Etnicitet och imperialism i Syrien

Hans Öhrn
30. August 2012

En grupp som kallar sig Riksdagsnätverket för demokrati och mänskliga rättigheter i Syrien har skrivit brev till Rysslands president Vladimir Putin. I brevet uppmanar de Putin att ge upp sitt motstånd mot utländsk inblandning i Syrienkonflikten och stoppa alla vapenleveranser till landet. Jag behöver knappast påpeka att i nätverket ingår representanter för samtliga riksdagspartier, med undantag för sverigedemokraterna (som förmodligen inte tillåts vara med). Ordförande är för övrigt en vänsterpartist, Amineh Kakabaveh. I brevet krävs också att de som gjort sig skyldiga till krigsbrott i Syrien ska ställas inför rätta. Sansade krav kan tyckas, men problemet är de är felriktade.

Nätverket beskriver situationen i Syrien som sådan att ”regimen” (den syriska regeringen) ägnar sig åt att massakrera invånarna medan oppositionsgrupper framför allt attackerar ”syriska säkerhetsstyrkor”.

Sättet att skriva är typisk. Häromdagen hade DN (24/8) en artikel om Syrien som inleddes: ”Kvinnor och barn dödas av den syriska regeringsarméns artilleri i Aleppo. Men även rebellernas vapen skadar civila i staden”. Alltså, regeringen dödar kvinnor och barn medan rebellerna skadar civila. En viss skillnad. En sådan beskrivning vädjar till invanda föreställningar hos oss att det är ett avskyvärt brott att döda kvinnor och barn, betydligt värre än att ”bara” skada civila.

Konflikten i Syrien beskrivs ofta i etniska termer. På samma sätt som ”kvinnor och barn”, ”döda”, ”skada” och ”civila” appellerar till invanda föreställningar gör begreppet etnisk det. Vi talar till exempel om etnisk mat och menar då sällan köttbullar med lingon. Etniska svenskar går förvisso att använda i vissa sammanhang men är inte riktigt rumsrent.  I huvudsak är etnisk något som andra är eller omhuldar, inte vi själva. Etniska konflikter är sålunda något särdeles primitivt och vi beskriver sällan konflikter i vårt närområde som etniska.

Simone de Beauvoir slog en gång fast att man inte föds till kvinna, man blir det. (Man?). Med det menade hon att till och med ett väletablerat begrepp som kvinna kan ses som en social konstruktion. Samma sak och ännu tydligare är det med etnicitet. Jude, grek, muslim, skåning eller kurd är inget annat än invanda (van)föreställningar i våra hjärnor. Sådana föreställningar kan etableras och raderas ur vårt medvetande, snabbare än vi tror.

När jag besökte Syrien i våras slog det mig hur etnicitet var (icke) närvarande i många situationer. Någon kunde till exempel presentera sig ”Hej, jag heter … och är alawit, det här är min fru och hon är armenier”. Med det vill han säga att etnicitet inte betydde något. Ordförande i Lärarförbundet blev vit i ansiktet när jag frågade honom vad han tycket om att det nu fanns kurdiska skolor i Damaskus. I stället för svar på frågan fick jag en föreläsning om att etnicitet inte spelade någon roll i Syrien, det var bara något vi västerlänningar fått på hjärnan.

Detta sätt att behandla etnicitet har sina förklaringar. Imperialismen har alltid utnyttjat och skapat etniska motsättningar för att kunna styra och kontrollera. Syrien är inget undantag. Frankrike utnyttjade sig av den taktiken innan Syrien blev självständigt. Från mitten av förra seklet har emellertid Syrien dominerats av olika politiska krafter som har haft en vilja att bygga ett syriskt nationalmedvetande över (skapade) etniska gränser. Att vara statlig anställd i dagens Syrien innebär att man ses om en del av det nationella projektet. Därför mördas posttjänstemän, lärare och (fabriks)arbetare av de så kallade rebellerna. Genom att spela på det etniska kortet försöker nu imperialismen bryta sönder det nationella projektet Syrien för att återigen kunna härska och styra oinskränkt.

Putin har för närvarande inget intresse att spela med i detta parti och det ska han ha all heder för.

Kravet på att krigsförbrytarna i Syrien ska ställas inför rätta borde istället riktas till Bildt och Reinfeldt med följdkrav på att de i detta sammanhang ställer sig själva bakom skranket. Sverige deltar med övriga imperialistmakter i det projekt som går ut på att bryta upp Syrien enligt tidigare skapade etniska linjer. Riksdagsnätverket är en del av detta projekt och det är därför kanske inte så konstigt att det leds av en person som inledde sin politiska bana som kurdisk barnsoldat i de iransk-irakiska bergen.

Källa: Brev av Hans Öhrn
Källan för det skändliga brevet finns här.

Heder åt president Rafael Correa

Rune Lanstrand

16 august 2012

Tänk ändå att det i all global korruption och feghet så finns det ett land som inte ligger och krälar under USA:s stövelklack. Ecuadors president Rafael Correa har i dag glädjande meddelat att Julian Assange beviljats politisk asyl i landet.

När den gamla unkna kolonialstaten Storbrittannien hotar att storma Ecuadors ambassad i London förstår jag att USA trycker på sin närmaste krigsallierade för att få tag i Assange för att plåga honom resten av hans liv på Guantanamobasen. Om han inte avrättas.

Det skulle varit Sverige i stället som beviljat Assange asyl. Frihetens stamort på jorden, som vi ansågs vara en gång. Men det var innan Bildt och hans krigiska och USA-fjäskande gäng ockuperade UD. Då hade vi haft något att vara stolta över. I stället för detta ständiga krypande för USA.

Vi är i dag så till den milda grad underdåniga att Sverige t o m ställer upp med svenska soldater under amerikanskt befäl i Afghanistan. Som terroriserar och dödar afghaner för att USA ska kunna investera och plundra där som i alla andra länder de säger sig “kriga för fred.”

Quelle - källa - source

Granska den svenska insatsen i Afghanistan

Här kan man lära sig hur 'demokratin' funkar! Och svenska folket tittar på. Nej, inte ens det - det tittar bort åt annat håll - det fascistiska olympiad-spektaklet till exempel.

Av Debatt

fjarde.sidan@expressen.se 

Sverige har deltagit i mer än tio år av kriget i Afghanistan. Men hur besluten kring ett svenskt deltagande togs är fortfarande oklart, hävdar dagens skribenter. De kräver nu en oberoende granskning. 

Försvarsmakten Sverige har deltagit i mer än tio år av kriget i Afghanistan. Men hur besluten kring ett svenskt deltagande togs är fortfarande oklart, hävdar dagens skribenter. De kräver nu en oberoende granskning. Foto: Försvarsmakten

Kriget i Afghanistan har nu snart pågått i elva år och Sverige deltar sedan mer än tio år i kriget, efter nära 200 år av fred. Under åren har regeringens motiv för deltagandet skiftat från att stärka kvinnors rättigheter, bekämpa terrorism, skapa demokrati med mera. Men från försvarshögskolan har man helt kärvt förklarat att Sverige är med i kriget för att kvalificera sig som militär partner till Nato och USA i framtida internationella operationer. Hemlighetsmakeriet kring kriget har gjort att vare sig riksdagspolitikerna eller allmänheten fått någon riktig bild vad svenska soldater gör i Afghanistan och vad kriget syftar till. Exempelvis är samtliga incidentrapporter där svenska ISAF-soldater varit inblandade hemligstämplade.
Mycket är oklart om hur besluten togs när Sverige gick med i kriget . Redan den 24 oktober 2001, alltså tre månader innan riksdagen tog första beslutet att sända trupp till Afghanistan, hade statssekreteraren vid försvarsdepartementet efter förfrågan från USA erbjudit två enheter specialister från Totalförsvarets forskningsinstitut till den amerikanska så kallade koalitionen mot terrorism. Uppenbarligen handlade det om förberedelse för en större utländsk insats i Afghanistan.
Resultatet av diskussionerna mellan Sverige och USA är inte känt då all dokumentation om detta är hemligstämplad. Inte heller har diskussionerna mellan brittiske försvarsministern Geoffry Hoon och Sveriges dåvarande försvarsminister Björn von Sydow som ledde fram till Sveriges deltagande redovisats.
Kraven på offentlig utredning av kriget har därför växt sig allt starkare. Tidigt gick Thage G Peterson ut och krävde en vitbok om kriget. Fredsforskare som Jan Öberg och historiker som professor Lennart Palm har tagit upp samma krav om en oberoende offentlig utredning av hela kriget och Sveriges deltagande. 
Nu sällar sig även folkpartisten Allan Widman till dem. Han har varit en av sitt partis mest engagerade förespråkare för en aktiv militär insats i Afghanistan. Men under påskhelgen gick han ut och krävde att de svenska trupperna skulle tas hem snarast. I en intervju i tidskriften Afghanistan.nu som gjordes under Almedalsveckan berättar han att bakgrunden helt enkelt är att så många länder - däribland Norge, Holland och Kanada - tar hem sina trupper och att det inte är meningsfullt för oss att stanna. Widman ser det också som en viktig uppgift att en offentlig utredning får i uppgift att utreda hela kriget.

Riksrevisionen gjorde en granskning av kriget 2011 och konstaterade att det saknades egna svenska mätbara mål för insatsen och att den inte gick att utvärdera (avsaknaden av mål visades med all önskvärd tydlighet även av Expressens reportage från Afghanistan den 8 juli). Regeringen kritiserades av riksrevisionen för att inte informera riksdagen om att kriget och därmed de svenska soldaternas agerande var helt underordnat Nato-kommandot och att det var Natos mål som gällde för insatsen. Krigets kostnader har år efter år mörkats. Riksrevisionen riktar en förödande kritik mot att de verkliga kostnaderna inte kommit fram. Det handlar inte om några småsummor utan att regeringen underlåtit att redovisa flera miljarder kronor.
Det är viktigt att en oberoende granskning snarast kommer till stånd. USA planerar ett fortsättningskrig efter 2014 under minst tio år ytterligare. Det slogs fast på Natos toppmöte den 20-21 maj i Chicago. USA:s utrikesminister Hillary Clinton besökte Sverige den 3 juni och fick uppenbarligen försäkringar om fortsatt svenskt deltagande i kriget. Sveriges deltagande i fortsättningskriget efter 2014 med "stödjande" trupper bekräftades av den nya försvarsministern Karin Enström veckan efter Hillary Clintons besök. Därmed kan Sverige komma att bli en del i ett fortsättningskrig utan slut i Afghanistan.

En utredning om kriget får inte bara bestå av personer som haft ansvar för den förda politiken. Medborgarnamn som Thage G Peterson, Maj Britt Theorin eller Anders Ferm måste också ges plats för att en trovärdig granskning skall vara möjlig.

Maria-Pia Boëthius, författare
Peter Hjukström, fd förbundssekreterare i Svenska Afghanistankommittén Lars-Gunnar Liljestrand, ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet
Tomas Magnusson, president i International Peace Bureau
Ingela Mårtensson, styrelseledamot i Operation 1325


Quelle - källa - source

Lyssna på Sjöräddningssällskapet

Vad är det för mening med detta? Å ena sidan klagas det att det inte finns pengar till vård, 

pension, barnvård osv och här skall det slängas bort massor med pengar. Det behövs väl några

skyddade arbetsplatser med fina arvoden för släkt och vänner. 

Johan P Eriksson 

5 augusti 2012

Det vore fel att, som en statlig utredning nu föreslår, flytta ansvaret för sjöräddningen från 
Sjöfartsverket till att bli militärt ansvarsområde.

Svenska sjöräddningssällskapets vd Rolf Westerström är också kritisk. Han menar att civil 
räddningstjänst inte hör ihop med det militära, och att en sammanblandning av uppgifterna på sikt 
skulle kunna minska engagemanget i Sjöräddningssällskapet.

Det vore i sådana fall en stor förlust. 1800 frivilliga sjöräddare över hela landet turas i dag om att 

vara i beredskap dygnet runt för att undsätta nödställda till sjöss. Under förra året gjorde 

Sjöräddningen 3405 utryckningar. Verksamheten utförs helt ideellt och finansieras via donationer 

och medlemsavgifter.

Det skulle kosta staten drygt en miljard kronor att upprätthålla samma höga beredskap som 

Sjöräddningssällskapet gör i dag.

Varför laga det som redan fungerar? 
 

Quelle - källa - source