Att offra Coca-Cola till Kristus - en personlig betraktelse från Mayaland

Artikeln skickade Hesham Bahari till mig. Jag tycker det är en bra berättelse av sonens upplevelser.

Förste juli hålls presidentval i Mexiko. I Chiapas i de sydöstra delarna av landet har 18 år förflutit sedan zapatisterna intog städer och byar och tvingade världen att uppmärksamma situationen för landets ursprungsbefolkning. För Chiapas indianer, ättlingar till Mayafolket, är det fortfarande en lång väg att vandra mot rättvisa och jämlikhet.

av Raja Bahari

"Om du inte rör på dig märker du inte av dina kedjor." Rosa Luxemburg

Solen är på väg ner bortom bergen. När det skarpa ljuset avtar tecknar den gröna bergskammen en skarp linje mot himlens blå. Uppe på toppen sträcker sig en majestätisk trädkrona över resten av skogen. På andra sidan dalen är San Cristóbal de Las Casas till synes på väg att klättra uppför bergen som omger henne.

San Cristóbal – under en tid Chiapas huvudstad – grundades redan på 1500-talet av spanjorerna. Staden är fortfarande det kulturella navet i Mexikos sydligaste delstat. Härifrån utgår många av de besökare som kommer för att se Palenque, Yaxchilán, Bonampak och andra av de fantastiska platser som Mayakulturen lämnat efter sig. Men Chiapas är inte bara en delstat rik på kulturhistoria. Flera av Mexikos viktigaste naturresurser finns här. Chiapas står för omkring 50 procent av landets vattenkraft. Och under Lacandondjungeln, nära gränsen till Guatemala, vilar några av landets viktigaste oljefyndigheter. Samma djungelområde utgör zapatisternas hemvist.

Chiapas (samtliga fotos av Raja Bahari)

Min vän Victor Hugo är son till en tzotzil-man och en tzeltal-kvinna. När Victor Hugo föddes hörde det inte till vanligheterna att män och kvinnor från de två största indiangrupperna omkring San Cristóbal gifte sig. Och för min väns mamma var det därför inte helt lätt att bli accepterad av sin mans kvinnliga släktingar i Chamula-distriktet. Hon blev tvungen att lära sig hur de traditionella kläderna sys, hur maten lagas, hur barnen ska uppfostras och utöver det ett nytt språk.

Victor Hugo är döpt efter en viss fransk författare. Strax innan hans födsel såg min väns far en filmatisering av Les misérables och bestämde sig för att döpa sin son efter upphovsmannen till det ursprungliga verket.


Häromveckan följde jag med Victor Hugo till den lilla byn långt uppe i bergen där han jobbar i en skola som ”indigenous teacher”. Tanken var att jag skulle få se en byskola på Chiapas landsbygd och träffa barnen. På väg upp i bergen på små gropiga grusvägar berättar Victor Hugo att dagens planer har blivit en aning ändrade. Majoriteten av skolans 200 elever har fått ledigt, endast sjätteklassarna kommer vara där. Anledningen är att en lokal politiker, ledaren för det gröna partiet, som aspirerar på borgmästartiteln i Chamula-distriktet bestämt sig för att besöka skolan. Istället för undervisning väntar fotografering och traditionell mottagning. Anledningen till politikerns besök är uppenbart. Genom att betala för mat, dryck och fotografering samt lova framtida stöd förväntar han sig föräldrarnas stöd i valet i juli.


På uppfarten till skolan står en stor Coca-Cola-lastbil. Läskedrycken har en bokstavligt talat religiös innebörd för indianerna i Chamula. De byäldste männen tar emot politikern, alla klädda i den vita fårskinnsponcho som kännetecknar Chamulamännen. Barnen spelar basket på skolgården, flickorna i svarta traditionella kjolar, pojkarna i slips och skjorta. Politikern stiger ur den svarta pick-upen åtföljd av sina medarbetare och visar en hel tandrad av blänkande guldtänder, skakar hand med fäderna som ägnat förmiddagen åt att förbereda hans besök. Männen har lagat mat – kyckling i mole, chokladsås med chili. Kvinnorna syns inte till. Mängder med coca-cola delas ut ihop med posh, den lokala starka alkoholdryck som indianerna dricker. Det går snabbt att bli full och baksmällan är hemsk. Det kan jag själv gå i god för.



Några timmar senare drar politikern vidare mot nya uppdrag. Många röster behöver köpas innan den förste juli om hans kandidatur ska bli framgångsrik. Och det ryktas om att PRI:s kandidat, det favorittippade partiet i valet, kommer att dela ut tjurar till invånarna i grannbyn. Demokrati är ett dyrköpt kapitel i Mexiko. Och makten innebär en chans att mångdubbla insatsen. Men de flesta invånarna på Chiapas landsbygd är fattiga bönder med få chanser att mångdubbla någonting alls. Även om situationen har förbättrats nämnvärt under de senaste 18 åren är majoritetens liv en kamp för att få det att gå ihop.



En timme bort från byskolan och 500 meter närmare havet vilar San Cristóbal på 2000 meters höjd. Även här är det stundande valet synligt. Framför katedralen har PRI:s valarbetare monterat upp en stor tv-skärm där bilder på partiets kandidat, Enrique Peña Nieto, troligtvis Mexikos näste president syns i fördelaktiga poser. Den leende Peña Nieto, blickar ner på det lokala chacha-bandet från tv-skärmen samtidigt som t-tröjor delas ut till personerna framför scenen.

På samma torg 40 meter bort tältar sedan ett par veckor luttrade representanter för olika jordbruksorganisationer, politiska rörelser i Emiliano Zapatas anda, under banderoller med krav på rättigheter till jord, frigivandet av fångar och ett slut på den politiska korruptionen. På en provisorisk bioduk visas ett amerikanskt drama om Svarta pantrarnas kamp i slutet av 1960-talet.


En bit bort i stadens butiksfönster skymtar annonser om jobb. Kvinnlig städerska sökes. Jobb till servitör – ”måste vara engelsktalande”. Cafébiträde – ”kristen, välvårdat yttre”. Jobba på café sex dagar i veckan, åtta timmar om dagen – månadslön 1500 pesos, knappt 800 kronor. Jobba i bank, sex dagar i veckan, 10 timmar om dagen – månadslön 3000 pesos.


Mexiko har idag en av världens största ekonomier. Världens rikaste man, Carlos Slim, telecom-miljardär är mexikan. Hans farföräldrar utvandrade från Libanon i början av 1900-talet. Slim – Selim. Och det är en ekonomi som är tätt sammanflätad med den mäktiga grannen i norr. Rika naturfyndigheter, inte minst de stora oljetillgångarna, bidrar till detta faktum. Och just söder om gränsen produceras många av de saker som sedan konsumeras i norr – för en bråkdel av den lön som skulle ha utbetalats i USA.

Men framför allt är de hundratusentals migrantarbetare, som illegalt tar sig över gränsen, en viktig del av symbiosen. USA:s svällande servicesektor är beroende av dem. Och de pengar som migrantarbetarna, främst i USA, skickar hem utgör Mexikos främsta inkomst, endast oljan inbringar mer. Till USA vill fyra av tio mexikaner immigrera.


Häromdagen träffade jag en av de otaliga latinamerikaner som sökt lyckan i norr – en man i trettioårsåldern som tagit sig den illegala vägen in i Kalifornien. I tre år jobbade han i San Diego. 1400 dollar fick han betala till människosmugglaren som tog honom den livsfarliga vägen genom öknen.


Gränsen mellan Guatemala och Mexiko ligger bara två timmar från San Cristóbal. Den kan passeras illegalt med båt. Det kostar tio pesos, berättade mannen och frågade om jag hade något förslag på namn till hans nyfödda dotter. Hans fru tyckte Ashley. Jag föreslog Yasmine eller Frida. Eller kanske något mer mayaklingande, typ Ixchel eller Xareni.


Tusentals kilometer från San Diego och Tijuana vibrerar San Cristobals hjärta – zocalon – av rörelse. Torget som utgör stadens mittpunkt, är till bredden fylld av människor och kommers. Den heliga veckan, katolicismens påskfirande, verkar ha dubblerat stadens invånare. Bortåt 200 000 besökare kommer hit under dessa två veckor hörde jag någon säga. Som av en händelse är det bara några veckor sedan Vatikanpåven besökte Mexiko. Men hans popemobile kom aldrig hit upp i bergen. Och kanske hade påven haft invändningar mot den lokala variant av kristendom som tillämpas i delar av Chiapas. I tidigare nämnda distriktet Chamula, en halvtimme från San Cristóbal, tillber indianerna Kristus genom att offra döda hönor, Coca-Cola-flaskor och starksprit (posh) sittandes på ett kyrkogolv fyllt av gräs.


San Cristóbals centrala gator är ett interkontinentalt miniuniversum. Globaliseringen är monumental. Det vimlar av turister från när och fjärran. De trängs med musikanter, matstånd, artister och hela spektrat av försäljare. Ekologisk honung, argentinska clowner, libanesiskt café, allehanda konst och reseagenturer. Kvinnor och barn i traditionell klädsel från de omkringliggande indianbyarna säljer textilier, mat och souvenirer till franska, tyska och amerikanska besökare. En man med uppsvälld kropp ligger i ett mellanting av en rullstol och en skottkärra utanför ett litet Burger King. Bredvid står en släkting med en skål i en utsträckt hand och samlar in pesos. Utanför katedralen mitt i staden har marken fyllts av textilier – sjalar, dukar, tröjor, armband och hängmattor. 2000 meter över havet trängs skränande musikstånd med synintryck och dofter – tacos, torkad fisk, marijuana och koriander.


Men för snart 20 år sedan var scenen en annan. Då riktades plötsligt världspolitikens strålkastare mot San Cristóbal. För första gången i historien samlades den globala mediecirkusen i södra Mexikos bergstrakter. För det var här, mitt i samma zocalo som nu fyllts av indianskrudsdansare, majsstånd och churrosdoft, här precis bredvid den gul-lila katedralen, som zapatisterna gjorde sitt intåg på den globala arenan. Som sprungna ur ingenstans kom dessa män och kvinnor, vissa utrustade med riktiga gevär, andra med snidade träattrapper, alla med näsdukar som täckte ansiktena. De kom bokstavligen ut ur Lacandondjungeln och intog ett antal städer runtomkring Chiapas. Och det var här mitt i zocalon som det ockuperade kommunhusets inventarier användes som barrikader.


Första staden att intas var just San Cristóbal. Klockan 00.30 den första januari 1994, samma dag som Nafta, frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko trädde ikraft, tågade rebellerna in i staden och intog kommunhuset. Och det var här, när nyårsdagen sedan grydde och ett antal städer efter eldstrider med polis hade intagits, som Subcommandante Marcos för första gången tog plats på världspolitikens arena med sin luva och pipa. Inför samlade journalister, lokalbefolkning och oroliga turister hölls det presskonferens och zapatisterna, eller EZLN, förkunnade att de, mexikaner med indianbakgrund, kommit ut ur djungeln efter tio års förberedelser för att förklara krig mot den mexikanska staten. Bara två år tidigare firades 500-årsjubileumet av Latinamerikas ”upptäckt”. För ursprungsbefolkningen markerade det 500 år av förtryck. Och för södra Mexikos ursprungsbefolkning, Mayafolkets ättlingar språkligt och kulturellt, är det inte fråga om historia. De är fortfarande drabbade av fattigdom, förtryck och orättvisor. Analfabetismen är betydligt mer utbredd här än i resten av landet och många byar saknar fortfarande elektricitet. Chiapas rikedomar kommer inte dess invånare till del. I alla fall inte merparten av dem. Hudfärg och klass är tätt sammankopplade. Det var detta som föranledde zapatisternas krigsförklaring. Och därifrån går en röd linje till den vänstervåg som kommit att prägla flertalet av Latinamerikas länder under det senaste decenniet.





Det tar tio minuter i kollektivtaxi från stadens hjärta till vår cólonia - San José Buenavista ligger vid bergets fot och när det blixtrar och åskar känns det skrämmande nära. Vårt lilla hus är blått och på toppen av innergårdens höga väggar sitter det fastcementerade vassa glasbitar. På morgonen är det en kakofoni av småfåglar, på kvällen håller hundarna skällande riksting, och på dagarna blandas salsa med gasbilens James Bond-intro. Tjugo minuters promenad bort ligger storvaruhuset Chedraui – ytterligare ett företag startat av arabiska migranter. Där kan man se Mayafolkets ättlingar, kvinnor i traditionell indianklädsel, handla storpack toalettpapper med kundvagn.

I juli stundar det åter val i Mexiko. Återstår att se om den vänstervåg som sköljt över Latinamerika under förra decenniet når ända fram till gränsen mot USA. Mest troligt är dock att maktapparaten PRI, partiet som styrde Mexiko under nästan hela 1900-talet och ingick i en symbios med staten, men som sedan 12 år tillbaka fått överlämna makten till konservativa PAN, återfår makten. De senaste mätningarna har gett PRI:s kandidat omkring 50 procent av rösterna. Men som vanligt kan de stundande tv-debatterna svänga opinionen.


Över 50 000 dödade under de senaste sex åren, en stor del av dem civila, i det som kommit att kallas kriget mot drogerna, har inneburit ett katastrofalt bakslag för Mexiko ur en mängd synvinklar. Federal militarisering av stora delar av landet, laglösa paramilitära förband, fortsatt korruption, utbredd fattigdom och utförsäljning av naturtillgångar som inte kommer folket till del. Och de modiga journalister som vågat sig på en kritisk rapportering svävar i ständig livsfara. Ett flertal journalister har mördats på öppen gata efter att ha skrivit om brottssyndikaten och deras samverkan med korrumperade myndigheter. Mexiko är ett av världens farligaste länder för reportrar att verka i.


Landets tredje stora parti, socialistiska PRD, var enligt vissa bedömare rättmätiga vinnare av förra valet 2006. Men utbrett valfusk ska ha gett fortsatt styre till PAN. PRD:s presidentkandidat Amlo besökte zocalon i San Cristóbal häromdagen i den påbörjade presidentkampanjen. I sitt tal gjorde han bland annat inviter till zapatisterna.


Resultatet av det uppror som påbörjades för snart tjugo år sedan är fortfarande synligt. Den federala militären är ständigt närvarande. Men även om zapatisterna tvingades retirera tillbaka in i Lacandondjungeln synliggjorde deras uppror situationen för ursprungsbefolkningen i Mexiko och inspirerade folk över hela världen.

Och snart kommer världens blickar åter att vändas mot södra Mexiko. Om inte för att rapportera om utgången av valet i juli så för det beryktade datumet inskrivet för så många århundraden sedan. Troligtvis kommer hundratusentals personer att ta sig till de magiska platser som Mayakulturen lämnade efter sig. Förhoppningsvis för att fira att solen åter är på väg upp den 22 december.

Raja Bahari
rajabahari(at)gmail.com