Jan Myrdal - KONFLIKTEN OM UKRAINA MÅSTE SES I SITT SAMMANHANG.

Jan Myrdal
18 mars 2014
Den som går tillbaka till 1952 förstår det bättre.

Förenta staternas krigslystna ledning ville krossa Sovjet. Sveriges officiella alliansfrihet var lögn. Erlander var ansvarig för att Sverige i hemlighet och medvetet i strid med grundlag och lag (genom den nu helgonförklarade Dag Hammarskjöld ) hade deltagit i COCOM, den organiserade ekonomisk krigföringen mot Sovjetunionen. Sverige hade landsatt beväpnade diversanter i Baltikum (att KGB ”vände” dem utan att den svenska militären upptäckte detta tyder blott på de svenska generalernas grönköpingsnivå). När Förenta staternas elektroniska flygspaning mot sovjetiska radarstationer tvangs upphöra då Sovjet skjutit ned dess plan i södra Östersjön gjorde först britterna tre spaningsflygningar långt in över Sovjets territorium (vilket ledde till att ansvariga för det sovjetiska gränsskyddet avpolleterades och skärpt sovjetisk militär beredskap mot luftrumskränkningar infördes) därefter beordrade Förenta staterna genom Storbritanniens RAF det lydiga svenska flygvapnet överta uppgiften. Det uppdrag Sverige erhöll var att lokalisera de tekniskt nya (högfrekvent område) sovjetiska radarstationerna för att NATO snabbt skulle kunna slå ut dem vid ett kommande västligt anfall. Det svenska flygvapnets DC3 försågs för detta genom Storbritannien med nyaste teknologi från Förenta staterna . Därefter genomförde Sverige – att höra är att lyda - det självmordiska spaningsuppdrag det beordrats till av Storbritannien/Förenta staterna.
Förenta staterna förde redan ett folkmordiskt krig i Korea. De experimenterade där med biologisk krigföring i stor skala i japansk efterföljd. Det förnekades officiellt av Förenta staterna. Min vän och kamrat sedan mer än sextio år, Stephen Endicott var år 1998 medförfattare till den hittills bästa undersökningen av detta krigsbrott: Endicott, Stephen, and Hagermann, Edward. The United States and Biological Warfare: Secrets from the Early Cold War and Korea, Indiana University Press, 1998, ISBN 0-253-33472-1 . Förenta staternas planerade atombombsattack mot Kina hejdades av president Truman efter bland annat Indiens ingripande. (Och i insikt om att inte bara Shanghai och Moskva utan New York och Washington skulle kunna ”go up the flue”) Men Förenta staterna fortsatte planera för det slutgiltiga slaget. Det var då den världsomspännande kampanjen för Stockhomsappellen genomfördes. Samtidigt drev hela den dåvarande ”vänstern” en bred internationell saklig informationskampanj. Den massmobiliseringen (och inte att glömma! det att Sovjetunionen först och Kina sedan visade sig ha egna kärnvapen)  hindrade det kriget och räddade freden åt oss.

I Sverige pågick samtidigt en i det närmaste total kampanj i media och från talarstolar såväl mot Sovjetunionen som mot de kommunister och andra som sökte visa vad som  hotade. Till en del arbetade denna statliga kampanj med medvetet falska rättegångar där såväl åklagare som domare ljög och vittnen menedade som travande hästar. (Läs dåtida Clarté, vi gjorde ett specialnummer om den s.k. ”Enbomsprocessen”. Nu är det helt belagt att vi hade rätt och att staten och media då ljög.) Dagens Nyheter krävde partiförbud. Frågan vägde om kommunister skulle fängslas. Sovjetunionen var totalt medveten (Wennerström bl.a,) om vad den svenska militären sysslade med liksom om den svenska regeringens totala falskspel med alliansfriheten (COCOM var ju inte okänt i Moskva; Sverige bröt sitt skrivna avtal med Sovjet och deltog). Då markerade Sovjetunionen mot Sveriges lydiga krigspolitik. Först genom att ingripa mot och skjuta ned den DC3 som deltog i det västliga kriget och sedan den  Catalina som spanade efter vraket. Sovjetunionen visade med detta tydligt att om den svenska regeringen fortsatte sin provokativa krigspolitik skulle Sverige som stat och nation drabbas hårt.  Detta ledde till att regeringen nyktrade till.

Det finns likheter med dagens situation. Förenta staterna söker trots sin nedgång och trots sina tilltagande skulder och inre motsättningar desperat dels behålla den maktposition de har och dels sträva efter världsvälde. Det är bara att kolla på  sådana exempel som dess krig i Irak och Afghanistan och dess krig genom ombud nu i Syrien. Och i Europa efter Sovjetunionens implosion flyttar Förenta staterna metodiskt fram sina militärbaser. Samtidigt bidrar det efter förmåga till sådant som Jugoslaviens upplösande (och bygger sin största militärbas just i det Kossova de lyckats riva loss.) Allt detta under stort hojt om mänskliga rättigheter och demokrati. (Att Förenta staterna själv i formell mening varken är en borgerlig demokrati eller en borgerlig rättsstat borde alla som kan något om statsrätt inse.) Men det krig de strävar efter är inte som på femtiotalet och sextiotalet ett totalt kärnvapenkrig. Vad de nu förstått är vad vi då sökte klargöra. Ett sådant slutar med allmänförintelse. I ett sådant bleve av Förenta staterna bara ett månlandskap. I stället arbetar Förenta nu försiktigtvis med konventionella krig och det gärna genom ombud.

Till detta kommer att större delen av det västliga, sydliga och även östliga Europa nu tvångsintegreras i ett EU som alltmer och mer visar sig vara en uppdatering av de krigsmål vilka den tyske rikskanslern Theobald von Bethmann-Hollweg formulerade den 9 september 1914 när det tycktes som om Schlieffenplanen skulle lyckas och Frankrike krossas i ett blixtkrig.

”4: Att med gemensamma tullöverenskommelser nå fram till upprättandet av en mellaneuropeisk ekonomisk sammanslutning vari ingår Frankrike, Belgien, Holland, Danmark, Österrike-Ungern. Polen och eventuellt Italien, Sverige och Norge. Detta förbund, nog utan gemensam konstitutionell ledning och med ett deltagarnas ytliga likaberättigande men i verkligheten under tysk ledning, måste säkra Tysklands överhöghet över Mellaneuropa.”

Dagen efter det att detta formulerat vägde det kriget dock över. I ”miraklet vid Marne” segrade Frankrike – och det kejserliga Tyskland hade i verkligheten förlorat det kriget så som Hitlers Tredje rike förlorade sitt blixtkrig och därmed i förlängning sitt krig tjugosju år senare, i december 1941, framför Moskva.

Vad som nu 2014 inträffar är att  EU där Tyskland nu organiserat Europa enligt Bethmann–Hollwegs riktlinjer både driver en egen linje och uppträder som Förenta staternas dräng. Som egen aktör har EU samman med Förenta staterna nu militärt nått fram ända till Rysslands innersta gräns. Utåt tutar alla EU:s medier med Förenta staternas om mänskliga rättigheter och demokrati men i verkligheten samarbetar man statligt och militärt i Ukraina som Syrien och på andra håll med fascister och terrorister av alla de slag. Man är helt inställd på att förinta statsbildningar och skapa ett länge bestående kaos som i Irak eller Bosnien blott de militära positionerna flyttas fram.

I detta läge har Ryssland, som inte längre är en socialistisk stat utan agerar i enlighet med det klassiska maktbalanssystemet, kraftigt  markerat att Förenta staterna och EU nu nått den gräns där Ryssland för att inte upplösas och förintas som Jugoslavien eller Irak är beredd att försvara sig militärt. Om Förenta staterna och EU driver spelet vidare blir det ett nytt krig, ett större sådant i Europa. Med all sannolikhet inte ett kärnvapenkrig (annat än kanske med små taktiska vapen). Men ett krig som kan nå upp till de två senaste världskrigen i Europa. Ett krig efter vilket åtminstone Tyskland – liksom Karthago vilket Brecht påpekade – antagligen blir ett förött öderike som antikens stormakter i Centralasien nu.

Att våra så kallat borgerliga politiker handlar utan insikt och förnuft borde vi lärt av historien. Några så urbota dumma som dessa politiker av 1914 och 1938 och 2014 vore svårt för mig att skapa som trovärdiga dramatiska eller litterära figurer. Statsledande kretiner är alltför milt. Och för att hitta på  något så sniket (om sina befattningar och löner och intressen) som de socialdemokratiska politikerna i Tyskland 1914 – eller de svenska när det gäller kolonialkrigen i Afghanistan eller Libyen - skulle krävas en Dante. Han som satte sina samtids figurer i Inferno. Någon Per Albin Hansson som medvetet skickligt kan hålla landet utanför detta kommande krig ser jag inte i Sverige nu. Någon verkligt traditionskonservativ röst (som Marine Le Pen i Frankrike, Rodney Atkinson i Storbritannien och Henry Kissinger i Förenta staterna) syns heller inte till i Sverige. Och vänstern bara flummar.

Om inte Ryssland nu lyckas skrämma EU och Förenta staterna att dra sig tillbaka som vi med en då existerande internationell vänster (och Förenta staternas bittra vetskap om att också Moskva hade atombomb) lyckades avvärja krigshotet 1952 är våra individuella chanser att överleva de närmaste åren små.

Nå,  mig – vid 87 – spelar detta för mitt liv inte stor roll. Jag har ingen lång tid framför mig. Men mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn har alla chanser att för denna kollektiva vänsterdumhet dö en förtidig och plågsam död.