Till minnet av Ieng Thirith

Till minnet av Ieng Thirith

Filed under utrikes on 9/4/2015 by Author: stefan.

---

Pol Pot och Ieng Thirith mottar en affisch från Gun Kessles och Jan Myrdals Angkorutställning som gåva av svenska solidaritetsaktivister.


Till minnet av Ieng Thirith
(1932-03-10  till 2015-08-22)

I Neues Deutschland 2015-08-27/28 läser jag att Ieng Thirith är död. Fem år yngre än jag var hon och hon dog innan hon fyllt åttiotre. Liksom så många mina ungdomsvänner och andra kamrater från olika länder gick hon därtill in i mörker och demens de senaste åren av sitt liv. Det blir allt tommare därbak i åren när man blir äldre.

Neues Deutschland skrev att hon var den mäktigaste kvinnan bland vad de kallade "de röda khmererna". Ja, hon tillhörde den ursprungliga kärnan och hade varit aktiv från första början (vilket förklarar varför hon var gift med Ieng Sary och svägerska till Pol Pot). Hon kunde om denna tid med Lenin sagt: "Vi marscherar i en liten skara på en brant och mödosam väg och håller varandra stadigt i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll och vi måste nästan alltid marschera under deras eld."

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Jag gör ett undantåg och lägger upp den här underbara artikeln om Yaşar Kemal (stort tack till TLAXCALA och Mustafa Can för sitt fina eftermäle). Först nu fick jag veta att han dog för tre veckor sen i Istanbul. Jag lärde känna honom först i svenska utgåvor och blev omedelbart tagen. Hans texter är rena poesien. En av de mycket stora författare som naturligtvis fick inget Nobelpris för han var ju ateist och dessutom socialist.

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Mustafa Can

Mustafa Can minns en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm

 
Yaşar  Kemal dog i dag, 91 år gammal, i Istanbul

När jag nås av budet om Yaşar  Kemals död kommer jag att tänka på en sen natt två dagar innan nyårsafton 2006 i – Havanna.
Gabriel García Márquez satt med ett följe av vackra kvinnor och allvarliga, bredaxlade, kostymklädda män på sofforna längst in i nattklubben ”Den enögda katten”, nedanför det sägenomspunna Hotel Nacional där maffiabossar, spioner, filmstjärnor, politiker,  författare och andra celebriteter frotterade sig med varandra en gång i tiden.
Uppmuntrad av min vän Lars Asklund gick jag fram till författaren och tackade för storartade läsupplevelser. Marquez nickade och frågade avmätt var jag kom ifrån.
– Sverige. Men jag är ursprungligen från Turkiska Kurdistan.
– Åh, från samma land som Yaşar  Kemal, utbrast han förtjust och höjde sitt drinkglas.
Trots att jag inte nämnde att jag då och då träffade Yaşar  Kemal fortsatte Marquez:
– En mycket fin och inspirerande kollega. Hälsa så gott från mig när du träffar honom.
Fem månader senare var vi några personer som satt med en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm. För att muntra upp honom – han hade kommit för att besöka sin dödssjuke vän och författarkollega Mehmet Uzun – berättade jag om mötet med Marquez.
– Han sa alltså ”inspirerande kollega”? skrattade Kemal. Kanske är det den gode Márquez sätt att erkänna att jag var före latinamerikanerna med den magiska realismen.