Den revolutionära floden i de muslimska länderna

 Den här artikeln skrev jag i början av förra året och den tål att läsas igen.

 

Soluppgång på Tahrir platsen av Carlos Latuff, Brasilien, februari 2011.
 På solen står "demokrati".

Jo, den här floden har naglat oss fast här på Tlaxcala på våra stolar. Rapporter via al-Jazira, Press TV, TeleSur, France 24heures, BBC, Facebook, Videos – man vill titta, erfara och veta allt samtidigt. Vi har översatt och publicerat så mycket som möjligt – med foton, videoclips, cartoons – så att många människor kan få  en  så bra uppfattning som möjligt. Och våra hjärtan har slagit i takt med människors hjärtan på Tahrirplatsen i Kairo, Suez, Alexandria men också med dem i Jemen, Jordanien, Gaza etc., som gör uppror och kämpar för sin mänskliga värdighet.

Och jag känner mig närmare dessa människor än med mina grannar här i min lugna sömniga svenska by och deras likgiltighet gör mig sjuk. Som inte ens kände solidaritet med européerna i Island, Frankrike, Grekland när de gick ut på gatorna för sina rättigheter. Hur skall de kunna känna solidaritet med dom där nere – man vet ju knappast var nånstans det ligger – dessutom är de svartskallar – hur skall man känna solidaritet med dem?* Naturligtvis finns det undantag – men man måste leta efter dem med lykta.

Men egentligen tänkte jag på någonting annat. Kan vi verkligen göra oss en bild av alla bilder som störtar samman över oss? Vi vet alltför lite om de sanna kraftförhållanden i Egypten och ännu mindre om dom i de andra länderna. Hur är stämningen bland jobbarna (uppropet av den nya fackföreningen till generalstrejk tycks har runnit ut i sanden) eller i armén med sina 1 ½ miljon män? Och hur hos bönderna – fellaher – den mest förtryckta klassen i Egypten och med 60% den största befolkningsgruppen?

Visst känner jag solidaritet med dessa unga entusiastiska människor, med alla de andra människor, de gamla, unga, de tappra kvinnorna – men samtidigt känner jag ångest för dem, ångest att all deras begeistring deras tårar av glädje och av smärta deras offer och deras vilja att bryta upp mot nya horisonter kan vara förgäves. Samma ångest jag kände när jag såg miljonerna jubla efter Obamas valseger. Och jag känner fortfarande den ursinniga vreden över den där råttfångarens svek.

En sak vet jag mycket väl: imperialisternas vilda besatthet och beslutsamhet att rädda vad som går att rädda eftersom deras med miljarder dollar proppade underrättelsetjänster inte hade den minsta aning som så ofta.

För det första måste icke-våld och fredlighet predikas för de protesterande även om man själv aldrig tänkar på det - inte ens i drömmen. De älskar de andras icke-våld, de andras fredliga underkastelse. Själva griper de alltid till varenda – jag upprepar varenda – medel när det handlar om deras egna intressen. De glömmer aldrig Maos uttalande: Politisk makt växer ut ur en gevärspipa.

Och deras intressen i detta fall är enormt omfattande. På första platsen gäller det oljan. Sen det geostrategiska läget. Faran för skötebarnet Israel. Faran för de kära saudiarabiska vännerna. Och naturligtvis smittfaran för alla andra arabiska länderna.

Och jag tänkar på Indonesien 1965, på Chile 1973, Gwangju i Sydkorea 1980 och – jo, varför gå över ån för vatten – på Tyskland 1989, östtyskarnas fredliga revolution. Vad det gick fint – så fredligt. Vi omfamnade dem, våra kära bröder och systrar, vi stoppade bananer i deras käft, man manipulerade och intrigerade och subventionerade och innan de ens visste ordet av så hade man dragit dem vid näsan. Man hade ju redan för länge sen preparerat och indoktrinerat sina handgångna typer och i slutändan hade vi fått ett sådant där praktexemplar i Tysklands högsta ämbete och det här var just snyggt! Angela – en Adenauer-Strauß-Kohl-Mix. Och allt helt fredligt.

Och när jag ser med vilken chutzpe yankerna vågade att sätta cheftorteraren framför egyptiernas näsa då är det ugglar i mossen. Och hur han försöker prata omkull det Muslimska Brödraskapet och hur Obama helt plötsligt inte längre tycker så illa om brödraskapet och hur höga militärer och ”rådgivare” rusar fram och tillbaka mellan Kairo och Washington och européerna dumdristig lägger sig i – allt med det enda målet att hålla folket på Tahrir platsen lugnt och fredligt en stund till så att de själva kan koka färdigt soppan.

Nja jag hoppar innerst inne att jag har orätt. Jag hoppas att egyptierna får en ny Nasser, en bättre Nasser som gör landet verklig oavhängig och som jagar alla rådgivare, experter, globalister åt helvete och litar på sitt eget folk. Som inte vill göra Egypten till den största arabiska makten utan till det största och mest lysande förebilden. Detta skulle detta land med sin makalösa urgamla kultur verkligen förtjäna.

 

* Anmärkning: Finns det någon som erinrar sig fackföreningarnas stora ord när det trummades för fullt för EU? ”Vi skall bli starkare!” - ”De måste räkna med oss!” I helvete heller. De höga fackföreningspamparna kröp snabbt under det varma täcket  vid de härskandes fötter. Tacksamma att de inte sparkades ut.