Sverige anslutar sig till NATO angående krig mot Ryssland

Det är länge sen jag skrev  någonting här. Men det som hänt nu med NATO fördraget gjorde mig förbannat. Jag översatte en artikel från Eric Zuesse till tyska och i bara farten också den här lilla betraktelsen. Till vilken nytta?

Einar Schlereth

31 maj 2016

Nu är vi där dit så många har längtat efter och jobbat för att komma: i NATO. Svenskarna har fått nog av fred och neutralitet. Nu skiter de i allt detta och vill helst ha en rejält krig. Och det får de nog när det utbrytrr efter deras amerikanska vapenbröders önskningar. Fast det skall bli deras sista -  i all evighet.

Svenskarna har ju alltid haft ett symbiotisk förhållande till jänkare. De var alltid angelägna att slicka deras röv. Men den här gången liknar det mera en dödslängtan. Att glömma bort alla fredsaktiviteter, alla löften om bevarandet av fred, alla stora ord om alla folks samverkan för gemensam lycka, om kamp mot fattigdom och sjukdomer och byggandet ett hem för alla människor  - att slänga allt detta på sophögen och delta aktiv i krigshets och krigsförberedelser mot just det land som höll sin skyddande hand över Sverige i världens värsta krig hittils –  det är så skamligt att man bara vill spy.

Vad har blivit av de hundratusentals människor som 1968 demonstrerade hand i hand mot kriget i Vietnam – gamla och unga, kvinnor, barn och män, jobbare och hantverkare, studenter och intellektuella. Vad har blivit av den varma känslan av att

känna medmänniskor bredvid sig, deras värme, deras medkänsla med de fattiga och

känsla för rättvisa på jorden åt alla folk.

Allt är borta. Det är bara jag som gäller här och nu. Trampa nedåt och fjäska uppåt.

Sälja landet, naturen och folket – må hända att folket där uppe i norr, samerna,

fortfarande inte anses som folk – för ingenting eller en spottstyver. Linné skulle

vända sig i sin grav. Han skulle inte känna igen sina svenskar, de stora naturälskare.

Och även en Gustav Sundbärg som 1911 skrev: „Kärleken till naturen är djupt rotad

hos vårt folk. Den fick en oerhört väckelse genom Linné.“ Nu säljs Norrbotten åt

militärer fastän vi alla vet att naturen där uppe är ännu mycket känsligare än på

annat håll. Där syns ett fotavtryck ännu efter flera år.

Skit samma. Det är lögnar som gäller. Riktigt stora lögner. Som Peter Hultqvist den

svenske 'försvars'-ministern upprepar ord för ord efter Barack Obama när han försvarar hans fega handlande:

„Det gäller säkerhets ordningen i Europa som Ryssland har kastat omkull. Den illegala

annexionen av Krim är det första exemplet på mer än 70 år där en stat i Europa ockuperar ett territorium som tillhör ett annat land. Tillåter vi annekteringen att bli status quo blir vi själv skyldiga till att förstöra en av grundpelarna för den europeiska säkerheten.“ Glömt är Kossovo och glömt är alla ord av svenska statsvetare som nekade att kalla Krim-anslutning till Ryssland för en annektering. Eric Zuesse kallar Hultqvist en lika stor lögnare som Obama.

Visst förekom några demonstrationer särskilt uppe i norr men dom kan man ignorera. De är ju så få. Annars har det varit ganska stilla i landet. Det finns ju så mycket annat som är mycket viktigare som Eurovision och EU-football championship och sen kommer atleter och ishockey osv. Låt oss inte titta bakåt utan framåt. Där finns snart mycket att titta i tredje världskrigets avgrund.

Engels - Kommunist i frack

Tristram Hunt: Friedrich Engels - Marx General
Svensk översättning 'Kommunist i frack' av Stefan Lindgren
Leopard förlag 2013 

Einar Schlereth har läst boken och kommenterade den men översättningen gjorde också Stefan Lindgren.
30. Januar 2016

Marx/Engels Statue in Berlin

Recension är kanske för mycket att säga eftersom jag inte har för avsikt att fördjupa mig i Tristam Hunts tänkesätt. Denna Engelsbiografi publicerades 2009 och utkom i svensk översättning 2013. Stefan Lindgren, som översatt den till svenska, försäkrade mig att det är en av de få idag läsbara Engelsbiografier som utkommit sedan hans död 1895.

Boken är lättläst och välskriven, delvis humoristisk. Hunt har gått igenom enorma mängder material, som han värderat och citerar ordentligt. Irriterande är att han ibland är ganska pratsam och ibland breder ut sig om privata/intima detaljer som han lika gärna kunde klara sig utan. Exempelvis hans spekulationer om Engels' påstådda sexuella övergrepp, som varken han eller någon annan kan veta något om. Eller när han hänvisar till Engels umgänge med les grisettes i Paris som umgänge med prostituerade, så det är helt enkelt fel. Grisettes var oberoende och livsglada arbetarflickor, som klädde sig snyggt och gärna ibland inlät sig på äventyr med konstnärer eller studenter.

Eftersom jag inte visste så mycket om Engels liv var många saker nya för mig, särskilt hur Engels hade befriat sig från borgerliga fjättrar och konventioner, vad beträffar familjen, personlig frihet och umgänge med kvinnor. Han gick aldrig in på dåliga kompromisser; hans 20 års "tvångsarbete" i familjeföretaget i Manchester betraktade han frivilligt som nödvändiga för att hålla sin vän Marx flytande. Det som var nytt för mig också att Marx inte alls var så fruktansvärt fattig, som jag alltid trott och som man också kan få för sig av hans brev till Engels. Det var bara så att Marx inte kunde hantera pengar och hans adelsdam ännu mindre vilket Hunt, själv av ädel börd, har förståelse för. Hur som helst är ryktet om att han hade finansierats av Rothschildt, som antisemiter i extremhögern ofta för till torgs, helt gripet ur luften.

Engels har insett mycket tidigt att Marx var geni och att det var nödvändigt att låta honom skriva sitt stora arbete "Das Kapital" och därför offrade han sig. Så ser även Hunt på saken, även om han inte kan låta bli att upprepade gånger hänvisa till flotta livsstilen "på bekostnad av arbetarna". Vad menar han? Skulle Engels kanske leva på vatten och bröd? Även då hade han levt på arbetarnas bekostnad. Och Marx, hans familj, barn, ett oräkneligt antal människor han hållit under armarna, otaliga klubbar, föreningar, politiska partier, tidningar, kamrater runt om i världen skulle ha blivit utan stöd. Dessutom måste man komma ihåg att Engels i praktiken även hade ett andra jobb, som var särskilt viktigt för honom, det vill säga att översätta artiklar av Marx till något av de många språk som han behärskade, korrigera dem och skriva sina egna texter för att göra ett betydande bidrag till Marx arbete, till Internationalens arbete osv.

Nåväl, det kanske inte är så viktigt. Men Hunt begår en riktig dundertabbe ungefär på s.116 (engelska upplagan), där han skriver:

"... Engels förutspådde att modern industriell teknik och en planerad ekonomi skulle innebära att kommersiella koncentrationer i stadsområdena skulle vara onödiga. I stället skulle dålig hälsa och miljö – 'den nuvarande förgiftningen av luft, vatten och land' – upphävas genom en sammansmältning av stad och land. Och där har vi ironin att Engels, stadsradikalismens store apostel, slutade sina dagar med att propagera en ohygglig teknokratisk kommunistisk framtid utan borgerligt liv." (Min kursiv)

Jag är verkligen Hunt tacksam för citatet men finner hans utbrott obegripligt. Speciellt som denna idé nästan 100 år senare anammats av Mao Tsetung – som Hunt säkert inte har läst – för att korrekt lösa denna motsägelse. Just detta skulle under nuvarande förhållanden var helt möjligt att genomföra och även nödvändigt med tanke på Kinas megastäder, och utan att mindre städer på säg 100 000 människor skulle lida brist på stadskultur.

Det är förtjänstfullt att Hunt tar upp Marx och Engels dumheter gentemot "lägre stående folk" och "historielösa folk" – till vilka de även räknade Indien - och alla ursprungsfolk som de menade tvångsmässigt måste gå under i framstegens namn. I dess namn har det redan begåtts och begås fortfarande tillräckligt med förbrytelser.

Men, och detta visar också Marx och Engels storhet, de kunde inse sina misstag och korrigera dem i ljuset av nya vetenskapliga rön. Sina starka fördomar mot slaviska folk korrigerade de båda senare. Marx blev rent russofil, när han lärde sig ryska. Efter hans död fann man cirka fyra kubikmeter rysk statistik i hans källaren, som den stackars Engels också måste gå igenom och organisera. Marx och Engels var både enligt Hunt påverkade av narodnikerna.

Däremot har Hunt större svårigheter på den punkten. Lyssna på vad han säger här (s 216):

"Likt Hegel följde andens marsch genom historiens sidor tecknade nu Marx och Engels klasskampens uppgång och fall i en lika teleologisk ram. Historien var både träldom och frigörelse: progressiv utarmning till det definitiva, förlösande slutet med proletariatets triumf och klasskrigets slut. I själva verket historiens slut."

Det låter han först stå oemotsagt så att det kan ska fastna ordentligt hos läsaren. På slutet motsäger han sig själv för att visa att Engels inte var trångsynt, utan menade att visserligen klasskampen skulle komma att upphöra men inte motsättningarna. Om just detta har Mao skrivet en längre essä. Även han ansåg att motsättningarna alltid skulle finnas kvar, men det skulle vara motsättningar inom folket, som skulle kunna lösas på fredlig väg.

Detta tillvägagångssätt återkommer tyvärr hos Hunt. Om och om igen utgjuter han sig om Engels skarpa åtbörder mot kamrater i England, Tyskland, Frankrike och på andra håll. Tydligen fruktar han för sin position, av svartsjuka eller för att han ogillar någon. Först i slutet medger Hunt att Engels bara försvarade sin och Marx vetenskapliga teori, som hela tiden vanställdes, stympades och "förbättrades". Ett exempel är s. 326 där Henry Mayers Hyndman först porträtteras som en stor man för att i slutet avslöjas som en dålig plagiator av Marx.

Hunt riktar också en anklagelse mot Engels, nämligen att han i det enorma och mycket tidskrävande arbetet med de obefintliga volymerna 2 och 3 av "Das Kapital" skulle ha gjort sig skyldig till förfalskningar och omtolkningar samt till att ha smugglat in sina egna texter. Men detta är inte förvånande eftersom dessa två volymer praktiskt taget inte existerade vid Marx död. De var bara högar av papper, med otaliga utdrag ur den oöverblickbara litteraturen som Marx konsulterat, idéer som skrivits ned på papperslappar, alla oorganiserade och i en skrivstil som bara Engels kunde tyda. Att han var tvungen att förklara detta med egna ord är självklart. Att han skulle ha förfalskat sin väns verk har jag aldrig hört talas om och jag tror att det är insinuationer.

Hunt kommer senare in på problem i Marxtolkningen i både tysk och ryska socialistisk litteratur, men överdriver och förenklar. Här skulle behövas detaljerade studier. Karl Korsch menade exempelvis att nedgången i den tyska arbetarrörelsen (Bernsteins revisionism, Kautskys svek 1914) har en nära samhörighet med ryska avvikelser (med avseende på dialektiken).

Men ett riktigt otäckt spratt från Hunt följer i slutet, där han äntligen kan ge fria tyglar åt sina trotskistiska känslor. Inte för intet, börjar han boken med en resa till Engels, den stad vid Volga som bär hans namn och Hunt återvänder dit i slutet av boken. Detta ger honom möjlighet att upprepa påståendet att Engels skulle ha lagt grunden för Stalins terrorregim, särskilt med sin "dialektik i naturen" och "Anti-Dühring". Visserligen frikänner Hunt barmhärtigt nog Engels från skuld, men det ger honom möjlighet att framföra alla även de mest groteska lögner om Stalin liksom att leverera bredsidor mot den makthungrige Lenin, Maos Kina och Pol Pots Kambodja.

Att Hunts bok har väckt anklang är inte alls förvånande. Visst beskriver Hunt Engels stora insatser, men han beskriver honom samtidigt som en man som du och jag, som drack och horade, utnyttjade de fattiga arbetarna och möjliggjorde den fruktansvärda Stalin. Och det är garanterat det som fastnar hos genomsnittsläsaren även i den så kallade vänstern, exempelvis hos recensenten i Tagezeitung (Berlin) som den 29 juni 2012 inte hade något att klaga på i boken.

Till minnet av Ieng Thirith

Till minnet av Ieng Thirith

Filed under utrikes on 9/4/2015 by Author: stefan.

---

Pol Pot och Ieng Thirith mottar en affisch från Gun Kessles och Jan Myrdals Angkorutställning som gåva av svenska solidaritetsaktivister.


Till minnet av Ieng Thirith
(1932-03-10  till 2015-08-22)

I Neues Deutschland 2015-08-27/28 läser jag att Ieng Thirith är död. Fem år yngre än jag var hon och hon dog innan hon fyllt åttiotre. Liksom så många mina ungdomsvänner och andra kamrater från olika länder gick hon därtill in i mörker och demens de senaste åren av sitt liv. Det blir allt tommare därbak i åren när man blir äldre.

Neues Deutschland skrev att hon var den mäktigaste kvinnan bland vad de kallade "de röda khmererna". Ja, hon tillhörde den ursprungliga kärnan och hade varit aktiv från första början (vilket förklarar varför hon var gift med Ieng Sary och svägerska till Pol Pot). Hon kunde om denna tid med Lenin sagt: "Vi marscherar i en liten skara på en brant och mödosam väg och håller varandra stadigt i händerna. Vi är omgivna av fiender på alla håll och vi måste nästan alltid marschera under deras eld."

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Jag gör ett undantåg och lägger upp den här underbara artikeln om Yaşar Kemal (stort tack till TLAXCALA och Mustafa Can för sitt fina eftermäle). Först nu fick jag veta att han dog för tre veckor sen i Istanbul. Jag lärde känna honom först i svenska utgåvor och blev omedelbart tagen. Hans texter är rena poesien. En av de mycket stora författare som naturligtvis fick inget Nobelpris för han var ju ateist och dessutom socialist.

Yaşar Kemal : Genomsyrad av en flertusenårig andning

Mustafa Can

Mustafa Can minns en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm

 
Yaşar  Kemal dog i dag, 91 år gammal, i Istanbul

När jag nås av budet om Yaşar  Kemals död kommer jag att tänka på en sen natt två dagar innan nyårsafton 2006 i – Havanna.
Gabriel García Márquez satt med ett följe av vackra kvinnor och allvarliga, bredaxlade, kostymklädda män på sofforna längst in i nattklubben ”Den enögda katten”, nedanför det sägenomspunna Hotel Nacional där maffiabossar, spioner, filmstjärnor, politiker,  författare och andra celebriteter frotterade sig med varandra en gång i tiden.
Uppmuntrad av min vän Lars Asklund gick jag fram till författaren och tackade för storartade läsupplevelser. Marquez nickade och frågade avmätt var jag kom ifrån.
– Sverige. Men jag är ursprungligen från Turkiska Kurdistan.
– Åh, från samma land som Yaşar  Kemal, utbrast han förtjust och höjde sitt drinkglas.
Trots att jag inte nämnde att jag då och då träffade Yaşar  Kemal fortsatte Marquez:
– En mycket fin och inspirerande kollega. Hälsa så gott från mig när du träffar honom.
Fem månader senare var vi några personer som satt med en sorgsen Yaşar  Kemal på en kinarestaurang vid Fridhemsplan i Stockholm. För att muntra upp honom – han hade kommit för att besöka sin dödssjuke vän och författarkollega Mehmet Uzun – berättade jag om mötet med Marquez.
– Han sa alltså ”inspirerande kollega”? skrattade Kemal. Kanske är det den gode Márquez sätt att erkänna att jag var före latinamerikanerna med den magiska realismen.

Lägger ner den här bloggen.

Visst fanns det några trogna läsare på den här bloggen. Men intresset är alltför litet.

Ni förstår väl att jobbet som jag lägger ner lönar sig inte. Den tid kan jag spara för 

min huvudblog einarschlereth.blogspot.com (eller också helt enkelt einartysken). Där 

är det i genomsnitt 5000 hits per dag. Ibland upp till 10000. Dessutom från hela 

globen - USA (näststörst efter Tyskland, Schweiz, Österrike), Ryssland, China, Indien 

och många andra länder med fler läsare än här i Sverige. Likaså i den lilla svenska blog-världen blir

jag helt och hållit ignorerat. Känns lite trist efter precis 20 år i Småland. Och därför

blev bloggen också mer och mer försummat. Hoppas att ni förstår.

En annan sida av Vilhelm Moberg!

Jag tacker Ulf Nilsson att han gav mig tillstånd för publiceringen av detta hans tal som visar hans intima kännedom av Mobergs liv och verk. Därför kan han se hur mångsidig det är. Man kan ju hamnar helt fel i bedömningen av Moberg  om man slår hupp fel sida  eller fel bok. Jag syftar särskilt på Utvandrarromaner II och III. Då blir man helt förbannat på  hans okritiska syn på  USA och urbefolkningen. Men går man tillbaka till början av hans litterära verk då hittar man upprorsmannen, refraktären, en man som kämpar mot ekonomiska och sociala orättnivsor. Likadant är det när man ser hans insatser efter USA-tiden. Ulf nämnar 'Min svenska historia' mera i förbigående men jag tycker att det är en av hans centrala verk. Där träder tydligt fram hans lidelse för folket och - inte att glömma - för kvinnornas lidanden och deras stora insatser för samhället. Jag tror att han nog var den förste som tog upp den sidan - långt innan femininism fanns. Bernt Engelmann i Tyskland och Howard Zinn i USA tog ju efter honom med en folkets historia. Men deras verk har inte djupet av Mobergs berättelse. Inte samma kännedom om folket, den varma sympatin för folket, sammanhörigheten med folket. Och där håller jag med Ulf att det är dags för en redig nyupplaga av 'Min fokets historia'.

En annan sida av Vilhelm Moberg!

Ulf Nilsson
Korpamoen juli 2014

Kära vänner, tack för att jag får komma hit och ge min syn på en annan sida av Vilhelm Moberg.
Ett otal gånger, under mer än 25 års tid, har jag besökt Ljuder, Korpamoen, kyrkan och Åkerby vägskäl. Under dessa besök berättar jag om Moberg och hans romanfigurer och det blir ju ganska naturligt dominerat av Utvandrarromanen, så mycket att jag ibland blir arg på mig själv! Arg därför att Utvandrarromanen förvisso är Mobergs storverk men den riskerar att skymma alla de andra bra böckerna han skrev, de böcker som visar en annan sida av Moberg!

Efter att i helgen varit på ”En dag med Moberg” och i måndags (30/6 -14) läst SMPs ledare finns det verkligen anledning att berätta om denna Mobergs andra sida.
Vilhelm Moberg är förvisso inte bortglömd – det är därför vi samlats här,
och det var fullt hus på Dag med Moberg, men hur är han ihågkommen?

Överheten i form av utbildningsminister Jan Björklund (tror jag) vill göra hans Utvandrarepos till Sveriges nationalepos, det vore verkligen att göra Moberg orättvisa! Ungefär som när Karl-Oskar blir namnet på en privatskolekoncern!

Eller jämför med Nils Dacke: I Vissefjärda och Virserum står statyer som minner om Nils Dacke och det uppror han ledde. Nils Dacke är alltså inte bortglömd, men vilken bild har vi av honom idag?
Han kämpade ju faktiskt med vapen för att bevara självstyret, sänka eller avskaffa skatter och mot fogdarnas övergrepp - den tidens rättsröta!
Nils Dacke var alltså en upprorsledare mot överheten, mot kung Gustav Vasa!
Dessutom ledde Dacke lömska överfall på kung Gustav Vasa legosoldater, idag hade han nog kallats terrorist!
Men det gör man inte, idag förknippas han med bröd, rallytävlingar, bussbolag och skolor, hedrande kanske men risken är att han blir ett ofarligt monument, som en staty!

PROFESSOR SAIBABA ANGÅR OSS ALLA!

Jan Myrdal

30 juni 2014

På nätet går det att på olika språk läsa om hur professor G. N. Saibaba vid Delhi Universitetet suttit fängslad sedan den 9 maj 2014. Jag kan dock inte se att något om detta tryckts i någon svensk officiell eller officiös papperstidning. Men frågan angår i högsta grad Aftonbladets läsare.

Professor G. N. Saibaba undervisar i litteratur vid Ram Lal Anand College. Han inbjöd också mig att föreläsa. Om Strindberg. Där har funnits även svenska studenter. Senast jag såg honom var här i Varberg för två år sedan när Sven Lindqvist prisbelönades. Skälet till att han fängslats är att han därtill är en ledande indisk medborgarrättsaktivist vilken aktivt upplyst om och bekämpat sådana juridiska, polisiära och militära övergrepp som nu mot ursprungsbefolkningen i den blodiga ”Operation Green Hunt”.

Fyra gånger sedan september 2013 har polisen i Delhi mot honom genomfört husundersökningar och förhör utan att kunna hitta juridiska skäl att gripa honom. Den 9 maj kom dock polisen från Maharastra till Delhi utan förhandsvarning. De grep honom utan att han gavs möjlighet att nå kontakt med advokat och förde bort honom till Maharashtra. Den lag enligt vilken han där hålls är den av samtliga indiska rättighetsjurister starkt kritiserade ”Unlawful Activities Prevention Act” (”UAPA”). G. N. Saibaba skall enligt anklagelsen vara hemlig medlem av det i Indien förbjudna ”Communist Party of India (Maoist)” och haft kontakt med dess generalsekreterare Ganapathy. 13 juni 2014 vägrade domstolen honom borgen.

”The Sunday Standard” av 20 maj 2014 rapporterade under rubriken :”Den Röda Terrorns Skrämmande Fotspår” om den säkerhetstjänstens hemligstämplade dossier, ”Maoisternas Plan för Stadsområden”, som är grund för gripandet av professor Saibaba. Den beskrev att han:

Flyer för G. N. Saibaba