Dienstag, 28. Februar 2017

När soldaterna kom - våldtäkter i Tyskland vid krigets slut



När soldaterna kom 

Recension av Miriam Gebhardts bok 

översatt av Stefan Lindgren

28 februari 2017

Einar Schlereth tyskfödd författare (f. 1937 i Västpreussen) bosatt i Sverige har läst Miriam Gebhardts ”När soldaterna kom” i Margareta Zetterströms utmärkta översättning.

Det är den första bok som tar upp alla ockupationsarméernas våldtäkter i Tyskland efter andra världskriget.

Först vill jag betona att detta är det första mer omfattande verket om de våldtäkter som begicks av alla fyra segrarmakter i Tyskland vid sammanbrottet och därefter. Det måste alltså gå 72 år från kriget innan en bok skrevs om detta. Ett antal böcker utkom snart efter kriget, men de handlade uteslutande om ryssarnas våldtäkter. Det ansågs naturligtvis meriterande att än en gång ge ”commies” (kommunisterna) en omgång. Då behövde man inga fakta, utan kunde men kunde fantisera och gå på med friskt humör. En miljon, två miljoner; var tredje, nej varannan kvinna i SBZ (den sovjetiska ockupationszonen) våldtogs osv. osv .

Miriam Gebhardt lägger sig till sist på en halv miljon sovjetiska våldtäkter, 190 000 begångna av USA-soldater och totalt 860 000.

Det finns många som inte gillar de siffrorna och anser att antalet ryska våldtäkter är för lågt, antalet amerikanska för högt liksom siffran 170 000 för britters, skottars, fransmäns och polackers våldtäkter? Miriam Gebhardt menar att det finns mycket få källor för den brittiska ockupationszonen. Detta är verkligen ingen anledning att fastna för så låga siffror, även om de tycks många för höga. Alla som vet något om britternas ockupationspolitik i kolonierna, vet att de knappast lät sig överträffas i sadistisk tortyr och gränslös hämndlystnad och att de var svårslagna även beträffande våldtäkter, förutom naturligtvis av USA. Amerikanerna drog sig inte ens för att begå otaliga våldtäkter i det allierade Frankrike, så att det framkallade skarpa protester. Ändå skriver Felix Kellerhoff i sin recension i Welt att Miriam Gebhardts siffror inte övertygar honom:

"Men detta antal är, tvärtemot vad författaren låter påskina, en ren gissning. Varken den siffra hon utgår från eller faktorn 100 är övertygande bevis. Det är antaganden som kan vara riktiga, men inte nödvändigtvis är det. Att slå fast det har ingenting med relativisering av brott att göra - USA-soldaterna kan lika gärna ha begått dubbelt så många fall av sexuellt våld eller hälften så många. Man kan helt enkelt inte kvantifiera dem."

Det låter sig sägas om alla siffror, framför allt om de ryska, eftersom författarinnan alltid talar om bara ”ryssar” och inte om polacker och tjecker som bevisligen utmärkte sig för våldtäkter. Dessutom skriver Miriam själv att ryssarna mycket snabbt skapade ordning. Påföljderna var hårda, våldtäktsmän sköts ofta och trupperna förlades till kaserner, vilket minskade risken för attacker kraftigt.

I väst förlades även amerikanska soldater delvis i kaserner men de kunde röra sig helt fritt i tyska miljöer. Och man ska inte glömma att den ryska ockupationen avslutades 1990 medan den amerikanska fortsätter, som Obama nyligen skrivit oss på näsan. Tyskland är fortfarande ockuperat och utan fredsavtal och amerikanska våldtäkter pågår således överallt där USA har trupper. Särskilt i Japan, där Japans protester förklingar ohörda. Även hemma i USA inträffar varje år enbart i de väpnade styrkorna tusentals dokumenterade fall av våldtäkt (varav 5 procent leder till fällande dom) med ett uppskattat  mörkertal på upp till 10 000 kvinnor som skäms för att rapportera det - nu på 2000-talet!

Det är intressant att recensenterna, som exempelvis Kellerhoff, uppehåller sig vid siffrorna. Som om ett närsynt räknande våldtäkt för våldtäkt skulle  vara det viktigaste i hela denna historia. Om kvinnorna och flickorna – och om barnen – vill man inte tala. Och barnen behandlas för kortfattat även hos Miriam Gebhardt. Hon har lagt ner stor möda på att dokumentera enskilda våldtäkter och beskriva kvinnornas öden. Hon beskriver tröttsamt monotona historier om hotelser, ofta med dragna vapen, våld och brutalitet. Däremot flickornas och kvinnornas rädsla för konsekvenserna i form av sjukdom eller graviditet liksom reaktionerna från föräldrar, fästmän, vänner och makar är desto mer mångskiftande.

Emellertid stötte jag även på orimligheter. I åtta månader – från den 1 januari till september 1945 – var vi mitt upp i flyktingtåg som hela tiden körde fast, eftersom tyska trupper måste ta sig fram till fronten i öster och vi ville till väst. Mellan vår lavin av flyende och ryssarna gick den tyska fronten, med följd att de månaderna var i stort sett fria från våldtäkter. Det enda vi upplevde var amerikanernas bombningar och ett jaktplan som attackerade en kvinna med barnvagn som sprang över en åker. Liggande i ett dike kunde vi se de båda piloterna i flygplanet. Vid första överflygningen missade de, sedan vände de och kunde till sist oskadliggöra den farliga fienden.

Flyende får man inte blanda ihop med dem som stannade hemma. Jag tror att många av dem som flydde först hade mycket goda skäl till det, precis som min far, chefredaktör ända till slutet och alltså tillhörde inpiskarna. De visste vad de hade gjort med ”undermänniskorna” i Ryssland. Däremot förekom det säkert en mängd våldtäkter bland dem som flydde senare eller framför allt de som fördrevs av polacker och tjecker. Sedan krigshandlingarna upphört drogs de sovjetiska storm- och elittrupperna tillbaka och ersattes av vanliga skyttedivisioner. Och  även Lev Kopelev skriver i boken ”I evigt förvar” att det var betydligt mer odisciplinerade trupper som gjorde sig skyldiga till många förbrytelser.

Jag är Miriam särskilt tacksam för bokens sista del som skildrar kvinnornas kamp för de rättigheter, som de i flesta fall förvägrades. Det var helt nytt för mig. Den kampen var inte något som diskuterades eller fördes offentligt. Om sådana saker ”talar man inte”. Inte heller hemma hos oss. Det är ett skamligt kapitel för tyska kvinnor och män. Hundratusentals kvinnor föstes åt sidan och gjordes, som Miriam beskriver det, till syndabockar för männens förlorade krig.

Då kontrollerades minutiöst flickornas och kvinnornas vandel och moral och som regel blev de inte trodda på sina ord. Ja, ofta nog la man skulden på dem. Om de inte var hel- eller halvdöda hade de inte försvarat sig tillräckligt. Hur många gånger drabbades de inte av fler våldtäkter och jag är rätt säker på att mången moralens väktare njöt av detaljerna.

Medan Adenauer och hans ministrar fyllde sina fickor och alla blev miljonärer har man missunnat dessa kvinnor minsta pfennig. Ofta skadades de av brutal behandling eller infekterades med könssjukdomar, som aldrig sågs som krigsskador eller handikapp. Hade en kvinna fått barn fick hon sörja för det själv, om hon inte var gift eller om maken vid hemkomsten upptäckte ännu en mun att mätta. Var fanns han då, när det hände? Hade han kunnat skydda henne? Nej. Han hade dragit ut i kriget för GRÖFAZ (Alla tiders störste ledare) med ett hurra på läpparna. Sitt dåliga samvete dövade han sedan med moralpredikningar.

Och var tog kvinnornas solidaritet vägen, från de kvinnor som undkommit och trots allt var majoriteten? Erbjöd de tröst och stöd åt rättvisan för de drabbade? Nej. Allt detta sagt cum grano salis. Naturligtvis fanns det män som stod kvar vid sina hustrurs sida och kvinnor som hjälpte sina systrar i olycka. Men de var få, alltför få.

Man måste komma ihåg att en abort sällan beviljades i väst, men var mycket lättare att få i öst. Flickor och kvinnor tvingades närmast att föda barnet eller dränka sig om de inte stod ut med att utsätta sig själv och barnet för skammen. Jag förundras dock över att Miriam satt siffran för hemlighållna graviditeter till följd av våldtäkt rätt lågt, eftersom den än idag ligger på 80 procent i själva USA-armén.

Man kan väl säga att trots alla högtravande ord och tal, trots Istanbulkonventionen (som för övrigt bara 43 länder undertecknat och 22 ratificerat!), människorättsinstitutioner och struntprat på mors dag har kvinnorna i världen det fortfarande skitdåligt. I varje fråga som gäller kvinnor brukar varje ändlöst ordsvall föda en mus. Vi ser det ju i fråga om lika lön för lika arbete, en fråga som man diskuterat och tvistat i över 100 år.

Till sist måste jag emellertid kritisera några punkter som jag tycker drar ner helhetsintrycket av Miriams bok. Som historiker borde hon inte ha tillåtit sig tabben att påstå att tyskarna hejdade sig utanför Moskva (s. 83). Den hejdades i vad som blev den första stora sovjetiska segern; den andra kom i Leningrad, den tredje i Stalingrad och den fjärde i Kursk. Därefter kom segrarna slag i slag. Den sanna historien om Pearl Harbor är henne obekant (det var sin tids ”11 september”). Och påståendet att "amerikanerna befriade Europa", ska det vara ett skämt? ”Holocaust” betraktar hon självfallet som ett faktum. Annars skulle hon genast tvingas byta yrke, eftersom det är ett ämne som det är förbjudet att forska om.

Den s k Rhenängsmassakern på 1 miljon tyska krigsfångar, beordrad av den store generalen Eisenhower, som helst hade massakrerat alla tyskar, nämner hon inte. Hon talar visserligen om de dåliga saker som tyskarna begick i Ryssland, men den fasansfulla siffran 27 miljoner civila dödsfall nämner hon inte. Detta är andra världskrigets sanna Holocaust liksom 13 miljoner kinesiska civila och 6 miljoner ihjälsvultna bengaler, som Churchill hade på sitt samvete. Detta Holocaust har helt enkelt sopas under mattan.

Och att den kämpande sovjetiska armén på väg till Berlin måste dra förbi liken, de motvilligt förstörda byarna och städerna och hur detta påverkade soldaterna, det ödslar hon inte ett ord på. De hade väl inga känslor. ”De var bara besatta av sex.” (s. 215) Men hon upprepar gärna formuleringarna om de ”omänskliga” ryssarnas ”illdåd”, när de förgrep sig på tyska kvinnor, ”eftersom våldet var endemiskt i Sovjetunionen” (s. 96). Men att dessa kvinnor inte hade något emot de ”illdåd” som ”omänskliga” tyskar - deras äkta män – begick har helt enkelt inte slagit henne.

Det gäller även för de svarta och nordafrikaner som främst fransmän och britter satte in för att skona sina egna. Hur hade de påverkats av det som de i sekler hade tvingats stå ut med från den vita ”civilisationens” ombud? När de nu deltog i världskriget med vapen i hand kunde de ta hämnd på de vita med måttlös ilska. De tyska soldaterna gjorde i byxorna så snart de hörde att de hade svarta soldater emot sig. Och de tog i princip inga fångar utan sköt dem omedelbart i strid mot Genèvekonventionen. Visste inte Miriam Gebhardt detta? Hennes mindre utfall mot ryssar, kommunister, Putin, serber (hon känner uppenbarligen inte till sin kollega Diana Johnstones standardverk "Dårarnas korståg" om de antiserbiska lögnerna) lämnar jag därhän.

Det är beklagliga klavertramp som hon lätt hade kunnat undvika. Men antagligen främjar de karriären.

Einar Schlereth

källa


Miriam Gebhardt:
När soldaterna kom
Översättning Margareta Zetterström
Inbunden
286 sidor
Utgivningsår: 2017
ISBN: 9789187207709
Direktpris från förlaget 199 kr
https://www.karnevalforlag.se/bocker/nar-soldaterna-kom/

Keine Kommentare:

Kommentar veröffentlichen