Den Judiska statens judiskhet speglad i ett återbesök
Skrivet av Lasse WilhelmsonBethlehem
Jag anländer till Bethlehem från Ben Gurions flygplats med taxi på samma motorväg som alla turister. De färdas i bussar med sina judiska guider. Mängder av pilgrimer från hela världen väller in i Födelsekyrkan vid torget Manger Square. Kanske den heligaste platsen för kristna i hela världen? De köper souvenirer och åker hem igen som om palestinier inte existerar. Det prestigefyllda Peace Center, finansierat av svenska SIDA, ligger mittemot.
Staden är belägen strax söder om Jerusalem och är omgärdad av Muren och stängsel. Invånarnas rörelsefrihet begränsas därutöver av check-points och de hänvisas till krokiga omvägar. Godtyckliga resetillstånd till områden utanför staden splittrar familjer och släkter som levt i Bethlehem med omgivningar i flera tusen år.
Första kvällen i Bethlehem blev en säregen och känslosam musikupplevelse under en dryg timme. En endast 14 år gammal palestinsk kvinnlig violinist – Lamar Elias – stod för merparten och i publiken fanns även många små barn. Hon spelade sonater av Dvorak, Vivaldi med mera och avslutade i en trio med ett stycke av böljande ändlösa melodislingor som är så typiskt för arabisk musik. Den lätthet, avspändhet och självklara naturlighet med vilken denna unga kvinna spelade och presenterade sina stycken inför en stor publik var förbluffande.
Lamar Elias |
Mina tankar for mellan min svenske far, min judiska mor vars släktingar jag besökte i Israel för 53 år sedan och den kibbutz jag då arbetade i, samt den israeliska familj där som kom att betyda mycket för mig och mina föräldrar. Det blev många ömsesidiga resor mellan Israel och Sverige under 1960-talet.
Den unga palestinska violinisten framtonar som en blomma i ruinerna av de palestinska byar vars existens jag i min ungdom var helt ovetande om. Det var nog dessa blandade känslor som fick mina ögon att tåras och inte bara den sentimentalitet som ofta kommer med åldern, eller lätt frambringas av violinsonater.
Peace Center och andra intifadan
Den svenske arkitekten till Peace Center, Snorre Linquist, summerar också händelserna i sin fantastiska berättelse om tillkomsten av Peace Center, som kom att förvandla hans världsbild och bli en principfast palestinavän. Den israeliska armén sköt sig in i stället för att använda nycklarna de hade. Man kan undra varför det internationella samfundet, de kristna kyrkorna och den svenska regeringen såg mellan fingrarna och reagerade så svagt.
Jabal Abu Ghneim och Har Homa
Rachels grav i norra Bethlehem, dyrkad av såväl kristna som muslimer, kan ej heller nås av dem på grund av Muren. Den ligger helt nära det palestinska flyktinglägret Aida på andra sidan Muren.
Aida Camp
Aida är ett resultat av den etniska rensningen 1948 – Al Nakba – och har nu växt till en fattig kåkstad i 4-5 våningar. Jag besöker Aida några veckor efter det att israeliska armén ockuperade lägret på grund av protester där. Den israeliske författaren Gideon Levi har gett en gripande och tänkvärd skildring av detta i Haaretz som jag läste först hemkommen till Sverige.
Jag besöker det hus som förstördes mest, uppför en delvis skadad trappa och pratar med en man som bor där. Många palestinska barn svärmar omkring oss av nyfikenhet. Jag noterar att många madrasser hänger på tork på taket där lukten av urin är stark. Det är nattens skörd från traumatiserade barn, många med psykiska problem, något som är vanligt i alla flyktingläger.
Den unge mannen berättar hur israeliska rekryter gick in i gränden till hans hus och hela tiden fick instruktioner av sina officerare bakom om hur de skulle avancera och rikta tårgasgranaterna och skjuta sina gummimantlade kulor. De var under utbildning, som han sa. Den israeliska armén använder alltså detta fattiga palestinska flyktingläger från 1948, som förordar icke-vålds metoder, som träningsläger för sina rekryter, i uppenbar avsikt att även bryta ner moraliska spärrar mot att angripa försvarslösa civila.
Den bild jag får av händelserna och hur de påverkar invånarna är annorlunda än den som ges i nämnda artikel i Haaretz. Trots allt är det betydligt högre i tak för kritik av den judiska ockupationen av Palestina i israelisk media än media i Väst, inte minst i Sverige.
Snaran dras åt runt Bethlehem för varje år som går och en av världens heligaste städer börjar alltmer likna ett fängelse, liksom alla andra palestinska bantustans som tillsammans utgör mindre än 10 procent av ursprungliga Palestina. Allt liv mellan Medelhavet och Jordanfloden kontrolleras nu av den Judiska staten. I backspegeln blir det övertydligt att Oslo-överenskommelsen bara var ett trick för att skapa andrum för mera landstöld och att den så kallade enstats-lösningen sedan 1967 års krig är ett faktum.
Deir Yassin och Yad Vashem
Yad Vashem är ett museum som handlar om det judiska lidandet under Holocaust. Jag har med åren kommit att omfatta en reviderad bild av den officiella. Jag har inte kunnat finna att det finns några trovärdiga belägg för att gaskamrar användes i Tyskland för massavrättning av bland annat judar och att antalet dödade judar i Andra världskriget är kraftigt överdrivet.
För bland annat dessa åsikter har jag blivit utsatt för häxjakt i svensk media, som behandlar Holocaust som om den vore en religion och inte en historisk händelse. I många länder i Väst leder mina ovan redovisade åsikter till fängelsestraff.
Och visst är det konstigt att så snart någon påvisar att det judiska lidandet inte var så omfattande under Andra världskriget som påstås, så protesterar alla judar. Borde de inte i stället vara glada över det?
Som av en händelse ligger Yad Vashem på en kulle strax utanför Jerusalem helt nära Deir Yassin, lite längre ner i dalen. Det var den palestinska by som kom att symbolisera Al Nakba – den stora katastrofen – när uppemot 800 000 palestinier fördrevs från sina hem och deras byar raserades. I Deir Yassin dödades de flesta även kvinnor, barn och gamla och deras lik exponerades för andra palestinier för få att dem att lämna sina hem. I själva verket är större delen av Israel byggt på ruinerna av Palestinska byar. Offren blev själva bödlar endast några år efter Holocaust.
Den centrala delen av ruinstaden Deir Yassin är omgärdad av ett staket och det finns en bom till området med en vakt. Vakten förnekade all kännedom om ruinstaden och meddelade barskt att Deir Yassin är ett statligt mentalsjukhus och att man inte kunde komma in annat än för att besöka en patient.
Mina tankar gick till en person jag känner i London. Han har länge arbetat med organisationen Deir Yassin Remembered. Hans namn är Paul Eisen och han identifierar sig fortfarande som jude, till skillnad från mig själv. Både hans och min egen kritik av judisk identitet har gjort oss till persona non grata i våra länder och i de solidaritetsrörelser där som säger sig stödja palestiniernas sak. I dag är dessa i praktiken kontrollerade av judiska marxister och stödjer inte de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända till sina hemtrakter. Helt enkelt därför att detta skulle hota den judiska hegemonin över Palestina.
Den gamla staden i Jerusalem
Längs Via Dolorosa släntrar denna dag en grupp civilklädda judiska unga män, cirka 30 stycken. De har alla ett maskingevär nonchalant slängt över axeln. De stannar upp och blockerar torget på Via Dolorosa. Det är Shabbat och deras lediga dag. Troligen är de från bosättningar utanför Jerusalem. Budskapet till alla turister och araber framstår övertydligt: Här är det vi som bestämmer och skall ta över. Vad palestinierna tänker framgår av deras ansiktsuttryck, men turisterna reagerar inte. Jag undrar vad de tänker.
Undrar vad turisterna tänker |
Epilog
Vad har jag sett och lärt? Kanske mer av det jag redan visste? Men inte om religioner, ideologier och mänskliga rättigheter, eller kolonialism och apartheid. Allt detta, som bara skymmer sikten och fördunklar innebörden och förståelsen av detta unika projekt – Den judiska staten – i landet Palestina. En ständigt expanderande entitet på stulet land, upprättad efter etnisk rensning av dess invånare. En ”cancer” i Mellanöstern och mer därtill.
Det jag har beskrivit är också ett uttryck för judisk mentalitet, att se sin grupp som utvald och stå över alla andra, samt att praktisera denna mentalitet på andras bekostnad – eller helt enkelt judisk ideologi. Det handlar om innebörden av den Judiska statens judiskhet, som jag förstår den.
Det är slutligen en viktig del av svaret på frågan, varför jag inte längre identifierar mig med denna stat och bland annat därför valt att inte längre vara jude.
Relaterat
Ett porträtt med många historier.
Vad är sionismen?
Lasse Wilhelmsons blogg och artikelarkiv
My story of Deir Yassin, by Paul Eisen
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen