Sanning och lögn i Syrien

Av Jeremy Salt

6 oktober 2011 i Ankara

Originalartikeln ligger här.  

Jeremy Salt är docent i Mellanösterns historia och politik vid Bilkent University i Ankara, Turkiet. Tidigare undervisade han vid Bosporenuniversitetet i Istanbul och University of Melbourne i fakulteterna Mellanösternstudier och Statsvetenskap. Professor Salt har skrivit många artiklar om Mellanösternfrågor, i synnerhet om Palestina, och var journalist för tidningen The Age när han bodde i Melbourne. Artikeln översattes av Christer Lundgren.

Eftersom upproret i Syrien är på väg mot inbördeskrig, måste den propaganda bromsas upp som väller fram i huvudströmmens media och okritiskt accepteras av många som borde veta bättre. Här är därför en matris av ståndpunkter för argumentation om vad som händer i detta krisdrabbade Mellanösternland:

1. Syrien har varit en mukhabarat-stat (underrättelsestat) sedan den skräckinjagande Abd al Hamid al Serraj ledde underrättelsetjänsterna som Andra byrån under 1950-talet. Den auktoritära stat som utvecklats sedan Hafez al-Assad tog makten 1970 har hänsynslöst krossat all opposition. Ibland har det varit antingen han eller dem. Den överallt närvarande mukhabarat är en obehaglig del av livet i Syrien, men eftersom Syrien är ett centralt mål för mord och undergrävande verksamhet från Israel och västerländska underrättelsetjänster, eftersom det flera gånger har utsatts för militärt angrepp, eftersom en stor del av dess territorium har ockuperats och eftersom dess fiender alltid letar efter möjligheter att störta det, kan det knappast sägas att mukhabarat inte behövs.

2. Det råder ingen tvekan om att merparten av de människor som demonstrerar i Syrien vill ha en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Inte heller råder det någon tvekan om att väpnade grupper som opererar i bakgrunden av demonstrationerna inte är intresserade av reform. De vill störta samhällssystemet.

3. Det har förekommit mycket stora demonstrationer till stöd för regeringen. Det finns en ilska över de väpnade gängens våld och en ilska över inblandning utifrån och över att utländska regeringar och media utnyttjar situationen. Enligt många syriers uppfattning är deras land åter utsatt för en internationell konspiration.

4. Oavsett sanningshalten i de anklagelser som riktats mot säkerhetsstyrkorna, så har de väpnade grupperna dödat hundratals poliser, soldater och civila, sammanlagt förmodligen nära 1000 hittills. Bland de dödade civila finns universitetsprofessorer, läkare och till och med, helt nyligen, sonen till republikens stormufti. De beväpnade gängen har massakrerat, överfallit, mördat, attackerat regeringsbyggnader och saboterat järnvägar.

5. Bashar al Assad har en stark bas av personlig popularitet. Fastän han sitter i toppen av systemet är det missvisande att kalla honom diktator. Systemet självt är den verkliga diktatorn. Djupt rotad makt i Syrien – förskansad över fem decennier – ligger hos militären och underrättelseetablissemanget, och i mindre grad i partistrukturen. Dessa är de verkliga källorna till motstånd mot förändring. Demonstrationerna var Bashars tillfälle att förmedla budskapet, vilket han gjorde, att systemet måste förändras.

6. Ställd inför de storskaliga demonstrationerna tidigare i år kom regeringen äntligen med ett reformprogram. Detta avvisades blankt av oppositionen. Inga försök gjordes ens att testa regeringens ärliga uppsåt.

7. Påståendet att väpnat motstånd mot regeringen har börjat först nyligen är en fullständig lögn. Dödandet av soldater, poliser och civila, ofta på de mest brutala sätt, har pågått nästan från början.

8. De väpnade grupperna är väl beväpnade och välorganiserade. Stora vapentransporter har smugglats in i Syrien från Libanon och Turkiet. De omfattar pumphagelgevär, maskingevär, Kalasjnikovs, raketkastare, Israeltillverkade handgranater och många andra sprängämnen. Det är oklart vem som tillhandahåller dessa vapen, men någon gör det, och någon betalar för dem. Förhör med tillfångatagna medlemmar av beväpnade gäng pekar i riktning mot Saad al Hariris Framtidsrörelse. Hariri är en galjonsfigur för USA och Saudiarabien, med inflytande långt utanför Libanon.

9. Väpnad opposition mot regimen verkar till stor del sponsras av det förbjudna Muslimska brödraskapet. Regeringen slog 1982 hänsynslöst ned ett uppror som Brödraskapet inledde i Hama. Många tusen dog och en del av staden förstördes. Brödraskapet har två huvudmål: förstörelse av Baath-regeringen och förstörelse av den sekulära staten till förmån för ett islamiskt system. Det törstar nästan påtagligt efter hämnd.

