Stefan Lindgren
7 feb. 2017
Peter Hultqvist vill
gå till historien som den som slutligt begravde
alliansfriheten. Här
ett resultat av Sveriges första krig sedan
Carl XIV Johans
dagar.
Finland och Sverige
överväger att gå med i den brittiska elitstyrkan JEF, Joint
Expeditionary Force.
Det har man tänkt
ut är en listig väg att koppla på det svenska
försvaret bakom
Nato:s bandvagn utan att behöva genomgå
uppslitande
Nato-debatt eller folkomröstning.
En stilla statskupp
mot den svenska hävdvunna neutraliteten.
Den brittiska
expeditionsstyrkan började bildas 2012 och ska i en
första etapp uppgå
till 10 000 man. Den är avsedd att användas
ensam eller till
stöd för Nato, EU eller FN-uppdrag var som helst
i världen.
Styrkan ska
innehålla flyg och marina enheter, liksom marktrupper,
och kommer att ledas
av brittiska befälhavare. Övriga deltagare
bidrar med
specialiserade trupper och enheter.
Enligt en
avsiktsförklaring från Danmark, Estland, Lettland,
Litauen,
Nederländerna och Norge ska JEF att vara i full drift
före 2018, men
styrkan kan redan användas vid behov.
Försöket att dra
in Sverige och Finland i detta projekt bygger på de
"lyckade"
erfarenheterna med Afghanistankriget - ett sexton år
långt Nato-krig som
resulterat i att anarki råder i stora delar av Afghanistan.
Förutom de omätliga
mänskliga och ekonomiska värden
som gått till
spillo.
När Sverige
lockades med ISAF skedde det genom en direktkontakt
mellan brittiska
försvaret och Sveriges dåvarande
försvarsminister
Björn von Sydow. Under förespeglingar om att det
rörde sig om ett
FN-uppdrag beviljades den första styrkan, som
skulle samverka med
britterna i Afghanistan. Först så småningom
framkom det att det
hela var en Nato-operation utan handfasta
tillstånd från FN.
Sveriges
försvarsminister Peter Hultqvist är entusiastisk över
planerna på att gå
med i mini-Nato JEF.
Han har (precis som
skedde före Afghanistankriget) fått ett
"särskilt
meddelande" från den brittiske försvarsministern där
fördelarna med
JEF-anslutning målas upp.
Det hela börjar på
mygelvägen och är tydligen tänkt att
fortsätta så.
Istället för att
ställa de självklara frågorna om ett
JEF-samarbete tycks
Hultqvist se det hela som ett sätt att få med
de borgerliga på en
mini-Nato-lösning.
JEF blir ett
mini-Nato i Nato, men vad är syftet med en sådan
uppdelning,
borde Hultqvist fråga sig: Vad är meningen med att
utesluta
Frankrike och Tyskland, de båda länder som konsekvent
ställde sig
utanför Irak-invasionen?
Vad är den
utrikespolitiska innebörden av att Sverige ska staga
upp en
brittisledd styrka i ett läge där britterna lämnar EU och
istället ska
göra sig till "den transatlantiska länkens"
brohuvud, USA:s
viktigaste lydstat i Europa?
Vad blir
förhållandet mellan JEF och Nato när den överväldigande
delen av de
ingående trupperna är underställda Nato:s
överkommando?
Peter Hultqvist
säger att ett regeringsbeslut i frågan är aktuellt
först när
Försvarsmakten kommit med underlag och när frågan diskuterats
med Finland.
Här är inte tal om
att lyssna med svenska folket.
Supermyglaren
Hultqvist fortsätter energiskt sin väg till
herostratiskt
ryktbarhet, att skriva in sig i historieböckerna
som den som
slutgiltigt begravde den svenska alliansfriheten.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen