'Stalingrad-Prokolle' av Jochen Hellbeck är ett banbrytande historiskt verk om det första avgörande slaget i WWII - vändpunkten – sett ur rysk synvinkel. Här företräds dessutom en tes som jag sen länge har uppställt: Att Sovjetunionens sjunkande teoretiska nivå, det relativt snabba omfattandet av revisionistiska idéer och borgerligt förhållningssätt kan föras tillbaka på den enorma blodförlust i kommunisternas led – och närmare bestämt de bästa. Det var de, som kämpade i första ledet och de flesta föll i striden. Här blir denna tes för första gången statistiskt belagd.
'Junge Welt' intervju "Kommunisterna var
överrepresenterade
bland de stupade i Stalingrad” från 2 februari av Reinhard Jellen
med Jochen Hellbeck
Sixten Andréasson sammanfattar några viktiga synpunkter som
han lade upp på Facebook
Jochen Hellbeck är född 1966 i Bonn, studerade
historia och slavistik i
Berlin, Leningrad, Bloomington och New
York och är nu lärare vid
Rutgers State University of New
Jersey.
Det var en tillfällighet som gjorde
att han kom på
materialet. En rysk kollega tipsade
honom för tio år sen om
vad som befann sig i en källare hos
institutionen för rysk
historia i Moskva. Det var intervjuer
gjorda av tre forskare
med soldater, från meniga upp till
generaler. De tillhörde
en kommission bildad 1941 för Det
fosterländska krigets
historia. De som intervjuades skulle
berätta -ofärgat – om
sina tankar, känslor och upplevelser,
som förebild för andra
och som vittnesbörd för eftervärlden.
På frågan om betydelsen av boken
säger JH att det finns så
mycket framställt om slaget om
Stalingrad från tysk sida –
Han betvivlar uppgifter om att 13 500
sovjetiska soldater
skjutits för att de vägrade strida.
Moralen var i själva
verket hög. Anser att Antony Beevor
inte är trovärdig.
General Chuikov uppger i protokollen
att han själv lät
skjuta flera kommendanter och
kommissarier i truppernas
närvaro. De hade mot uttryckligt befäl
tagit sig över till
andra Volgastranden. I
säkerhetstjänstens arkiv finns 1 200
exekutioner i den kritiska fasen av
försvaret av Stalingrad
augusti-oktober 1942, omfattar också
arméerna i Donfronten.
Att avrättningarnas antal blivit så
starkt överdrivna tror
han beror på två saker: Den ena
klichén om att rödarmisterna
tvingades kämpa genom att de hotades
med pistoler i ryggen.
Den andra att man inte begripit hur
starkt Stalinregimens
idéer om kriget hade tänt
befolkningen och att kommunismen i
kriget skilde sig från
förkrigskommunismen. Nu såg den
sovjetiska befolkningen en fiende, som
utan förbarmande
angrep och mördade och man därför
måste bekämpa. Den
antifascistiska inställningen förstods
och grep tag. I
kriget befordrades inte de som kunde
återge Stalins
lärosatser utantill utan de soldater
som utmärkte sig i
striderna. De upptogs i långa led i
Kommunistiska Partiet.
På frågan om den vanliga synen på
Röda Armén i detta slag
kommer att förändras svarar JH att
den som tysk och västlig
forskning har haft måste revideras.
Klichén om en armé av
primitiva bondesoldater stämmer inte
med verkligheten. 1943
är Röda Armén sen 25 år den
militära armen till en
utbildningsdiktatur, som haft till
syfte att av bönder göra
kultiverade stadsmänniskor och därför
stryka bort allt det
bondska. Den har arbetat mot den
bondska fatalismen och
försökt uppfostra till moderna
människor, arbetande med sig
själva och med framtidstro. Det visade
sig också ha
effekter: dessa värden fick eko, och
rödarmisten visade en
annan profil än en oartikulerad och
uttryckslös
stridsmaskin. Ni måste bara läsa i
protokollen, hur
differentierat, individuellt och
intressant dessa människor
uttrycker sig, säger Jochen Hellbeck.
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen