Igår kväll kom jag tillbaka från Stockholm, där jag på inbjudning av gamle vännen Christer Lundgren - mångårig ordförande i föreningen - höll ett kort tal som fick mycket bifall. Innehållet blev under eftermiddagens gång bekräftat från flera håll i publikum - särskilt insatsen af bio- och gas-vapen och särskilt förkärleken av amerikanerna att bomba värnlösa barn, kvinnor och invalider. En mycket känd svenska läkarinna, Dr. Andrea Andreen, som forskade i Korea om bio- och gasvapen, har varit även medlem i föreningen till hennes död på sjuttiotalet. På den här bloggen hittar du fler artiklar om nord- och sydkorea.
En tysk syn på Korea
Einar Schlereth, tysk författare och översättare, sedan många år bosatt i Klavreström höll ett uppskattat tal när Svensk-Koreanska Föreningen firade sin 50-årsdag 26 oktober på ett möte i Stockholm.
I ett avseende har Korea och Tyskland haft liknande öden. Båda har delats till följd av krig. I Koreas fall består den tragiska delningen.
Ärade Herr Ambassadör av Korea, ärade damer och herrar och alla vänner!
Eftersom Korea och Tyskland har haft och har fortfarande ett liknande öde tänkte jag att säga några ord. Jag var bara 15 år när US-trupper med sina allierade gick in till nord Korea. Fastän vi fick veta väldigt lite om kriget i den lilla blaskan i den lilla bayerska staden – mest bara, när Amerikanerna segrade, mycket mindre när de fick stryk – så samlade jag noga alla uppgifter och var hela tiden från början till vapentillståndet på den koreanska sidan. Jag led när koreanerna trycktes tillbaka, jag gladdes när de segrade.
Först mycket senare gick det upp för mig att ingen i väst-Tyskland och i alla västländer tog parti för koreanerna. Man skällde hela tiden bara på de förbannade kommunisterna. Senare läste jag ju böckerna av Wilfred Burchett, Joseph Needham och andra och fick veta mera och då började jag skämmas på riktigt.
Jag hade fyllt precis 7 år när vi flydde från mitt hemland som idag är Polen den 1 januari 1945 vid - 42° C. Flykten tvärs genom Tyskland tog 10 månader med några uppehåll med ryssarna på våra hälar - så vi flydde vidare. Och alltid blev vi bombat av amerikanerna och engelsmän – aldrig av ryssarna. De visste ju att den ändlösa flykting-kolonnen bestod bara av barn, kvinnor äldre eller handikappade människor. Ändå blev vi bombade. En bild har jag hela mitt liv framför ögonen: en kvinna med barnvagn sprang över en åker och 2 flygare i ett jet-flygplan – som vi kunde tydligt se – jagade och besköt henne, missade, vände och gjorde ett nytt försök och träffade. Mer minns jag inte. Jag tror jag blev medvetslös.
Då trodde jag att det var några onda människor. Först mycket senare under Vietnam-kriget och alla andra krigen begrep jag och andra att det var inte några enskilda onda människor utan amerikanerna gillade att sitta tryggt och säkert i sina plan och bomba människor så som de gjorde också hela tiden i Korea. Och jag begrep att hela det amerikanska imperialistiska systemet var av ondo. Från början förde alla de europeiska människor som strömmade till Nordamerika ett folkutrotningskrig mot de urbefolkningarna och fortsatte att kriga under hela sin historia. Under 400 år levde de bara 17 år i fred. Spanien, England, Frankrike och USA är de länder som förde de flesta krig i världen. Det måste ju göra intryck i deras psyke.
Men krig har ju ett syfte och det är att stjäla land, rikedomar, att undertrycka andra folk för att nyttja deras arbetskraft och att förvandla dem till slavar. Vad är motsatsen till detta? Det är Kina. I tusen år har detta land inte fört krig. Det har handlat visserligen men utan vapen, utan kanonbåtar. Till Indonesien, Ceylon, Indien, Oman och hela östafrikanska kusten åkte de i sina väldiga skepp och köpte, bytte och handlade.
I det 19. århundradet började 100 år av förnedring, av plundring genom de västliga ‘kultur-länderna’ och den japanska imperialism. 1948 kunde Mao utropa segern och grundandet av Folkrepubliken Kina. Sen började – utan krig och plundring och stöld, list och bedrägeri – bara genom egen kraft en aldrig sett tid av återuppbyggandet av detta gigantiska land med 1,4 miljarder människor som slog hela världen med häpnad.
I mindre mått har Korea, särskilt Nordkorea, åstadkommit samma sak. Med egna krafter har man två gånger återuppbyggt landet. Andra gången har Nordkorea dragit det största lasset. Amerikanerna har ödelagt hela landet i ett mått som man kan knappt föreställa sig. USA har även satt in gas och biologiska vapen. Det var mycket värre än i Tyskland. Dessutom hade USA dödat en tredjedel av befolkningen. För Tyskland skulle det har betytt 27 miljoner. Så många som tyskarna har dödat i Ryssland. En sådan ödeläggelse, så många döda har vi först senare sett igen i Vietnam och Laos.
Alla dessa amerikanska och japanska krigsförbrytelser, alla de massiva massaker har aldrig försonats. Inte en penny har betalats. Och det värsta är att Korea har fortfarande inte fått en fredsfördrag, år ännu inte ens återförenat och är i södra delen ännu efter sjuttio år ockuperat som Tyskland också.
För mig som tysk är det särskilt skamlig att Väst-Tyskland och det återförenade Tyskland har aldrig räckt Nordkorea en hjälpande hand, aldrig fördömt de vidriga handlingar som USA har gjort sig skyldig till mot det tappra stolta koreanska folket.
Tack så mycket.
