnader. Där hälsades vi välkommen av svenskan Katja och Thomas — en koptisk biskop. Först fick vi en storartad frukost där det mesta var självproducerad — bl.a. underbara marmelader av dadel, fikon och hibiskus.
Katja berättade sen på takterrassen om projektet. Svenska kyrkan stödjer den koptiska kyrkan och på så vis fick hon kontakt med biskop Thomas. Tillsammans utvecklade de projektet och förverkligade det. Katja hade innan dess jobbad i Tansania och lärt sig kisuaheli. Nu köpte de flera ha land och började med uppodlingen. Palmer, oliver, persikoträden, vinrankor och grönsaker. De skaffade även höns, duvor, kor, får och åsnor. Målet är att försörja sig själv. Varje människa är välkommen och kan inkvartera sig i en av de vackra bungalower. Hon kan meditera, bedja, diskutera, bada, delta i arbetet — hur som helst eller ingetdera. Betala gör man efter godtycke. Den stora simbassängen är del av en stor kanalanläggning som desvärre är bara till hälften använd. I den andra hälften vill de göra ett försök med fiskodling.
Jag träffade där Emilie från Stockholm som kom för att jobba där några veckor. Hon är 26 och studerade biologi som hon skall snart avsluta. Hon är en vacker kvinna med kloka ansikter. Hon blev adopterad som bebis från Sri Lanka tillika två systrar — alla från olika familjer. Hon berättade åtskild om rasistiska upplevelser i Sverige. Fastän hon pratar naturligtvis perfekt svenska och känner sig som svenska. Jag frågade henne om hon har problem med 'fadersökan'. Det hade hon inte och inte heller hennes syskon. Hon tror det är nonsense. Att det kan uppstå om det finns större problem med adobtivföräldrar eller allmänna problem i puberteten. Hon har en Inuit-vän och bägge två vill göra efter studieavslutningen en världsresa.
Hesham kände sig inte bra och lade sig tidigt. Men på morgonen var han pigg igen. Det var väl bara utmattning. Jag beundrar hans tålamod. Jag känner till jobbet och tyckte alltid att det var jobbigt.
På kvällen var jag närvarande under en koptisk „bönetimme“ i den ganska rymliga med levande ljus upplysta nya kyrkan. Lika långtråkigt som alla kristna gudstjänster. Mycket intressant var dock att det liturgiska språket som lät ganska intressant går rakt tillbaka till det gamla egiptiska språket. Fast killen som läste upp texten rabblade upp den värre än en tibetansk bönekvarn.
Efter badet tidigt på morgonen inspekterade jag hela den stora tomten. Desto längre jag kom bort från huvudbyggnaden desto närmare kom jag Egypten. Stora delar var inte uppodlad och flera byggnader — även helt nya — stod oanvänt och övergiven. Och det finns en hel del arbetare som har ingen del i 'gemenskapet'. Det vanliga alltså. Jag tror om pengakranen från Sverige stängs av en vacker dag då blir det snart slut med projektet.
Kl 9.30 åkte vi iväg och kom kl 11.00 till Kairo. Besökte Ibn Tulun moskén som är äldst från 876. En vacker, sträv byggnad. Därefter besök av Gregor-Anderson-museet som består av två sammanhängande gamla egyptiska hus byggt i anslutning till moskén som en engelsk militär renoverade och restaurerade och där han installerade alla sina i hela världen ihopsamlade (?) skatter. Inte utan smak. Men visst: god smak har alltid varit lite dyrare.
Efteråt tittade vi på Al Ashar moskén som fått uppleva många om- och tillbyggelser. Där satt två stora grupper av kvinnor och — lite avskilt — män som inte lärde sig koranverser utan de var arkitekturstudenter och hade ett seminarium. Gårdsplanen med de otaliga enkla pelare tilltalar mig alltid på ett särskilt vis.
Till slut vandrade vi genom den ändlösa soukhen. I en gammal egyptisk restaurang med två våningar tog vi lunchen som var god men inte särskilt billig. Sedan vilade vi lite på hotellet.
På kvällen gick vi till en liten restaurang som hade bara en enda egyptisk specialitet: fyllda duvor. Kryddningen var inte särskilt raffinerad.
Kaffeet tog vi i en liten passage där jag hade varit redan i början med Hesham. Bredvid höll en gammal man på med sin gesäll att måla nedersta delen av en husfasad med det vackra tillhörande smidade gallerverket. De struntade i sådana futtigheter som tvättning och smärgling utan målade bara på.
Fredag den 24 october var sista resdagen och började med besöket av sophämtarnas stad som alla är kopter — och inte bara män utan också kvinnor och barn. De blev utkörda av Nasser till utkanten av Kairo som nuförtiden också är centrum. Där ser man den verkliga fattigdomen. Genom trånga och inte särskilt gott luktande gränder uppåt till kopternas heligdom: två väldiga kyrkar som har huggits in i bergen. Den första liknar en öppen grotta med plats för åtminstone 10 000 människor. Den andre ligger inne i berget och bjuder också plats åt flera tusen. Överallt på väggarna — oftast långt uppe — finns naiva fresker och reliefer målade med ljusa färger. I den första pågick en gudstjänst där prästen pratar på arabiska. Men det fanns bara några hundra besökare.
Hade den energin och flitet används för själva staden skulle människor där idag leva under mycket bättre och mera hygieniska förhållanden.
Till koptiska museet följde jag inte med utan jag föredrog att titta hellre på de fina gamla fotografier som fanns att beskåda i gallerier och bokhandlar.
Efter lunchen träffade vi på Hilton hotellet den kända egyptiska journalisten och chefen för Al Ahram Weekly Mona Anis. En charmant, intelligent och trevlig kvinna som berättade om hennes job. Al Ahram — egyptens och arabvärldens största tidning — är ju helt i händerna av regeringen men i den engelska utgivningen släpps tyglarna så att hon är relativ fri att publicera vad hon vill. Fastän på sistone har kvalitén sjunkit avsevärd därför att flera duktiga redaktörer har stuckit, Edward Saïd är död och Samir Amin skriver på franska och hon har ingen som kan översätta hans grejer. Så hon ser ingen framtid för Weekly utgavan och vill gå i pension i förtid för att kunna skriva.
Därefter tittade vi in i den mycket väl sorterade egyptiska bokhandeln Diwan där jag köpte två pocketböcker av Mahfouz.
Avslutande besökte vi Wael Abed hemma i hans mycket stora tvålägenhetsvåning inredd med utsökt smak. Med fina egyptiska tavlor på väggarna. Han kom med sin förtjusande fru — till hälften jordanska och hälften tschekiska - tillbaka från Dahkla oasen först dagen innan. Där har de inom ett år och 3 månader byggt upp ett enastående lyxhotell. Med många enskilda bungalower — alla inrett på olika sätt — med spa och simbassäng, sportanläggningar, möjligheter för safaris med bil eller kamel. Han visade också några bilder av projektet. Bedårande. Med profiten skall miljö-projekter sättas igång. Han visade också foton från de nyligen upptäckta väggmålningar som har hittats långt ute i öknen. Helt fantastiska och de största i hela Afrika. Vi berättade om vår fynd men han kände inte till dessa plattformer men vill titta på dom och hämta råd från experter.
Nästa dag reste de sista resenärer till Alexandria. Jag bjöd Hesham till lunch och sen promenerade vi lite genom staden tills vi åkte tillsammans till flygplatsen i Kairos äldsta taxi. Vi hade för tillfället samma flyg tillbaka till Zürich och Köpenhamn.
Nånstans på vägen kom jag på vari fascinationen av de egyptiska templen och pyramider består. Det är ju inte bar det att människan kommer från Afrika och har brett ut sig från Riftvalley i östra Afrika över hela världen. Och det är inte bara att den människan skapade i Nilens dalgång den första högkulturen uppåt Nilen till deltat, främre orienten och upp till Svarta Havet. En kultur med de typisk afrikanska matriarkaliska drag. Och inte heller det att den människan också skapade den första skriften, inte bara en utan flera (den elegante skriften av Meroë är fortfarande inte dechiffrerad). Det enastående och skönheten av templen och pyramider tycks i mina ögon inte bara bestå i den arkitektoniska fulländningen och monumentaliteten utan framförallt utav den bakom liggande geisten som inte kände människooffer och som skapade dessa byggnader inte genom slavarbete utan som på basis av frivillig och gemenskaplig arbete. Som byggde en samhälle med en utspekulerad statsordning, förvaltning och rättsordning där kvinnan hade en ställning som det skulle ta tusentals år innan hon uppnådde den igen i delar av världen. Titta bara på alla de skulpturer där faraoner sitter med sina fruar som kärleksfullt lägger armen om varandra — frånsett från alla kvinnliga faraonerna. Där man visste att uppskatta skönheten av den mänskliga kroppen framförallt den kvinnliga kroppen. Där man skapade i de religiösa byggnader mästerverk i måleri, skulptur, fresker, reliefer, där man odlade musik och dans, där man fick fram topprestationer i filosofi, diktkunst, fysik, matematik, astronomi — kort sagt i alla vetenskaper. Och där i templen inte bara religiöst konst var tillåten som överallt i hela världen. Dessutom blev byggnader också ett väldigt historiebok där man framställde hela spektrumet av det egyptiska livet. Därför vet vi idag exakt hur den egyptiska åkerbruket gick till, fiskeriet, framställning av dussentals sorter bröd, textilier, papper, kopper, järn, guld, smidearbeten osv. Templet blev så att säga ett allkonstverk. Nåt liknande finns verkligen ingen annanstans.
Och den här kulturen måste i slutet vika för barbarernas råa våld som ständigt trängte in norrifrån och hade besegrats gång på gång på gång — men inte den sista gången.
Klavreström 081108
Einar Schlereth
Publicerad på www.fib.se 2008-11-10
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen