Freitag, 9. Dezember 2016

Kan pensionärer behandlas hur som helst på apoteken?


Einar Schlereth
09 dezember 2016

Hade det bara hänt en gång hade jag haft ett överseende. Men det hände två dagar i följd på två orter och olika apoteken. Jag har blivit opererat för fem veckor sen och fick en ny höftlänk. Efter fyra veckor fick jag rätt mycket ont och först efter några dagar kom jag på att de starka värktabletter var slut. Så jag ringde Oskarshamn och bad om en ny recept. Sjuksköterskan sade att jag kunde på eftermiddagen hämta ut min medicin. Lenhovda och Åseda ligger lika långt borta men Lenhovda hade inte haft det medikamentet sista gången, så därför åkte jag till Åseda.

Medikamentet fanns inte. Kvinnan kollade i Lenhovda och där fanns det. Men det var kl. 17 och där stänger de kl. 17.30. Alltså ingen chans. Jag bad om nåt liknande. Det går inte fick jag som svar. Men, svarade jag, det gjorde man flera gånger i Lenhovda. - Det stämmer inte. - Alltså ljuger jag? - Jonej, men det är fel. Hon ville inte heller ringa Oskarshamn fär att ändra receptet. Det går inte. Så gick det en halv timme fram och tillbaka och i slutändan skickade hon mig hem utan medikament. Fast jag hade haft rejäla smärtor.

Eftersom jag måste handla åkte jag följande dag till Vetlanda ock gick direkt till apoteket för att äntligen få mitt medikament. - Det har vi inte. - Hon kollade alla andra apoteken (totalt fyra) och inget hade det. - Kan ni ge mig nåt liknande. - Det går inte. Vi måste hålla oss till det som står här. - Jag upprepade vad jag har sagt dagen innan och fick samma svar. - Det stämmer inte. - Jag ljög alltså för andra gången. Jag föreslog också där att ringa Oskarshamn. - Det går inte. - Jag stod på mig (hela tiden stående och smärtor blev värre) men hon vägrade definitivt att hjälpa mig. Men jag
stod på mig. Och sen ringde hon. Hon hade omedelbart överläkaren Dan Eriksson i ledningen. Och han frågade vad hon hade och hon sade ett namn som jag inte förstod och sen svarade hon på hans fråga: 100 tabletter. Och han skrev ut 30 st under 30 dagar (en tablett per dag). Sen presenterade hon fakturan med min andel: 822 SEK! Det var fräck men jag hade så ont att jag betalade och stack.

Hemma märkte jag att i det stora paketet fanns två mindre kompletta paket à 50 tabletter. Den kvinnan hade alltså inte bara lurad mig utan också fräckt ljugit för  chefläkaren.
Uppenbarligen har man på apoteket uppfattningen att:
  1. pensionärer är idioter
  2. pensionärer har hur mycket tid som helst
  3. pensionärer är nerlusade med pengar.
Jag tror inte att jag är den ende som blir illa behandlat av folk på apoteken. Och många äldre personer vågar inte att säga emot. Därför har jag skrivit det här och vill gärna publicera det för att framkalla en diskussion.


Klavreström
9 december 2016

Freitag, 14. Oktober 2016

Egyptisk resa 2008

Först nu såg jag att min text om min resa till Egypten publicerades den 8. November 2008 i Folket i Bild men jag kunde inte lista ut  i vilket nummer och vilket datum det var. Spelar ingen roll. Nu lägger jag upp den här på den här gamla nerlagda bloggen därför att jag  vill gärna ha mina texter samlat på ett ställe. Nja, jag måste säga en del därför att största delen skrevs innan internet fanns. En del radioprogram har jag kunnat digitalisera och lagt upp som audiovideo på YouTube i min egen channel, men den är ju bara för folk som förstår tyska. Två av dom har jag översatt till svenska och publicerat i Tidskriften för folkets rättigheter (en text om samerna och en om basker). Så nu är det fritt fram att läsa texten. Det gör jag också - jag vill översätta den till tyska.


Einar Schlereth
8. November 2008



Egypten är för mig en gammal dröm som jag aldrig vågade drömma färdig. Därför att jag för det första hatar att resa i länder där jag inte förstår språket och för det andra att jag hatar turistresor — och dessutom med guide. Och sen kom Hesham Bahari , förläggare, författare och översättare med sitt överkomliga erbjudande för förlagets vänner. Då kunde jag helt enkelt inte motstå och jag ångrar det inte.

Vi var en liten grupp av 4 kvinnor och 4 män där alla hade ett starkt intresse för land och folk och dess storartade historia. Jag unnade mig dessutom några extra dagar i Kairo innan den egentliga resan började.

Kairo med sina 22 miljoner (fast ingen riktigt vet — gissningar ligger mellan 9 och 25 miljoner) är väl den största staden nu i världen nu med sin enorma utsträckning och sin vansinniga trafik där man med bästa viljan inte kan skönja något system. Alla kör kors och tvärs kör om på höger eller vänster kör in emot enkelriktad väg och bannar dem som de möter men ändå såg vi under hela vår vistelse bara en enda obetydlig olycka. Men staden har ändå scharm fast jag vet ännu inte riktigt vari den består — även trafiken vänjar man sig snabbt vid fastän man börjar jämt svettas ymnigt när man korsar de stora avenyar och känner sig som en jagad kanin.

Då så. Jag besökte i alla fall först och främst det Egyptiska Museet kl 9.00 när det öppnas. Den första timmen gick ju an men när besökarna stormade in bataljonvis — utomordentligt många ryssar men också tyskar, italienare, engelsmän, japanare - och man blev regelrätt inkilad och fick förklaringar på många språk basunerat i öronen från alla håll då flydde jag. Dessutom liknar museet mera en diversehandel. Inte eller dåligt beskrivad med skrivmaskin och hängt på tre meters höjd. Det finns så många skatt att det skulle behövas minst 10 museer och minst tre gånger så stora för att rymma allt. Och dagligen kommer in mera. Jag tror man får en bättre överblick med hjälp av böcker och biblioteker.

Att flanera genom downtown med den kunniga guiden Hesham — född i Lebanon men uppväxt i Kairo — tyckte jag bättre om fastän trängseln var minst lika stor som på museet. Och visst fick jag ju bara se en minimal del av staden. Att vila under träden i undangömda caféer eller restauranger, hans hänvisningar till statuer, til den traditionsrika tyska bokhandeln Lehnert & Landrock, de många praktbyggnader, de flesta i alla stadier av förfallet. Ett särskilt trist exempel är den jättestora palatsen av Champollion d. Y. , egyptologins far och stor förfalskare. Sen åratal kivas undervisnings- och kulturministeriet om egendomen emedan förfallet fortskrider. Vi såg också „Yacoubians hus“ som genom romanen med samma namn av Alaa al-Aswany och genom filminspelningen blev berömt i hela världen. Arkitektoniskt har downtown präglats av engelsmän, fransmän, italienare och västutbildade egpter som bidrog till att Kairo på 20 och 30-talet under det förra århundradet ansågs som den vackraste staden i världen.

Montag, 12. September 2016

Tysk mellankrigslitteratur i fokus

I fjärde avsatsen fattas en punkt: Franz Werfel var också österrikiskt författare. Har jag förbisett. Fru von Arndt har alltså fått tag i en enda tysk författare. Verkligen starkt. På min tid i skolan hade man sagt: Nu skriver du 100 gånger att i den tyska mellankrigslitterturen fanns mer än en enda tysk författare.

Einar Schlereth


12 sep. 2016

I radioprogrammet "Godmorgon, världen" lockade
Katarina von Arndt mig och många med mig att  lyssna på ett 
inslag med rubriken "Tysk mellankrigslitteratur lockar", skriver 
den tyske författaren Einar Schlereth.

Tyska mellankrigslitteratur är ett jättestort ämne och man väntade
spänt på att få höra hur hon skulle  packa in det ämnet i ett några
minuter långt inslag.

Hon löste snabbt gåtan genom att ta upp tre tyska böcker som på
senare tid kommit ut i Sverige: Stefan Zweigs "Världen av i går : en
europés minnen", Franz Werfels "En kvinnas blekblå handskrift" och
Hans Falladas "Dagbok från fängelset".

Det är inga dåliga författare men först och främst är Stefan
Zweig ingen tysk utan en österrikiskt författare och för det
andra kan man inte med bästa vilja i världen presentera dessa tre som
representativa för den tyska "mellankrigslitteraturen".



ovan den gamla, neden den nya Alexanderplatsen

Hade von Arndt hoppat över de intetsägande intervjuerna kunde hon
ha gått in på några av de stora namnen som Alfred Döblin. Han skapade
den första "stadsromanen" med "Berlin Alexanderplatz" nästan
samtidigt med Ivar Lo-Johanssons "Kungsgatan" och den amerikanska
författaren John Dos Passos "Manhattan Transfer".

Och om man nu pratar om gestaltningen av den framväxande
fascismen får man inte glömma att nämna en av den tyska
litteraturens giganter och en av de mest lästa: Lion Feuchtwanger.
Han blev i USA måttstocken som man mätte varenda tysk roman med.

Han skrev med trilogin "Erfolg", "Die Geschwister Oppermann" och
"Exil" (på svenska utkom bara "Framgång" och "Oppermanns") det
ultimativa verket om fascismens framväxt.

Särskilt första bandet, "Erfolg" är en nyckelroman, en "Who is
Who" av alla protagonister i politik, kultur och fascism.

Trilogin utspelas i stadsmiljö i München, Berlin och Paris. Inom
parentes kan nämnas att Bert Brechts vän Oscar Maria Graf - de
möttes senare i gemensam exil i New York - skrev en utmärkt roman
"Anton Sittinger" om fascismens framväxt under hård motstånd i
det bayerska hinterlandet.

Feuchtwanger föll senare i onåd för att han "blev köpt" av Stalin
under sind reportageresa i Sovjetunionen, där han även PRATADE
med Stalin. Vad hemskt!

Bra författare blev bara de som pratade och skrev hätskt och
lögnaktigt om Sovjetunionen.

Sen har vi i mellankrigslitteraturen ett annat stort namn -
Robert Musil med "Mann ohne Eigenschaften" (Mannen utan
egenskaper). Han var visserligen också en österrikiskt författare
men kallade sig själv tysk författare. Hans storverk jämfördes
med "Ulysses" av James Joyce och med "På spaning efter den tid
som flytt" av Marcel Proust. The Times kallade boken århundradets
roman och allmänt betraktades romanen som 1900-talets mest
inflytelserika.

Så fortsätter vi med Bertolt Brecht som skapade en ny teater som
han själv kallade den episka teatern. Hans pjäser uppfördes så
småningom i hela världen (den svenska Wikin är mycket kortfattad.
Bäst att gå till den tyska.) Berthold Brecht jobbade ihop med ett
otal andra författare (särskilt Feuchtwanger), med regissörer och
komponister som omöjligt kan presenteras med några få ord.

Men indirekt skapades i sammanhang med honom någonting mer
man egentligen inte får prata om men jag gör det ändå, men tyst och
med liten skrift alltså - proletärlitteraturen. Jan Myrdal har
ju skrivit en hel del om den ( se bl.a. här och i hans Skriftställningar,
band5 och 10 ) och i
"Strindberg och Balzac: Essayer kring realismens problem ).

Förresten uppstod den inte bara i Sverige, Tyskland och Ryssland
utan också i Japan. I Tyskland organiserade sig de tyska proletära
författarna 1928 i "Bund proletarisch-revolutionärer Schriftsteller"
med stora namn som Johannes R. Becher, Egon Erwin Kisch,
Karl Grünberg, Ernst Ottwalt, Erwin Piscator, Friedrich Wolf, Erich
Weinert, Karl August Wittvogel etc. Om den proletära litteraturen
och deras tidskrift har jag skrivit ett radioprogram "Die
Politik der Linkskurve am Vorabend der Machtergreifung" (som Jan
Myrdal har inkorporerat i sitt bibliotek).

Sist men inte minst måste nämnas en rad författare som också
förbjöds av nazisterna men inte ens återuppstod under
efterkrigstiden - Herrmann Broch, Gottfried Benn och HansHennyJahnn.
Karlheinz Deschner, författaren till det monumentala
standardverket "Kriminalgeschichte des Christentums"
(Kristensdomens kriminalhistoria)i tio starka band, bröt en lans
för dessa stora män i den lilla boken "Kitsch, Konvention und
Kunst" som var en vägvisare för flera generationer germanister.

Men bara Hans Henny Jahnn har under den sista tiden fått
någonting som liknar en renässans. Men så vitt jag kan se finns
det inte en enda av hans verk på svenska. Hoppla: Jag fick just en
rättelse - här finns 'Blynatten' i översättning av Brita Edfelt utgavs i
Tidens tyska klassiker 1968.

Tysk författare och översättare bosatt i Sverige.
http://einarschlereth.blogspot.se/

Dienstag, 31. Mai 2016

Sverige anslutar sig till NATO angående krig mot Ryssland


Det är länge sen jag skrev  någonting här. Men det som hänt nu med NATO fördraget gjorde mig förbannat. Jag översatte en artikel från Eric Zuesse till tyska och i bara farten också den här lilla betraktelsen. Till vilken nytta?

Einar Schlereth

31 maj 2016

Nu är vi där dit så många har längtat efter och jobbat för att komma: i NATO. Svenskarna har fått nog av fred och neutralitet. Nu skiter de i allt detta och vill helst ha en rejält krig. Och det får de nog när det utbrytrr efter deras amerikanska vapenbröders önskningar. Fast det skall bli deras sista -  i all evighet.

Svenskarna har ju alltid haft ett symbiotisk förhållande till jänkare. De var alltid angelägna att slicka deras röv. Men den här gången liknar det mera en dödslängtan. Att glömma bort alla fredsaktiviteter, alla löften om bevarandet av fred, alla stora ord om alla folks samverkan för gemensam lycka, om kamp mot fattigdom och sjukdomer och byggandet ett hem för alla människor  - att slänga allt detta på sophögen och delta aktiv i krigshets och krigsförberedelser mot just det land som höll sin skyddande hand över Sverige i världens värsta krig hittils –  det är så skamligt att man bara vill spy.

Vad har blivit av de hundratusentals människor som 1968 demonstrerade hand i hand mot kriget i Vietnam – gamla och unga, kvinnor, barn och män, jobbare och hantverkare, studenter och intellektuella. Vad har blivit av den varma känslan av att
känna medmänniskor bredvid sig, deras värme, deras medkänsla med de fattiga och
känsla för rättvisa på jorden åt alla folk.

Allt är borta. Det är bara jag som gäller här och nu. Trampa nedåt och fjäska uppåt.
Sälja landet, naturen och folket – må hända att folket där uppe i norr, samerna,
fortfarande inte anses som folk – för ingenting eller en spottstyver. Linné skulle
vända sig i sin grav. Han skulle inte känna igen sina svenskar, de stora naturälskare.
Och även en Gustav Sundbärg som 1911 skrev: „Kärleken till naturen är djupt rotad
hos vårt folk. Den fick en oerhört väckelse genom Linné.“ Nu säljs Norrbotten åt
militärer fastän vi alla vet att naturen där uppe är ännu mycket känsligare än på
annat håll. Där syns ett fotavtryck ännu efter flera år.

Skit samma. Det är lögnar som gäller. Riktigt stora lögner. Som Peter Hultqvist den
svenske 'försvars'-ministern upprepar ord för ord efter Barack Obama när han försvarar hans fega handlande:
„Det gäller säkerhets ordningen i Europa som Ryssland har kastat omkull. Den illegala
annexionen av Krim är det första exemplet på mer än 70 år där en stat i Europa ockuperar ett territorium som tillhör ett annat land. Tillåter vi annekteringen att bli status quo blir vi själv skyldiga till att förstöra en av grundpelarna för den europeiska säkerheten.“ Glömt är Kossovo och glömt är alla ord av svenska statsvetare som nekade att kalla Krim-anslutning till Ryssland för en annektering. Eric Zuesse kallar Hultqvist en lika stor lögnare som Obama.

Visst förekom några demonstrationer särskilt uppe i norr men dom kan man ignorera. De är ju så få. Annars har det varit ganska stilla i landet. Det finns ju så mycket annat som är mycket viktigare som Eurovision och EU-football championship och sen kommer atleter och ishockey osv. Låt oss inte titta bakåt utan framåt. Där finns snart mycket att titta i tredje världskrigets avgrund.

Samstag, 30. Januar 2016

Engels - Kommunist i frack

Tristram Hunt: Friedrich Engels - Marx General
Svensk översättning 'Kommunist i frack' av Stefan Lindgren
Leopard förlag 2013 

Einar Schlereth har läst boken och kommenterade den men översättningen gjorde också Stefan Lindgren.
30. Januar 2016
Marx/Engels Statue in Berlin

Recension är kanske för mycket att säga eftersom jag inte har för avsikt att fördjupa mig i Tristam Hunts tänkesätt. Denna Engelsbiografi publicerades 2009 och utkom i svensk översättning 2013. Stefan Lindgren, som översatt den till svenska, försäkrade mig att det är en av de få idag läsbara Engelsbiografier som utkommit sedan hans död 1895.

Boken är lättläst och välskriven, delvis humoristisk. Hunt har gått igenom enorma mängder material, som han värderat och citerar ordentligt. Irriterande är att han ibland är ganska pratsam och ibland breder ut sig om privata/intima detaljer som han lika gärna kunde klara sig utan. Exempelvis hans spekulationer om Engels' påstådda sexuella övergrepp, som varken han eller någon annan kan veta något om. Eller när han hänvisar till Engels umgänge med les grisettes i Paris som umgänge med prostituerade, så det är helt enkelt fel. Grisettes var oberoende och livsglada arbetarflickor, som klädde sig snyggt och gärna ibland inlät sig på äventyr med konstnärer eller studenter.

Eftersom jag inte visste så mycket om Engels liv var många saker nya för mig, särskilt hur Engels hade befriat sig från borgerliga fjättrar och konventioner, vad beträffar familjen, personlig frihet och umgänge med kvinnor. Han gick aldrig in på dåliga kompromisser; hans 20 års "tvångsarbete" i familjeföretaget i Manchester betraktade han frivilligt som nödvändiga för att hålla sin vän Marx flytande. Det som var nytt för mig också att Marx inte alls var så fruktansvärt fattig, som jag alltid trott och som man också kan få för sig av hans brev till Engels. Det var bara så att Marx inte kunde hantera pengar och hans adelsdam ännu mindre vilket Hunt, själv av ädel börd, har förståelse för. Hur som helst är ryktet om att han hade finansierats av Rothschildt, som antisemiter i extremhögern ofta för till torgs, helt gripet ur luften.

Engels har insett mycket tidigt att Marx var geni och att det var nödvändigt att låta honom skriva sitt stora arbete "Das Kapital" och därför offrade han sig. Så ser även Hunt på saken, även om han inte kan låta bli att upprepade gånger hänvisa till flotta livsstilen "på bekostnad av arbetarna". Vad menar han? Skulle Engels kanske leva på vatten och bröd? Även då hade han levt på arbetarnas bekostnad. Och Marx, hans familj, barn, ett oräkneligt antal människor han hållit under armarna, otaliga klubbar, föreningar, politiska partier, tidningar, kamrater runt om i världen skulle ha blivit utan stöd. Dessutom måste man komma ihåg att Engels i praktiken även hade ett andra jobb, som var särskilt viktigt för honom, det vill säga att översätta artiklar av Marx till något av de många språk som han behärskade, korrigera dem och skriva sina egna texter för att göra ett betydande bidrag till Marx arbete, till Internationalens arbete osv.

Nåväl, det kanske inte är så viktigt. Men Hunt begår en riktig dundertabbe ungefär på s.116 (engelska upplagan), där han skriver:

"... Engels förutspådde att modern industriell teknik och en planerad ekonomi skulle innebära att kommersiella koncentrationer i stadsområdena skulle vara onödiga. I stället skulle dålig hälsa och miljö – 'den nuvarande förgiftningen av luft, vatten och land' – upphävas genom en sammansmältning av stad och land. Och där har vi ironin att Engels, stadsradikalismens store apostel, slutade sina dagar med att propagera en ohygglig teknokratisk kommunistisk framtid utan borgerligt liv." (Min kursiv)

Jag är verkligen Hunt tacksam för citatet men finner hans utbrott obegripligt. Speciellt som denna idé nästan 100 år senare anammats av Mao Tsetung – som Hunt säkert inte har läst – för att korrekt lösa denna motsägelse. Just detta skulle under nuvarande förhållanden var helt möjligt att genomföra och även nödvändigt med tanke på Kinas megastäder, och utan att mindre städer på säg 100 000 människor skulle lida brist på stadskultur.

Det är förtjänstfullt att Hunt tar upp Marx och Engels dumheter gentemot "lägre stående folk" och "historielösa folk" – till vilka de även räknade Indien - och alla ursprungsfolk som de menade tvångsmässigt måste gå under i framstegens namn. I dess namn har det redan begåtts och begås fortfarande tillräckligt med förbrytelser.

Men, och detta visar också Marx och Engels storhet, de kunde inse sina misstag och korrigera dem i ljuset av nya vetenskapliga rön. Sina starka fördomar mot slaviska folk korrigerade de båda senare. Marx blev rent russofil, när han lärde sig ryska. Efter hans död fann man cirka fyra kubikmeter rysk statistik i hans källaren, som den stackars Engels också måste gå igenom och organisera. Marx och Engels var både enligt Hunt påverkade av narodnikerna.

Däremot har Hunt större svårigheter på den punkten. Lyssna på vad han säger här (s 216):

"Likt Hegel följde andens marsch genom historiens sidor tecknade nu Marx och Engels klasskampens uppgång och fall i en lika teleologisk ram. Historien var både träldom och frigörelse: progressiv utarmning till det definitiva, förlösande slutet med proletariatets triumf och klasskrigets slut. I själva verket historiens slut."

Det låter han först stå oemotsagt så att det kan ska fastna ordentligt hos läsaren. På slutet motsäger han sig själv för att visa att Engels inte var trångsynt, utan menade att visserligen klasskampen skulle komma att upphöra men inte motsättningarna. Om just detta har Mao skrivet en längre essä. Även han ansåg att motsättningarna alltid skulle finnas kvar, men det skulle vara motsättningar inom folket, som skulle kunna lösas på fredlig väg.

Detta tillvägagångssätt återkommer tyvärr hos Hunt. Om och om igen utgjuter han sig om Engels skarpa åtbörder mot kamrater i England, Tyskland, Frankrike och på andra håll. Tydligen fruktar han för sin position, av svartsjuka eller för att han ogillar någon. Först i slutet medger Hunt att Engels bara försvarade sin och Marx vetenskapliga teori, som hela tiden vanställdes, stympades och "förbättrades". Ett exempel är s. 326 där Henry Mayers Hyndman först porträtteras som en stor man för att i slutet avslöjas som en dålig plagiator av Marx.

Hunt riktar också en anklagelse mot Engels, nämligen att han i det enorma och mycket tidskrävande arbetet med de obefintliga volymerna 2 och 3 av "Das Kapital" skulle ha gjort sig skyldig till förfalskningar och omtolkningar samt till att ha smugglat in sina egna texter. Men detta är inte förvånande eftersom dessa två volymer praktiskt taget inte existerade vid Marx död. De var bara högar av papper, med otaliga utdrag ur den oöverblickbara litteraturen som Marx konsulterat, idéer som skrivits ned på papperslappar, alla oorganiserade och i en skrivstil som bara Engels kunde tyda. Att han var tvungen att förklara detta med egna ord är självklart. Att han skulle ha förfalskat sin väns verk har jag aldrig hört talas om och jag tror att det är insinuationer.

Hunt kommer senare in på problem i Marxtolkningen i både tysk och ryska socialistisk litteratur, men överdriver och förenklar. Här skulle behövas detaljerade studier. Karl Korsch menade exempelvis att nedgången i den tyska arbetarrörelsen (Bernsteins revisionism, Kautskys svek 1914) har en nära samhörighet med ryska avvikelser (med avseende på dialektiken).

Men ett riktigt otäckt spratt från Hunt följer i slutet, där han äntligen kan ge fria tyglar åt sina trotskistiska känslor. Inte för intet, börjar han boken med en resa till Engels, den stad vid Volga som bär hans namn och Hunt återvänder dit i slutet av boken. Detta ger honom möjlighet att upprepa påståendet att Engels skulle ha lagt grunden för Stalins terrorregim, särskilt med sin "dialektik i naturen" och "Anti-Dühring". Visserligen frikänner Hunt barmhärtigt nog Engels från skuld, men det ger honom möjlighet att framföra alla även de mest groteska lögner om Stalin liksom att leverera bredsidor mot den makthungrige Lenin, Maos Kina och Pol Pots Kambodja.

Att Hunts bok har väckt anklang är inte alls förvånande. Visst beskriver Hunt Engels stora insatser, men han beskriver honom samtidigt som en man som du och jag, som drack och horade, utnyttjade de fattiga arbetarna och möjliggjorde den fruktansvärda Stalin. Och det är garanterat det som fastnar hos genomsnittsläsaren även i den så kallade vänstern, exempelvis hos recensenten i Tagezeitung (Berlin) som den 29 juni 2012 inte hade något att klaga på i boken.