Svensk översättning 'Kommunist i frack' av Stefan Lindgren
Leopard förlag 2013
Einar Schlereth har läst boken och kommenterade den men översättningen gjorde också Stefan Lindgren.
30. Januar 2016
 |
| Marx/Engels Statue in Berlin |
Recension är kanske för mycket att säga eftersom jag inte har för avsikt att fördjupa mig i Tristam Hunts tänkesätt. Denna Engelsbiografi publicerades 2009 och utkom i svensk översättning 2013. Stefan Lindgren, som översatt den till svenska, försäkrade mig att det är en av de få idag läsbara Engelsbiografier som utkommit sedan hans död 1895.
Boken är lättläst och välskriven, delvis humoristisk. Hunt har gått igenom enorma mängder material, som han värderat och citerar ordentligt. Irriterande är att han ibland är ganska pratsam och ibland breder ut sig om privata/intima detaljer som han lika gärna kunde klara sig utan. Exempelvis hans spekulationer om Engels' påstådda sexuella övergrepp, som varken han eller någon annan kan veta något om. Eller när han hänvisar till Engels umgänge med les grisettes i Paris som umgänge med prostituerade, så det är helt enkelt fel. Grisettes var oberoende och livsglada arbetarflickor, som klädde sig snyggt och gärna ibland inlät sig på äventyr med konstnärer eller studenter.
Eftersom jag inte visste så mycket om Engels liv var många saker nya för mig, särskilt hur Engels hade befriat sig från borgerliga fjättrar och konventioner, vad beträffar familjen, personlig frihet och umgänge med kvinnor. Han gick aldrig in på dåliga kompromisser; hans 20 års "tvångsarbete" i familjeföretaget i Manchester betraktade han frivilligt som nödvändiga för att hålla sin vän Marx flytande. Det som var nytt för mig också att Marx inte alls var så fruktansvärt fattig, som jag alltid trott och som man också kan få för sig av hans brev till Engels. Det var bara så att Marx inte kunde hantera pengar och hans adelsdam ännu mindre vilket Hunt, själv av ädel börd, har förståelse för. Hur som helst är ryktet om att han hade finansierats av Rothschildt, som antisemiter i extremhögern ofta för till torgs, helt gripet ur luften.
Engels har insett mycket tidigt att Marx var geni och att det var nödvändigt att låta honom skriva sitt stora arbete "Das Kapital" och därför offrade han sig. Så ser även Hunt på saken, även om han inte kan låta bli att upprepade gånger hänvisa till flotta livsstilen "på bekostnad av arbetarna". Vad menar han? Skulle Engels kanske leva på vatten och bröd? Även då hade han levt på arbetarnas bekostnad. Och Marx, hans familj, barn, ett oräkneligt antal människor han hållit under armarna, otaliga klubbar, föreningar, politiska partier, tidningar, kamrater runt om i världen skulle ha blivit utan stöd. Dessutom måste man komma ihåg att Engels i praktiken även hade ett andra jobb, som var särskilt viktigt för honom, det vill säga att översätta artiklar av Marx till något av de många språk som han behärskade, korrigera dem och skriva sina egna texter för att göra ett betydande bidrag till Marx arbete, till Internationalens arbete osv.
Nåväl, det kanske inte är så viktigt. Men Hunt begår en riktig dundertabbe ungefär på s.116 (engelska upplagan), där han skriver:
"... Engels förutspådde att modern industriell teknik och en planerad ekonomi skulle innebära att kommersiella koncentrationer i stadsområdena skulle vara onödiga. I stället skulle dålig hälsa och miljö – 'den nuvarande förgiftningen av luft, vatten och land' – upphävas genom en sammansmältning av stad och land. Och där har vi ironin att Engels, stadsradikalismens store apostel, slutade sina dagar med att propagera en ohygglig teknokratisk kommunistisk framtid utan borgerligt liv." (Min kursiv)
Jag är verkligen Hunt tacksam för citatet men finner hans utbrott obegripligt. Speciellt som denna idé nästan 100 år senare anammats av Mao Tsetung – som Hunt säkert inte har läst – för att korrekt lösa denna motsägelse. Just detta skulle under nuvarande förhållanden var helt möjligt att genomföra och även nödvändigt med tanke på Kinas megastäder, och utan att mindre städer på säg 100 000 människor skulle lida brist på stadskultur.
Det är förtjänstfullt att Hunt tar upp Marx och Engels dumheter gentemot "lägre stående folk" och "historielösa folk" – till vilka de även räknade Indien - och alla ursprungsfolk som de menade tvångsmässigt måste gå under i framstegens namn. I dess namn har det redan begåtts och begås fortfarande tillräckligt med förbrytelser.
Men, och detta visar också Marx och Engels storhet, de kunde inse sina misstag och korrigera dem i ljuset av nya vetenskapliga rön. Sina starka fördomar mot slaviska folk korrigerade de båda senare. Marx blev rent russofil, när han lärde sig ryska. Efter hans död fann man cirka fyra kubikmeter rysk statistik i hans källaren, som den stackars Engels också måste gå igenom och organisera. Marx och Engels var både enligt Hunt påverkade av narodnikerna.
Däremot har Hunt större svårigheter på den punkten. Lyssna på vad han säger här (s 216):
"Likt Hegel följde andens marsch genom historiens sidor tecknade nu Marx och Engels klasskampens uppgång och fall i en lika teleologisk ram. Historien var både träldom och frigörelse: progressiv utarmning till det definitiva, förlösande slutet med proletariatets triumf och klasskrigets slut. I själva verket historiens slut."
Det låter han först stå oemotsagt så att det kan ska fastna ordentligt hos läsaren. På slutet motsäger han sig själv för att visa att Engels inte var trångsynt, utan menade att visserligen klasskampen skulle komma att upphöra men inte motsättningarna. Om just detta har Mao skrivet en längre essä. Även han ansåg att motsättningarna alltid skulle finnas kvar, men det skulle vara motsättningar inom folket, som skulle kunna lösas på fredlig väg.
Detta tillvägagångssätt återkommer tyvärr hos Hunt. Om och om igen utgjuter han sig om Engels skarpa åtbörder mot kamrater i England, Tyskland, Frankrike och på andra håll. Tydligen fruktar han för sin position, av svartsjuka eller för att han ogillar någon. Först i slutet medger Hunt att Engels bara försvarade sin och Marx vetenskapliga teori, som hela tiden vanställdes, stympades och "förbättrades". Ett exempel är s. 326 där Henry Mayers Hyndman först porträtteras som en stor man för att i slutet avslöjas som en dålig plagiator av Marx.
Hunt riktar också en anklagelse mot Engels, nämligen att han i det enorma och mycket tidskrävande arbetet med de obefintliga volymerna 2 och 3 av "Das Kapital" skulle ha gjort sig skyldig till förfalskningar och omtolkningar samt till att ha smugglat in sina egna texter. Men detta är inte förvånande eftersom dessa två volymer praktiskt taget inte existerade vid Marx död. De var bara högar av papper, med otaliga utdrag ur den oöverblickbara litteraturen som Marx konsulterat, idéer som skrivits ned på papperslappar, alla oorganiserade och i en skrivstil som bara Engels kunde tyda. Att han var tvungen att förklara detta med egna ord är självklart. Att han skulle ha förfalskat sin väns verk har jag aldrig hört talas om och jag tror att det är insinuationer.
Hunt kommer senare in på problem i Marxtolkningen i både tysk och ryska socialistisk litteratur, men överdriver och förenklar. Här skulle behövas detaljerade studier. Karl Korsch menade exempelvis att nedgången i den tyska arbetarrörelsen (Bernsteins revisionism, Kautskys svek 1914) har en nära samhörighet med ryska avvikelser (med avseende på dialektiken).
Men ett riktigt otäckt spratt från Hunt följer i slutet, där han äntligen kan ge fria tyglar åt sina trotskistiska känslor. Inte för intet, börjar han boken med en resa till Engels, den stad vid Volga som bär hans namn och Hunt återvänder dit i slutet av boken. Detta ger honom möjlighet att upprepa påståendet att Engels skulle ha lagt grunden för Stalins terrorregim, särskilt med sin "dialektik i naturen" och "Anti-Dühring". Visserligen frikänner Hunt barmhärtigt nog Engels från skuld, men det ger honom möjlighet att framföra alla även de mest groteska lögner om Stalin liksom att leverera bredsidor mot den makthungrige Lenin, Maos Kina och Pol Pots Kambodja.
Att Hunts bok har väckt anklang är inte alls förvånande. Visst beskriver Hunt Engels stora insatser, men han beskriver honom samtidigt som en man som du och jag, som drack och horade, utnyttjade de fattiga arbetarna och möjliggjorde den fruktansvärda Stalin. Och det är garanterat det som fastnar hos genomsnittsläsaren även i den så kallade vänstern, exempelvis hos recensenten i Tagezeitung (Berlin) som den 29 juni 2012 inte hade något att klaga på i boken.