10. De väpnade grupperna har starkt stöd utifrån förutom det som redan är känt eller antytt. Syriens landsflyktige före detta vicepresident och utrikesminister Abd ul Halim Khaddam, som bor i Paris, har i åratal drivit en kampanj för att störta Assadregeringen. Han finansieras av både EU och USA. Bland andra exilaktivister finns Burhan Ghalioun, som stöds av Qatar som ledare för det ”nationella råd” som bildats i Istanbul. Ghalioun, liksom Abd ul Halim Khaddam, bor i Paris och bedriver också liksom han lobbyverksamhet i Europa och i Washington mot Assadregeringen. Tillsammans med Muhammad Riyad Al Shaqfa, ledaren för Muslimska brödraskapet i Syrien, är han för utländsk ”humanitär intervention” i Syrien enligt den libyska modellen (andra är emot det). Stöd åt de landsflyktiga som en alternativ regering påminner om hur USA använt exilirakier (den så kallade Irakiska Nationella Kongressen) före invasionen av Irak.

11. De västliga medias rapportering om situationen i Libyen och Syrien har varit förfärande. Natos intervention i Libyen har orsakat massiv förstörelse och tusentals döda. Efter invasionen av Irak är detta krig ännu en stor internationell förbrytelse begången av regeringarna i USA, Storbritannien och Frankrike. Staden Sirte har bombats dag och natt i två veckor utan att västerländska medier ägnat någon uppmärksamhet åt den omfattande förstörelsen och förlust av människoliv som måste ha blivit följden. Västerländska media har inte gjort några försök att följa upp rapporterna som kommer från Sirte om bombning av civila byggnader och dödande av hundratals människor. Den enda anledningen kan vara att den obehagliga sanningen mycket väl kan få hela Natos operation att spåra ur.

12. I Syrien har samma media följt samma mönster av felrapportering och desinformation. De har struntat i eller förringat bevisen för omfattande dödande av beväpnade gäng. De har förmått sin publik att misstro regeringens påståenden och tro på rebellernas påståenden, som ofta förts fram i namn av människorättsorganisationer baserade i Europa eller USA. Ett stort antal direkta lögner har förts fram, liksom i Libyen och före angreppet mot Irak. Åtminstone några av dem har avslöjats. Människor som påståtts vara dödade av statliga säkerhetsstyrkor har dykt upp levande. Zainab Al Hosnis bröder hävdade att hon hade kidnappats av säkerhetsstyrkor, mördats och hennes kropp styckad. Denna skrämmande historia, som spreds via Al Jazeera, al Arabiyya och andra kanaler, var fullständigt osann. Hon är fortfarande vid liv, men nu är naturligtvis propagandaknepet att hävda att detta egentligen inte är hon, utan en dubbelgångare. Al Jazeera, Guardian och BBC har utmärkt sig genom sitt blinda stöd för allt som misskrediterar den syriska regeringen. Samma linje följs av huvudströmmens media i USA. Al Jazeera i synnerhet, som har utmärkt sig genom sin rapportering från den egyptiska revolutionen, har mist all trovärdighet som en oberoende nyhetskanal i arabvärlden.

13. I sin strävan att störta den syriska regeringen har Muslimska brödraskapet ett mål gemensamt med USA, Israel och Saudiarabien, vilkas paranoia om shiaislam nådde en febertopp med upproret i Bahrain. Wikileaks visade hur otåligt USA var att attackera Iran. Ett andrahandsmål är att förstöra den strategiska relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah. USA och saudierna har kanske något olika skäl att vilja störta den alawitdominerade baathregimen i Damaskus, men det viktiga är att de vill störta den.

14. USA gör sitt yttersta för att sätta Syrien i knipa. De ger ekonomiskt stöd till oppositionsledare utomlands. De har försökt (och hittills misslyckats tack vare rysk och kinesisk opposition) att införa ett omfattande program av sanktioner genom FN: s säkerhetsråd. Utan tvekan kommer de att försöka igen och beroende på hur situationen utvecklas kan de försöka, med brittiskt och franskt stöd, att lägga fram en resolution om flygförbudszon som öppnar dörren för utländskt angrepp. Situationen är oklar och det är inget tvivel om att alla slags beredskapsplaner håller på att tas fram. Vita huset och utrikesdepartementet utfärdar mästrande uttalanden titt som tätt. Som en direkt provokation mot den syriska regeringen reste USA:s ambassadör tillsammans med den franske ambassadören till Hama före fredagsbönen. Mot bakgrund av allt som är känt om deras tidigare inblandning i länder i Mellanöstern är det otänkbart att USA och Israel, tillsammans med Frankrike och Storbritannien, inte skulle vara inblandade i detta uppror utöver vad som redan är känt.

15. Medan de koncentrerar sig på den syriska regimens våld har USA och europeiska regeringar (särskilt Storbritannien) fullständigt ignorerat det våld som riktar sig mot den. Deras egna oändligt större våld i Libyen, Irak, Afghanistan och på andra ställen, kommer naturligtvis inte ens in i bilden. Turkiet har anslutit sig till deras kampanj mot Syrien med god aptit och gått ännu längre än de för att konfrontera den syriska regimen. Inom loppet av några månader har Turkiets ”noll problem”-regionalpolitik vänts uppochned på det mest osammanhängande sätt. Turkiet gav så småningom sitt stöd till Natos angrepp på Libyen, efter att i början ha legat lågt. Den har stött bort Iran genom sin Syrienpolitik och genom att trots en stark inhemsk opposition acceptera att vara värd för en amerikansk missilradar-”försvars”-anläggning tydligt riktad mot Iran. Amerikanerna säger att dennas data kommer att delas med Israel, som har vägrat att be om ursäkt för attacken mot Mavi Marmara, som närapå ledde till kris i de israelisk-turkiska relationerna. Så från ”noll problem” har Turkiet nu en regionalpolitik full av problem med Israel, Syrien och Iran.

16. Medan några medlemmar av den syriska oppositionen har talat mot utländsk intervention har ”Fria syriska armén” sagt att dess syfte är att få en flygförbudszon deklarerad över norra Syrien. En flygförbudszon måste genomdrivas, och vi har sett hur detta i Libyen ledde till en massiv förstörelse av infrastruktur, mord på tusentals människor och öppnande av dörren till en ny period av västerländsk dominans.

17. Om den syriska regeringen störtas, kommer varenda baathpartist och alawit att jagas ner. I en regering dominerad av Muslimska brödraskapet skulle minoriteters och kvinnors status gå bakåt.

18. Genom Lagen om ansvar för Syrien (Syria Accountability Act) och genom sanktioner som EU har infört, har USA försökt att störta den syriska regeringen i tjugo år. Raserande av enhetliga arabstater längs etnisk-religiösa linjer har i årtionden varit ett av Israels mål. Dit Israel går följer USA naturligt. Frukterna av denna politik kan ses i Irak, där en självständig stat till allt utom namnet har skapats för kurderna och där konstitutionen, skriven av USA, delar upp Iraks folk i kurder, sunni, shia och kristna, och förstör den arabiska nationalismens sammanbindande logik. Irak har inte haft ett ögonblick av fred sedan britterna gick in i Bagdad 1917. I Syrien gör etnisk-religiösa uppdelningar (sunnimuslimska araber, sunnimuslimska kurder, druser, alawiter och olika kristna sekter) det på samma sätt sårbart för främjandet av sekteristiska motsättningar och så småningom sönderfall för den enade arabiska stat vars tillkomst fransmännen försökte förhindra på 1920-talet.

19. Störtande av baathregeringen skulle vara en strategisk seger av största betydelse för USA och Israel. Centrumvalvet i den strategiska relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah skulle ha förstörts, Hizbollah lämnats geografiskt isolerat med en fientlig sunnimuslimsk regering som granne och Hizbollah och Iran mer utsatta för en militär attack från USA och Israel. Vare sig det är en tillfällighet eller ej, så har den ”arabiska våren” som den utvecklats i Syrien gett dem en hävstång för att nå sina mål.

20. Det är inte nödvändigtvis så att en av Muslimska brödraskapet dominerad regering i Egypten eller Syrien skulle vara fientlig mot USA:s intressen. Eftersom den vill uppfattas som en respektabel medlem av det internationella samfundet och ännu ett bra exempel på ”moderat” islam, är det troligt och definitivt möjligt att en egyptisk regering dominerad av brödraskapet skulle gå med på att vidmakthålla fredsavtalet med Israel så länge den kan (det vill säga tills ännu ett storskaligt anfall av Israel mot Gaza och Libanon gör det absolut ohållbart).

21. En syrisk regering dominerad av Muslimska brödraskapet skulle stå Saudiarabien nära och vara fientlig mot Iran, Hizbollah och Iraks shiamuslimer, särskilt de som har förbindelser med Muqtada al Sadr. Den skulle i ord bekänna sig till den palestinska saken och befrielsen av Golanhöjderna, men dess praktiska politik skulle sannolikt inte vara annorlunda än den regerings som den vill förstöra.

22. Det syriska folket har rätt att kräva demokrati och att få det, men på detta sätt och till denna kostnad? Redan nu är ett slut på dödandet och förhandlingar om politiska reformer definitivt vägen framåt, inte våld som hotar att slita sönder landet. Tyvärr är våld – inte en förhandlingslösning – vad alltför många människor inne i Syrien vill och vad alltför många regeringar, som tittar på och väntar på sin chans, också vill. Ingen syrier kan i slutändan vinna på detta, vad de än tror nu. Deras land drivs mot ett sekteristiskt inbördeskrig, kanske utländsk inblandning och definitivt kaos i ännu större omfattning än vad vi nu ser. Det kommer inte att bli någon snabb återhämtning om staten kollapsar eller kan raseras. Liksom Irak, och troligen som Libyen att döma av den nuvarande situationen, skulle Syrien gå in i en period av blodigt kaos som kan pågå i åratal. Återigen liksom Irak skulle det vara helt utslaget ur ringen som en stat som kan stå upp för arabiska intressen, vilket naturligtvis betyder att stå upp mot USA och Israel.

23. Till sist, vems intressen tror någon att ett sådant resultat skulle tjäna?