I SPÅREN EFTER OBAMAS DÖDSPATRULLER

Mikael Nyberg

25 oktober 2013

De objudna gästerna har alla skägg, men de är inte talibaner. De kommer i natten, omringar huset och skjuter två män och tre kvinnor, varav två är gravida. Främlingarna karvar sina kulor ur kropparna. Inga spår ska leda vidare.

"Hedersmord" heter det i presskommunikén.


Jeremy Scahill lämnar med filmaren Richard Rowley tryggheten som inbäddad journalist i Kabul för att resa till Gardez och tala med överlevande. En av de mördade var polisofficeren Mohammad Daoud, en motståndare till talibanerna. Familjen hade firat ett nyfött barn. De hade dansat och ätit gott.

Främlingarna var amerikaner.

Scahill följer i filmen Dirty wars deras spår från Afghanistan till Irak, Jemen och Somalia. En fredspristagares track record. Främlingarna som i tjugo räder per natt hemsöker människor i Afghanistan tillhör Joint Special Operations Command, dödspatruller direkt underställda presidenten. Han har en lista på targets, misstänkta som ska elimineras. Har JSOC inga mannar på plats kommer en drönare med en Hellfiremissil.


Ju mer Scahill förfäras över brutaliteten i den leende presidentens hemliga avlivningskampanj, desto mer förundrad blir han över dess synbara irrationalitet. När mannarna kommit till änden av sin target list har den plötsligt växt tusenfalt.

Ingen talade om al-Qaida i Jemen förrän USA 2009 med en kryssningsmissil utraderade 40 fattiga beduiner i al-Majalah och Barack Obama personligen såg till att en lokal journalist som rapporterat om dådet hamnade i fängelse.

Hotet från terrorismen skulle vara lätt avhjälpt, om det vore det saken gällde. Det är bara att sluta skjuta, skrota drönarna och låta folken i Asien och Afrika själva avgöra sina öden. I samma stund stillar sig den vrede som ger jihadismen sprängkraft.

Men det ändlösa, smutsiga kriget har mycket som talar för sig. Det är storindustri, det finansierar mycket av den tekniska utvecklingen och det tjänar den amerikanska kapitalismens globala anspråk.

Jag skulle vilja se den norska Nobelpriskommittén fastbunden i biografen, tvångsförevisad denna film om och om igen i 48 timmar.Det kommer inte att ske, och vad värre är: det skulle inte hjälpa. Dirty wars får festivalpriser och omnämns på kultursidorna, men Carl Bildt och den S-märkte Urban Ahlin känner redan till allt det smutsiga och bistår som förut fredspristagaren och hans dödspatruller med Jas-plan och soldater.

Avslöjanden leder ingenstans utan förbindelse med sociala rörelser. Dirty wars är en film för de unga som med sagor från de statliga propagandainstituten förbereds för kriget. Kräv att få se filmen och diskutera den i skolan!


källa