| Till minnet av Ieng Thirith |
Pol Pot och Ieng Thirith mottar en affisch från Gun Kessles och Jan Myrdals Angkorutställning som gåva av svenska solidaritetsaktivister.
Till minnet av Ieng Thirith
(1932-03-10 till 2015-08-22)
I Neues Deutschland 2015-08-27/28 läser jag att Ieng Thirith är död. Fem år yngre än jag var hon och hon dog innan hon fyllt åttiotre. Liksom så många mina ungdomsvänner och andra kamrater från olika länder gick hon därtill in i mörker och demens de senaste åren av sitt liv. Det blir allt tommare därbak i åren när man blir äldre.
Neues Deutschland skrev att hon var den mäktigaste kvinnan bland vad de kallade "de röda khmererna". Ja, hon tillhörde den ursprungliga kärnan och hade varit aktiv från första början (vilket förklarar varför hon var gift med Ieng Sary och svägerska till Pol Pot). Hon kunde om denna tid med Lenin sagt: "Vi marscherar i en liten skara på en brant och mödosam väg och håller varandra stadigt i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll och vi måste nästan alltid marschera under deras eld."Neues Deutschland skriver i sin nekrolog om Thirith dock blott att hon i denna stat som bragte två eller tre miljoner människor om livet var Socialminister vilket visade hennes brist på mänskliga känslor. Nå, om denna överhetstjänande gängse bild av Demokratiska Kampuchea och därmed om de krafter som i sitt intresse spridit den har jag skrivit förr. Liksom jag skrivit om det millenaristiska försöket att trots Förenta staternas massmördande och intrigerna från Kampucheas traditionella fiender ur bondeeländet skapa ett rättfärdighetens rike.
Ordvalet stör ty det tycks höra det engelska fjortonhundratalet till men är avsiktligt då världens olika folk inte går i samma takt.
Jag kände henne. Tyckte bra om henne för att hon var en kunnig och uppriktig kamrat. Har olika minnesscener. Jag tror det var i Kampong Cham vi diskuterade traditionell medicin. Inte bara av ideologiska skäl utan för blockadens skull tvangs demokratiska Kampuchea söka utnyttja den traditionella medicinen. Man höll på att lasta/lossa balar med örter från en flodbåt. Thirith visade att hennes dotter var med i laget. "Hon skulle vilja arbeta med läkekonst."
Hon var en typisk kamrat. Hon och jag och Gun Kessle reste runt i Japan för att söka skapa solidaritet med Kampucheas folk. Vi inte bara talade. Hon var ju kamrat. Just som jag skulle upp på scenen sprack mina byxor (jag hade köpt dem i Chicago när jag kom tillbaka från mitt första besök i guerillaområdet 1979) men sömmen hade blivit dålig. Gun och jag hade varken nål eller tråd. Men Thirith skrattade och sade: "Onödigt att besvära hotellpersonalen. Jag reser alltid med en sewing kit." Sedan sydde hon ihop mina byxor.
Ute i DK:s guerillaområde efter det vietnamesiska angreppet härjade den otäckaste form av malaria. Unga soldater låg svettigt huttrande i sina hängmattor under anfallen. Thirith diskuterade om det vore möjligt ordna internationellt bistånd då denna malaria var ett allmänt hot.
Men hon talade också om hur vietnameserna på Demokratiska Kampucheas tid infiltrerat säkerhetstjänsten. "Också jag och min syster (gift med Pol Pot) var hotade. Det var en svår situation." Hon föreslog att jag borde försöka få tillstånd att komma till det av Vietnam ockuperade Kampuchea. "Besök alla platser du varit på 1967 och 1987. Se noga efter. Hör på allt vad man berättar. Du behöver inte säga emot. Bara lyssna. Kom sedan hit och jag och andra kamrater kan ge dig vår bild. Gör du det kan du skriva något av värde."
Men när Svenska Dagbladet sökte visum åt mig för att jag skulle genomföra detta blev svaret från Hanoi bara: "Inte Jan Myrdal. Han är fiende." Vilket var lite märkligt ty 1967, efter det jag varit i Cambodia inbjuden av Sihanouk, då gav de vietnamesiska delegaterna i Havanna mig ett aluminiumstycke från ett USA-bombplan med en inskrift till mig om min vänskap och mitt solidaritetsarbete med Vietnams folk.
Efter omställningen och Demokratiska Kampucheas upplösande då hon och Ieng Sary i ett slags halv legalitet bodde i Phnom Penh var jag i Japan. Genom de japanska kamraterna som hade nära förbindelser dit skrev jag till Thirith och föreslog att jag skulle ta mig dit, tala med henne och andra gamla vänner och skriva. Hon svarade på engelska (hon hade ju varit engelsklärarinna): "A friend in need is a friend indeed."
Men hon ansåg att det ännu var alltför farligt för mig. Jag borde komma ihåg att Malcolm Caldwell hade blivit mördad av agenter för Vietnam i det rum där jag hade bott.
När sedan den märkliga processen mot olika ledare för Demokratiska Kampuchea inleddes diskuterades med Khieu Samphans advokater om det var meningsfullt för mig att vittna. Men vad kunde jag vittna om? Att han var kunnig och sympatisk och helt påtagligt en kampucheansk patriot. Men det var ju massmordet han ställdes inför rätta för. Att den anklagelsen var lika missvisande som den mot John Ball ("När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman?") i Coventry som ledde till att denne avrättades inför Richard II den 15 juli 1381 är ju det som inte fick och inte får skrivas.
Ty nog dödades. Då som nu. (Om hur och varför har jag skrivit. Bland annat från Indien.) Men det stora dödandet denna gång var Washington ansvarig för. Fast de undersökningar av "the killing fields" som Washington finansierat var uttryckligen förbjudna att på något sätt undersöka det stora dödandet, det före 1975. Det för vilket Förenta staterna bar ansvaret.
Pol Pot och kamraterna kring honom var i denna mening lika föredömligt rättfärdiga som John Ball.
Jan Myrdal
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen