Artikeln skickade Hesham Bahari till mig. Jag tycker det är en bra berättelse av sonens upplevelser.
Förste juli hålls presidentval i
Mexiko. I Chiapas i de sydöstra delarna av landet har 18 år förflutit
sedan zapatisterna intog städer och byar och tvingade världen att
uppmärksamma situationen för landets ursprungsbefolkning. För Chiapas
indianer, ättlingar till Mayafolket, är det fortfarande en lång väg att
vandra mot rättvisa och jämlikhet.
av Raja Bahari
"Om du inte rör på dig märker du inte av dina kedjor." Rosa Luxemburg
Solen är på väg ner bortom bergen. När det skarpa ljuset avtar tecknar den gröna bergskammen en skarp linje mot himlens blå. Uppe på toppen sträcker sig en majestätisk trädkrona över resten av skogen. På andra sidan dalen är San Cristóbal de Las Casas till synes på väg att klättra uppför bergen som omger henne.
San Cristóbal – under en tid Chiapas huvudstad – grundades redan på 1500-talet av spanjorerna. Staden är fortfarande det kulturella navet i Mexikos sydligaste delstat. Härifrån utgår många av de besökare som kommer för att se Palenque, Yaxchilán, Bonampak och andra av de fantastiska platser som Mayakulturen lämnat efter sig. Men Chiapas är inte bara en delstat rik på kulturhistoria. Flera av Mexikos viktigaste naturresurser finns här. Chiapas står för omkring 50 procent av landets vattenkraft. Och under Lacandondjungeln, nära gränsen till Guatemala, vilar några av landets viktigaste oljefyndigheter. Samma djungelområde utgör zapatisternas hemvist.
 |
| Chiapas (samtliga fotos av Raja Bahari) |
Min vän Victor Hugo är son till en tzotzil-man och en tzeltal-kvinna. När Victor Hugo föddes hörde det inte till vanligheterna att män och kvinnor från de två största indiangrupperna omkring San Cristóbal gifte sig. Och för min väns mamma var det därför inte helt lätt att bli accepterad av sin mans kvinnliga släktingar i Chamula-distriktet. Hon blev tvungen att lära sig hur de traditionella kläderna sys, hur maten lagas, hur barnen ska uppfostras och utöver det ett nytt språk.
Victor Hugo är döpt efter en viss fransk författare. Strax innan hans födsel såg min väns far en filmatisering av Les misérables och bestämde sig för att döpa sin son efter upphovsmannen till det ursprungliga verket.
Häromveckan följde jag med Victor Hugo till den lilla byn långt uppe i bergen där han jobbar i en skola som ”indigenous teacher”. Tanken var att jag skulle få se en byskola på Chiapas landsbygd och träffa barnen. På väg upp i bergen på små gropiga grusvägar berättar Victor Hugo att dagens planer har blivit en aning ändrade. Majoriteten av skolans 200 elever har fått ledigt, endast sjätteklassarna kommer vara där. Anledningen är att en lokal politiker, ledaren för det gröna partiet, som aspirerar på borgmästartiteln i Chamula-distriktet bestämt sig för att besöka skolan. Istället för undervisning väntar fotografering och traditionell mottagning. Anledningen till politikerns besök är uppenbart. Genom att betala för mat, dryck och fotografering samt lova framtida stöd förväntar han sig föräldrarnas stöd i valet i juli.
På
uppfarten till skolan står en stor Coca-Cola-lastbil. Läskedrycken har
en bokstavligt talat religiös innebörd för indianerna i Chamula. De
byäldste männen tar emot politikern, alla klädda i den vita
fårskinnsponcho som kännetecknar Chamulamännen. Barnen spelar basket på
skolgården, flickorna i svarta traditionella kjolar, pojkarna i slips
och skjorta. Politikern stiger ur den svarta pick-upen åtföljd av sina
medarbetare och visar en hel tandrad av blänkande guldtänder, skakar
hand med fäderna som ägnat förmiddagen åt att förbereda hans besök.
Männen har lagat mat – kyckling i mole, chokladsås med chili. Kvinnorna
syns inte till. Mängder med coca-cola delas ut ihop med posh, den lokala
starka alkoholdryck som indianerna dricker. Det går snabbt att bli full
och baksmällan är hemsk. Det kan jag själv gå i god för. 