Jan Myrdal
11 mars 2017
Recension av Mobo Gaos bok 'Striden om Kinas förflutna' (Oktoberförlaget)
Det har just publicerats en svensk översättning av en bok som på ett förnuftigt sätt resonerar om en fråga vi alla som tar ställning i politik och klasstrider inte kan undkomma.
Inte bara vi som då var kommunister utan en mycket bred opinion av vad som kallades progressiva saknade för ett halvt sekel sedan insikten "att en kapitalistklass skulle kunna utvecklas inuti ett kommunistiskt parti". Nu vet vi dock "att återgången till kapitalism i det tidigare Sovjetunionen och Kina initierades av kommunistiska ledare själva." (s.166) Detta är en grundfråga för oss. Lika allvarlig som den för våra föregångare för ett sekel sedan om hur det mäktiga och för all dåtida arbetarrörelse riktningsgivande tyska socialdemokratiska partiet kunde ruttna från huvudet som en fisk och i sitt sönderfall 4 augusti 1914 inleda den katastrof i vilken miljoner stupade och i synnerhet Europa slungades tillbaka och ned i elände.
Visst hade vi läst Trotsky om ett sovjetiskt "thermidor" (uttrycket syftade till kuppen 9 thermidor - 27 july 1794 - då reaktionen störtade Robespierre) men hans analys av den sovjetiska utvecklingen hade visat sig falsk redan på tjugotalet och senare hade vi tvingats uppleva de trotskistiska sekterna som enbart destruktiva och saboterande.
Den boken är Mobo Gao, "Striden om Kinas förflutna. Mao och kulturrevolutionen." (Oktoberförlaget 2017.) Den bör läsas. Den kräver en hel del eftertanke; men det arbetet är förnuftigt. ("Lönar sig", ger fel associationer.) Mobo Gao är kines och därtill en officiell sådan inom det han kritiskt skildrar som "eliten". Professor i kinesiska studier och direktör för Konfuciusinstitutet vid universitetet i Adelaide, Australien. Därmed skriver han nolens volens (vare sig han vill eller ej) inom en mer än tusenårig kinesisk intellektuell tradition. Men han är från Landsbygdskina, var "barfotalärare" under kulturrevolutionen och fortsatte sedan på universitet. I kulturrevolutionens sista skede 1977 utsågs han till en av de 24 studenter från hela Kina som skickades att fullborda studierna i Storbritannien.
Han behöll dock kontakterna til hembygden och dess folk. Inte bara med sin bror som blivit en "migrantarbetare" med allt vad det innebär av sociala svårigheter, utan han har i olika varv återvänt till Kina. Där även undersökt och skrivit om sin hemby och dess utveckling. Detta, liksom vad han skrivit om Kinas sociala problem, har inte officiellt publicerats i Kina men där diskuterats på nätet och även i akademiska seminarier. Märk i detta skillnaden mellan Kina nu och Sovjetunionen på fyrtiotalet.
Grundläggande för hans inställning är en traditionell kinesisk klyfta mellan "eliten", som under mer än ett årtusende var ämbetsmannakast under kejsardömet, och de gamla hundra namnen, folket i byarna. De som genom sitt arbete i jorden bar upp hela samhället. Som också då och då störtade väldet. Detta folk i byarna ansågs och anses "oupplysta,hjärntvättade eller helt enkelt dumma i huvudet, vilket antyds av en del inom den kinesiska intellektuella eliten." ( Sid.281.)
Att Mobo Gao har rätt vet jag och har skrivit om. Liu Lin var för Gun Kessle och mig inte särskilt främmande. Den var som Myres mot älven i det Solvarbo farmor berättade om från sin barndom eller Guns eget barndomsminne av sin morbror och hans familj högt upp längsTorne älv. Men för de flesta kinesiska stadsbokadrer som följt oss innan kulturrevolutionen var Liu Lin helt främmande, blott elände och efterblivenhet. Detta är en tusenårig samhällsklyfta. Inte undra på att Mao skickade ut studenter och stadsungdom att lära känna Kinas folks verklighet. Att det också i Sverige skrivs som om det var något hemskt att studenter fick vakta grisar och äta bittert ris är märkligt.
Mobo Gaos bok är till en del en mycket noga kritisk genomgång av två av de i väst och nu för den kinesiska västlängtande eliten riktningsgivande verk: Jung Chang och Jon Halliday "Mao: Den sanna historien" och Li Zhiui "The Private Life of Chairman Mao" (beryktad för skildringen av Maos sexualliv). Av dessa blir inte mycket kvar som källor. Samtidigt blir skildringen av Mao, hans tid och hans politik mycket klar.
Ty: "De flesta framstående kinesiska KKP-ledare, från Zhou Enlai till Deng Xiaoping och från Jiang Zemin till Hu Jintao, är nationalister snarare än kommunister, och deras allt överskuggande strävan har varit att göra Kina starkt och rikt. Liksom för många revolutionärer i utvecklingsländer var politisk radikalism för många kinesiska revolutionärer ett medel till målet nationell enhet och ett välbärgat Kina. Om marknadskapitalism är ett sätt att nå detta mål, så satsa för all del på det. Mao var också kinesisk nationalist. Men det går att hävda att för Mao var nationell enhet och nationell rikedom inte bara mål i sig själva. Mao var en post-leninistisk marxist som ville öppna en ny väg för politiken." (Sid 246/247,)
Det är en faktarik och ordentligt belagd bok om det nuvarande högutvecklade men efter kursomläggningen under Deng extremt ojämlika Kina :
:"...i stadsområdena (är) inkomsterna hos de 10% av hushållen med de högsta inkomsterna /.../ 31 gånger högre än de fattigaste10 procenten. Om landsbygds och stadsområden kombineras i denna uträkning, är skillnaden 51 gånger" ( Sid 253.) "...90% av de mer än 3000 miljardärerna i Kina (är) 'små furstar', söner och döttrar till högt rankade partifunktionärer..." (Sid 261.)
Samtidigt är han präglad av sin egen bakgrund. "Genom att jag vuxit upp på den kinesiska landsbygden var jag vittne till de viktiga fördelar som dessa åtgärder (under kulturrevolutionen J.M.) förde med sig för landsbygdsbefolkningen." (Sid 38).
Mobo Gao har skrivit
en mycket viktig bok. Läs, tänk och dra slutsatser.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen