Läget på Koreahalvön är just nu mycket spänt. Krigsrisken är
överhängande. Västvärldens massmedia driver en intensiv kampanj mot
Nordkorea, som utmålas som hotfullt och oberäkneligt. Men vem är det
egentligen som hotar med krig och kärnvapen?
Bertil Lintner, stringer för Svenska Dagbladet i Asien, tillhör dem som aktivt driver förtalskampanjen mot Nordkorea. Ändå fångade han ett korn av sanning 27 mars, då han skrev: ”Hoten tycks komma varje gång Nordkorea självt ser sig hotat.”
Och Skånska Dagbladet noterade 30 mars: ”Nordkoreas hot kom EFTER att USA flög över Sydkorea med kärnvapenbärande flygplan… Ordern gavs EFTER att den amerikanske försvarsministern sagt…”
I själva verket är den hotfulla situationen på Koreahalvön helt och hållet framdriven av USA, som vill sabotera försöken till dialog och avspänning mellan norra och södra Korea för att motivera kontrollen över Sydkorea och Japan och den militära alliansen med dessa länder och trappa upp sin militära närvaro i Stilla Havsområdet.
USA övar för kärnvapenangrepp
Två händelser har lett till den nuvarande skärpta situationen:
1. Att USA i FN:s säkerhetsråd genomdrev en resolution som fördömde DFRK:s uppskjutning av en satellit i rymden för fredliga ändamål och skärpte de internationella sanktionerna mot landet.
2. Att USA och Sydkorea genomför mycket omfattande och provokativa militära övningar för fullskalig invasion och kärnvapenangrepp mot norra Korea.
DFRK har svarat med hot om motangrepp mot USA om de blir angripna och visat sin förmåga att svara med kärnvapen även mot USA:s fastland. Det anses upprörande.
Att USA har ett tusental kärnstridsspetsar riktade mot Nordkorea och skickar strategiska bombplan över halva jordklotet – non-stop från Missouri till Korea och tillbaka – för att fälla bombatrapper helt nära demarkationslinjen mellan norra och södra Korea framställs i media som legitimt självförsvar mot en eventuell nordkoreansk attack.
Man ska vara klar över vem som hotar vem och varför USA upprörs över ”det nordkoreanska hotet”. Det är som Noam Chomsky har påpekat: inga länder som USA hotar eller invaderar skall tillåtas eller ges möjlighet att försvara sig.
Farliga förebilder
Klart är att Nordkorea tar det amerikanska hotet på stort allvar och har goda skäl att göra det.
Erfarenheterna från Koreakrigets utbrott 1950, liksom från de senaste krigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien visar att USA vanligtvis inleder krig genom att genomdriva (eller försöka genomdriva) en resolution i FN:s säkerhetsråd för att med den i ryggen inleda angreppskrig i FN:s eller ”världssamfundets” namn.
Inför Irakkriget fick USA inte säkerhetsrådet med sig, och i fallet Syrien lade Ryssland och Kina in veto. Det hindrade inte angriparna, men försvårade för dem. I Libyen fick man igenom en resolution som inte alls legitimerade det som senare skedde, men som inför världsopinionen fyllde den funktionen.
Säkerhetsrådets resolution om Nordkoreas satellituppskjutning skulle kunna fylla samma funktion och legitimera ett storskaligt militärt angrepp. Det var därför DFRK besvarade den med att provspränga en kärnladdning.
DFRK har hittills genomfört tre sådana provsprängningar, USA har genomfört flera tusen.
Sanktioner är krigshandlingar
Sanktioner är i sig en form av krigshandlingar. Den nyzeeländske Koreakännaren Tim Beal skriver i sin bok Crisis in Korea: America, China and the Risk of War (2011):
”Sanktioner är, sist och slutligen, endast den moderna versionen av den urgamla militära belägringstaktiken. Belägringens syfte är att försätta fienden i ett sådant tillstånd av svält och umbäranden att de öppnar portarna, kanske dödar sina ledare under processens gång, och underkastar sig belägrarnas godtycke.”
De internationella sanktionerna mot Irak skapar en mycket svår situation för befolkningen. Och de följdes av invasion och ockupation.
Också för befolkningen i norra Korea skapar sanktionerna stora problem, inte minst när det gäller livsmedelsförsörjningen. Ändå vägrar landet ge efter för påtryckningar. DFRK låter sig inte behandlas som en koloni. De är ett stolt land, ett stolt folk, fast beslutna att försvara sin suveränitet i alla lägen.
De skarpaste nordkoreanska uttalandena kommer måhända från militären snarare än från diplomaterna, men uppenbarligen bedömer de den egna försvarsberedskapen och avskräckningsförmågan som viktigare än att vinna eller omvända världsopinionen. Det är säkert också en realistisk bedömning. För tio år sedan fanns en stark och aktiv världsopinion mot USA:s planer på att invadera Irak, men den lyckades inte förhindra invasionen och ockupationen.
Internationellt ansvar
DFRK:s motstånd mot säkerhetsrådets resolutioner är faktiskt ett försvar för den internationella rättsordningen och världsfreden och en protest mot det godtycke inom folkrätten som är på väg att ta överhanden och som på sikt hotar världsorganisationens existens.
I bästa fall får den spända situationen också Ryssland och Kina att agera för en fredslösning – en verklig fred på Koreahalvön, vilket USA envetet motsatt sig ända sedan de tvingades underteckna avtalet om vapenstillestånd 1953. Vad FN:s säkerhetsråd borde se som sin uppgift är förstås att försvara medlemsländernas suveränitet och rättigheter och att verka för en permanent fredslösning i Korea som på allvar reducerar krigshotet, inte att bidra till skärpta sanktioner mot DFRK och därmed en upptrappning av konflikten.
Både Sverige och omvärlden borde ompröva sin politik mot landet, framhöll Linus Hagström, statsvetare vid Utrikespolitiska Institutet, i Expressen nyligen.
– Provsprängningen betyder att Nordkorea inte vill vika ner sig. När omvärlden sätter press så möter man den pressen. Jag är helt övertygad om att Nordkorea aldrig kommer att använda den här kapaciteten för att anfalla andra, om de inte först anfaller Nordkorea, sade han.
– Det rimliga i det här läget vore att förutsättningslöst sätta sig ner med Nordkorea och lyssna på vad de egentligen vill, om vi på något sätt kan ta första steget för att få till en förändring. Att sätta hårt mot hårt och bara bestraffa Nordkorea leder ingen vart, förutom att landet fortsätter utveckla sitt kärnvapenprogram. Det är den politik som USA har fört sedan tidigt 2000-tal och det är en oansvarig linje, säger Linus Hagström.
Quelle - källa - source
Bertil Lintner, stringer för Svenska Dagbladet i Asien, tillhör dem som aktivt driver förtalskampanjen mot Nordkorea. Ändå fångade han ett korn av sanning 27 mars, då han skrev: ”Hoten tycks komma varje gång Nordkorea självt ser sig hotat.”
Och Skånska Dagbladet noterade 30 mars: ”Nordkoreas hot kom EFTER att USA flög över Sydkorea med kärnvapenbärande flygplan… Ordern gavs EFTER att den amerikanske försvarsministern sagt…”
I själva verket är den hotfulla situationen på Koreahalvön helt och hållet framdriven av USA, som vill sabotera försöken till dialog och avspänning mellan norra och södra Korea för att motivera kontrollen över Sydkorea och Japan och den militära alliansen med dessa länder och trappa upp sin militära närvaro i Stilla Havsområdet.
USA övar för kärnvapenangrepp
Två händelser har lett till den nuvarande skärpta situationen:
1. Att USA i FN:s säkerhetsråd genomdrev en resolution som fördömde DFRK:s uppskjutning av en satellit i rymden för fredliga ändamål och skärpte de internationella sanktionerna mot landet.
2. Att USA och Sydkorea genomför mycket omfattande och provokativa militära övningar för fullskalig invasion och kärnvapenangrepp mot norra Korea.
DFRK har svarat med hot om motangrepp mot USA om de blir angripna och visat sin förmåga att svara med kärnvapen även mot USA:s fastland. Det anses upprörande.
Att USA har ett tusental kärnstridsspetsar riktade mot Nordkorea och skickar strategiska bombplan över halva jordklotet – non-stop från Missouri till Korea och tillbaka – för att fälla bombatrapper helt nära demarkationslinjen mellan norra och södra Korea framställs i media som legitimt självförsvar mot en eventuell nordkoreansk attack.
Man ska vara klar över vem som hotar vem och varför USA upprörs över ”det nordkoreanska hotet”. Det är som Noam Chomsky har påpekat: inga länder som USA hotar eller invaderar skall tillåtas eller ges möjlighet att försvara sig.
Farliga förebilder
Klart är att Nordkorea tar det amerikanska hotet på stort allvar och har goda skäl att göra det.
Erfarenheterna från Koreakrigets utbrott 1950, liksom från de senaste krigen i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien visar att USA vanligtvis inleder krig genom att genomdriva (eller försöka genomdriva) en resolution i FN:s säkerhetsråd för att med den i ryggen inleda angreppskrig i FN:s eller ”världssamfundets” namn.
Inför Irakkriget fick USA inte säkerhetsrådet med sig, och i fallet Syrien lade Ryssland och Kina in veto. Det hindrade inte angriparna, men försvårade för dem. I Libyen fick man igenom en resolution som inte alls legitimerade det som senare skedde, men som inför världsopinionen fyllde den funktionen.
Säkerhetsrådets resolution om Nordkoreas satellituppskjutning skulle kunna fylla samma funktion och legitimera ett storskaligt militärt angrepp. Det var därför DFRK besvarade den med att provspränga en kärnladdning.
DFRK har hittills genomfört tre sådana provsprängningar, USA har genomfört flera tusen.
Sanktioner är krigshandlingar
Sanktioner är i sig en form av krigshandlingar. Den nyzeeländske Koreakännaren Tim Beal skriver i sin bok Crisis in Korea: America, China and the Risk of War (2011):
”Sanktioner är, sist och slutligen, endast den moderna versionen av den urgamla militära belägringstaktiken. Belägringens syfte är att försätta fienden i ett sådant tillstånd av svält och umbäranden att de öppnar portarna, kanske dödar sina ledare under processens gång, och underkastar sig belägrarnas godtycke.”
De internationella sanktionerna mot Irak skapar en mycket svår situation för befolkningen. Och de följdes av invasion och ockupation.
Också för befolkningen i norra Korea skapar sanktionerna stora problem, inte minst när det gäller livsmedelsförsörjningen. Ändå vägrar landet ge efter för påtryckningar. DFRK låter sig inte behandlas som en koloni. De är ett stolt land, ett stolt folk, fast beslutna att försvara sin suveränitet i alla lägen.
De skarpaste nordkoreanska uttalandena kommer måhända från militären snarare än från diplomaterna, men uppenbarligen bedömer de den egna försvarsberedskapen och avskräckningsförmågan som viktigare än att vinna eller omvända världsopinionen. Det är säkert också en realistisk bedömning. För tio år sedan fanns en stark och aktiv världsopinion mot USA:s planer på att invadera Irak, men den lyckades inte förhindra invasionen och ockupationen.
Internationellt ansvar
DFRK:s motstånd mot säkerhetsrådets resolutioner är faktiskt ett försvar för den internationella rättsordningen och världsfreden och en protest mot det godtycke inom folkrätten som är på väg att ta överhanden och som på sikt hotar världsorganisationens existens.
I bästa fall får den spända situationen också Ryssland och Kina att agera för en fredslösning – en verklig fred på Koreahalvön, vilket USA envetet motsatt sig ända sedan de tvingades underteckna avtalet om vapenstillestånd 1953. Vad FN:s säkerhetsråd borde se som sin uppgift är förstås att försvara medlemsländernas suveränitet och rättigheter och att verka för en permanent fredslösning i Korea som på allvar reducerar krigshotet, inte att bidra till skärpta sanktioner mot DFRK och därmed en upptrappning av konflikten.
Både Sverige och omvärlden borde ompröva sin politik mot landet, framhöll Linus Hagström, statsvetare vid Utrikespolitiska Institutet, i Expressen nyligen.
– Provsprängningen betyder att Nordkorea inte vill vika ner sig. När omvärlden sätter press så möter man den pressen. Jag är helt övertygad om att Nordkorea aldrig kommer att använda den här kapaciteten för att anfalla andra, om de inte först anfaller Nordkorea, sade han.
– Det rimliga i det här läget vore att förutsättningslöst sätta sig ner med Nordkorea och lyssna på vad de egentligen vill, om vi på något sätt kan ta första steget för att få till en förändring. Att sätta hårt mot hårt och bara bestraffa Nordkorea leder ingen vart, förutom att landet fortsätter utveckla sitt kärnvapenprogram. Det är den politik som USA har fört sedan tidigt 2000-tal och det är en oansvarig linje, säger Linus Hagström.
Quelle - källa - source
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen