7. AVSKED FRÅN LENINGRAD

Einar Schlereth
30 avril 2014

Gorod Geroi - hjältarnas stad - står på husets tak - f ö kallas provinsen fortfarande Leningrad

I går gjorde jag ännu en stor utflykt till slutstationen av metrolinjen nr 1 långt söderut vid Veteranov Prospekt. Där fanns igen de 9 våningars hus med bara några enstaka höghus.

Där blev jag för första gången medveten om att det inte finns några villa områden, inga av oss så varmt älskade små hus med gräsmattan omkring. Jag hade ju åkt till alla väderstreck och har inte sett en enda. Därmed vill jag inte påstå att de inte finns överhuvudtågit. Dock är det lätt att inse att det blir mycket enklare att bygga en bra infrastruktur i desse bostadsområden med tusen- eller tiotusentals människor. Sportcentren, biografer, parker, sjukhus, affärer från torghandlare till supermarknad och banker, anslutning till tunnelbanan, trolleybussar, bussar, spårvagnar - allt finns där. Visserligen var det här kvarteret lite äldre och hade haft tid på sig att utvecklas. Men vi har ju sett att även på 'byggplatsen' redan fanns det mesta.
Veteranov Prospekten var igen en av de jättestora boulevarder. I mitten sex körbanor, sen en bred grön remsa med träd på bägge sidor och med bänk (som uppsätts sparsamt), igen två körbanor men där den ena tjänar som parkeringsplats. Igen en gångväg med ännu en rad av träd och en till innanför räcket som alla kvarteren omgärdats med. Och detta på bägge sidor så att blir totalt ÅTTA trädrader. Och emellan alla block finns gott om grönt med buskar och träd men för det mesta ovårdat och igenväxt. Ända ger allt det gröna kvarteren ett tilltalande yttre.

Veteranernas boulevard

Jag gick väldigt långt (på kartan ser det alltid ut som bara en stenkast ifrån) därför att jag ville absolut se den rekreationspark (ordrätta översättning). Jag kom till ett ganska stort Onkologiskt Sjukhus (som vittnar om att cancern inte är främmande i Ryssland), ett ganska nytt Sportens Hus och sen började skogen som blev ett besvikelse. Ganska övergiven med försumpate dikar full av snapsflaskor och strax därefter mötte jag ett par som var nära delirium tremens. Det här var verkligen en stark motsats till de vårdade parker inne i staden med sina fontäner och vattenspel som snart återöppnas. De blir väl inpepprat över vintern.

När jag återvände tog jag bussen och en urgammel spårvagn för att kunna se någonting. Men jag kom inte alltför långt eftersom det är nästan omögligt att hitta i det finstilta nätet av bussar och spårvagnar på kartan. Och frågar man folk hur man kommer till Centr, så hänvisas man alltid till tunnelbanan.

Inte bara spårvagnen var gammal utan rälsen kanske ännu äldre. Det guppade och gnisslade helt förskräckligt. Men som kompensation fanns en konduktör - en äkta babuschka - som jag frågade hur jag kommer vidare till stadscentrum. Hon förstod inte ett ord Engelska men förklarade med många ord på ryska så att jag  förstod så mycket att jag måste gå av efter två stationer och sen till vänster. En annan äldre dam grep också in i diskussionen. Och till slut utnämnde de för säkerhets skull en ung grabb som vägvisare åt mig. Och min babuschka ville inte ta några biljettpengar. Har man hört på maken?

När jag äntligen var tillbaka i staden åt jag middag på en urrysk restaurang med stort buffet och många delikatesser som jag upptäckte först nu fastän det låg precis vid ingången till min bakgård.

Jag åt så mycket jag kunde, drack tee och betalade totalt ca. 8 euro. Vid utkanten av staden hade jag dagen innan ätit för 3 euro. Man kan alltså leva också billigt i Petersburg. För min smak var maten alltför svagt kryddat fastän ingredienserna var bra.

Jag glömde att berätta att alla billjettpriserna kostar 5 svenska kronor. I Stockholm och Helsinki tar de däremot 30 spänn för enkelbiljetten. Och mycket annat har jag inte glömt men medveten lämnat ur akt. Det var helt enkelt alltför fint väder att nyttja det stora tillbud av teater, konserter och museer. Dessutom var jag ofta ganska trött efter de stora marscher  och för det andra måste jag medge att jag i ett helt främmande land helst iakttar människor, hur de agerar, hur de omgås med varann, hur de lever och vad de äter.

Mitt viktigaste intryck war den mänskliga värmen, att vänner/innor kramar varan hjärtligt - inte med faniga luftkyssar - att kärlekspar kramar och kyssar varann innerligt och att yngre människor gör plats åt de äldre - alltsammans småsaker men som gör livet mycket angenämare och utgör mänsklig värme.

Och en sak till har gjort stort intryck på mig. Hur självmedveten och upprätt människor och särskilt kvinnorna går. Sällan att man ser en slampig gång. Eller att stora kvinnor går krökt för att ser mindre ut. Tvärs emot bär de ofta 10-15 cm höga stilett- eller plateauskor som de faktiskt kan gå elegant i.

Däremot slog det mig i Helsinki idag hur dålig gång de flesta har, hur små  människor är och hur mycket rundare och knubbigare de är för att uttrycka mig hövligt. Och staden är ren men inte  så penibel ren som St Petersburg. Och jag såg faktiskt en skogsbit som inte såg mycket annorlunda ut som den i Petersburg.

Jo och nu idag lämnade mitt tåg till Helsinki den Finnländska Centralstationen, en av de fem stora stationer i Petersburg. Här kom Lenin tillbaka från hans exil och blev välkomnat av en begeistrat folkmassa. Och därför finns framför stationen en vacker parkanläggningen med hans staty.

Lenin staty med Finska centralstation

Säkerligen längtar jag efter mitt lilla hus i Sveriges Småland och min trädgård där säkerligen körsbärträden blommar - men vore jag yngre skulle jag gärna stanna några månader i St Peteresburg. Dock är jag glad att ha gjort åtminstone denna korta besök för att visa min reverens mot ett land som vi har att tacka för befrielsen från fascism och för sin storartad kultur.