Läkare och sjuksköterskor flyr från Fukushima

Originalet till den här artikeln från Rune Lanestrand är publiserat den 5 oktober 2011 här.

Den japanska sjukvården har drabbats av stora problem då hundratals läkare och sjuksköterskor säger upp sig och flyttar från Fukushima distriktet. Även i angränsande distrikt säger personal upp sig i rädsla för den radioaktiva strålningen från reaktorhaveriet i Fukushima. Det har visat sig att chefsläkarna är de som först säger upp sig och flyttar till säkrare områden.

Man litar helt enkelt inte på myndigheterna. Prov på cesiumhalt i jord som inte kontrollerats av myndigheterna visar en betydligt högre halt radioaktivitet än de officiella siffror som presenteras. Den japanska strålskyddsmyndigheten tycks, i likhet med den svenska, se som sin främsta uppgift att förringa riskerna med kärnkraften och att lugna folk.

Uppsägningarna har ställt till så stora problem att flera sjukhus har tvingats stänga akutmottagningar nattetid och minska öppettider på många vårdcentraler. Om personalflykten inom sjukvården fortsätter kommer staten troligen att använda den lag som tvingar folk att arbeta inom radioaktiva riskområden. Rädslan för tvångslagen gör att många överväger att lämna landet. En liknande lag finns också i Sverige.

Lagen användes från första stund efter reaktorhaveriet för att tvinga personalen att vara kvar för att arbeta i själva reaktorbyggnaden för att försöka minska utsläppen så mycket som möjligt. Fortfarande läcker ända stora mängder radioaktiva ämnen från Fukushima 1. Den lag som kan tvinga svenskar att arbeta vid en havererad reaktor kan också tvinga svenska medborgare till liknande arbete i ett annat land som drabbats av ett reaktorhaveri.

Finnarna som med bl a pengar från svenska storföretag ska bygga ytterligare ett kärnkraftverk på andra sidan Bottenviken borde tillsammans med kärnkraftskramande svenska politiker göra en gemensam studieresa till Fukushima. För att på ort och ställe konstatera hur hjälplösa myndigheter och företag är mot den lömska radioaktiva strålningen.

Där skulle de också få konstatera att det går en gräns när man inte längre kan köpa folk för pengar. Trots att Fukushima kommun anslagit 450 miljoner yen för rekryteringskampanjer och högre löner fortsätter personalflykten inom sjukvården. Och detta i områden där behovet av sjukvården ökar på grund av strålskador.

Kan bara konstatera; om personalflykten vid japanska sjukhus knappast en stavelse i svenska medier

Korrespondenterna i SVT är värda beröm

Jag tackar Rune Lanestrand för den här biten om vårt käraste dryck - kaffet.
Men för det mesta har vi ingen aning om hur människorna plågas och t o m förgiftas för att vi skall få det på vårt bord.

kaffeträden fordrar mycket jobb

Korrespondenternas har åter gjort ett bra inslag. Kvällens program Beska droppar om Kaffe visade hur farligt arbetarna lever på storböndernas kaffeplantager i Brasilien. Där man sprider farliga växtgifter från flygmaskin. Även när arbetarna vistas ute på fälten.

kaffeböner mogna ojämn

Heder åt Brasiliens småbönder som inte vill använda växtgifter, utan producerar på traditionellt sätt så vi kan köpa och ekologiskt kaffe i butiken.
De stora plantagerna använder Endosulfan ett växtgift som är förbjudet i nästan hela världen. Det är ett insektsgift, som kan ge cancer, utvecklingsstörningar, krampanfall, diaréer och andnöd.

Ingen som sett programmet Beska droppar tror jag kan köpa annat än ekologiskt kaffe i fortsättningen. För tro inte att Endosulfan inte är farligt i det färdigrostade kaffet.

Ekologiskt kaffe finns även med fair trade som är lite dyrare men går till småbrukarnas kooperativ som odlar ekologiskt. Tänk då på att det något högre priset inte bara är bra för din egen hälsa utan också för kaffearbetarna och för att deras miljö och deras jord inte ska förgiftas.

Ja det var ett riktigt intressant program som motvikt till allt strunt och våldsutbud som är allra värst i tv4. Glädjande var också att i kaffekooperativet i Rwanda kunde hutus och tutsis, folkmordet till trots, arbeta tillsammans.
Det kanske ändå finns hopp om mänskligheten trots allt.

Tack till Korrespondenterna i svt 2 som visar att det finns kunniga journalister som tar sitt viktiga yrke på allvar.
Missade du filmen kan du se den här.

Libyen: Gaddafis påstådda död är bluff

Instämmer helt och hallit med mavera och Stephen Lendman, den mycket renommerade amerikanska bloggaren. Naturligt är de alla - inte bara Clinton - krigsförbrytare: Obama, Sarkozy, Cameron, Merkel. Och alla de skitstövlar som fegt sitter i sina redaktionsfåtöljer jublande över det påstådda mordet av en stor man. Skam går på torra land.

Libyen: Gaddafis påstådda död är bluff

De officiella rapporter som kommer från västerländska massmedier är falska. Gaddafi lever. Om detta berättade Stephen Lendman (amerikansk radiopratare, författare och bloggare).
”Jag är mycket skeptisk till de så kallade officiella rapporter, åtminstone från Nato-länder som deltar i den libyska kampanjen bör misstros” sa han till RT.
Han tror inte heller de senaste nyheterna angående det att Mutassim Gaddafi är också liksom enligt uppgift har dödats just i Sirte.
”Rapporter från västerländsk massmedia är helt förfalskade. Sirte kontrolleras inte av NTC, inte heller Bani Walid och som i själva verket inte Tripoli heller” säger Stephen Lendman. Han beundrar regeringstrogna styrkor (Gaddafis sida) som efter sju månader av hårt motstånd visade världen mest avancerade militära färdigheter och som har förmågan att fortsätta kampen mot västerländska legosoldater och rebeller.
”Västerländska medier ljuger, de officiella rapporterna ljuger”, påstår han.
Lendman kommenterade det senaste uttalande, gjort av Hillary Clinton, om att Gaddafi ska fångas eller dödas. Han sa att för det offentliga uttalandet som den amerikanska utrikesministern gjorde, bör hon betraktas som en krigsförbrytare.

Dessa lögner är USA:s avledningsmanöver. När Gaddafis familj (en son och tre barnbarn) dödade den 30 april i år, har USA serverat världen en nyhet om ”dödandet” av Bin Ladin, som enligt flera källor har varit död redan i flera år.
Nu har USA och Nato släppt en till informationsbomb, för att dels avleda uppmärksamhet från verkligheten, del för att markera seger, två händerna och starta ett nytt krig någon annanstans.
Men det finns verkligen en man som blev verkligen dödad, vilket massmedia håller tyst om. Brutalt mördades i sitt hem (med 12 kulor) en stamledare Ali Ahval från stammen Warfalla. Han var också huvudsamordnare för stamledarna i staden Beni Walid. Han var en lugn och klok gammal man, som blev 80 år gammal. Han använde aldrig vapen. (Källa 1, Källa 2)
EU har högtidligt och officiellt förklarat slut på Muammar Gaddafis ”diktatur” i Libyen och början på en ny kolonisering av Afrika. Nu, enligt F.Reinfeldt, kan börja en ny världsordning.

Libyen: bilden är fejkad

Libyen: bilden är fejkad

Det är något som inte stämmer med bilderna. Finns en stark misstanke att bilden är photoshopad.
Den här bild är den som massmedia sprider.

Den här bilden, som verkar vara identisk  med bilden ovan (till och med klockslag är samma) är från Syrien.

Källa

Intressant, eller hur?

AfriSynergy: Libya Breaking News October 18 (video)

I like this guy and he likes the NATO and TNC lies to shoot them to the ground.

Libyen: Mutassim Gaddafis tal till världen. Uppmaning till global revolution!

Översatt av Mavera 16/10/2011

”Världens folk!
Dessa ord kommer till er från dem som kämpar och försöker att överleva under massiva och kriminella Natos bombningar.
Vår situation belyses inte av västerländsk massmedia.
Vi är enkla människor som valde principer och satte dem över en rädsla.
Vi lider av Natos brott och sanktioner, massmord och rån, som vi tror är det verkliga massförstörelsevapen.
Vi har gått igenom mycket under dessa veckor och månader fyllda av vånda och förtvivlan, samtidigt som kriminella FN säljer våra oljerikedomar under devisen att ”skydda civilbefolkningen”.
Mer än 60 000 oskyldiga människor dog i väntan på ljuset i slutet av tunneln, som inte har något slut, förutom koloniseringen av vårt land och stöld av våra resurser.
Efter att  Frankrike och Storbritannien begått brott  i Libyen har vi valt vår framtid.
Det är framtid liknande alla motståndsrörelser i mänsklighetens historia.
Det är vår plikt och vår rätt att kämpa mot de koloniala krafterna och låta deras folk ha ett moraliskt och ekonomiskt ansvar för vad deras valda regeringar har gjort – förstört och rånat vårt land.
Vi har inte korsat oceaner och hav för att ockupera Storbritannien eller Frankrike, vi kan inte heller hållas ansvarig för den ekonomiska krisen i Europa, som makthavarna där försöker lösa genom att råna ett suveränt land.
Dessa brottslingar försöker dölja sina verkliga planer för kontroll och monopol på världens energiresurser, då Kinas växande makt och ett starkt enat Afrika var ett hot för dem.
Det är ironiskt att libyerna måste bära bördan (som på uppdrag av resten av denna sovande värld ) av denna enorma konflikten som ständigt fördjupas!
Vi kräver inte vapen eller soldater för vi har allt detta.
Det vad vi ber er är att skapa en global front mot krig och Nato. En front som kommer att förvaltas av de visa människorna. En front som kommer att föra med sig reformer och ordning, samt skapar nya institutioner för att ersätta de nuvarande, som är korrupta.
Sluta göra affärer med Frankrike, USA, Storbritannien, Qatar och Förenade Arabemiraten. Minska eller sluta använda deras produkter och propaganda. Sätt stopp för dem innan de förstör hela världen.
Upplysa de som fortfarande ifrågasätter den sanna naturen av denna konflikt.
Tro inte på massmedias lögner.
Deras förlust här på den libyska jorden är mycket större än det vad de erkänner.
Vi beklagar att vi inte hade fler kameror för att visa världen deras sanna nederlag.
Fienden är på flykt. De är rädda för organiserat motstånd för att de inte kan se eller ens förutse det.
Nu ska vi välja när, var och hur ska vi slå. Och som våra förfäder tände den första lågan av civilisation ska vi nu åter markera ordet ”erövring”.
Idag gör vi ett nytt bidrag till konsten av en urban krigföring.
Ni ska veta att genom att hjälpa det libyska folket, hjälper ni er själva, eftersom imorgon kan denna förstörelse vara hos er. Denna konflikt är inte bara ett lokalt krig.
Hjälp det libyska folket att inte skapa nya affärer och avtal med Frankrike, USA, Storbritannien, Qatar och Förenade Arabemiraten.
Isolera dem.
Världen kan inte hållas som gisslan då de har kontroll över FN för att dölja sina brott och stölder.
Vi kommer att hålla dem här i Libyen, i fällan tills deras krafter tar slut, inklusive de mänskliga och deras vilja att slåss upphör.
Vi kommer att tvinga dem att spendera lika mycket som de har stulit, om inte mer.
Vi kommer att förstöra oh sedan stoppa flödet av den stulen olja, vilket gör att deras strategi kommer inte att fungera.
Ju tidigare den globala revolutionära rörelsen kommer igång, desto snabbare bli deras undergång.
Till Natos soldater vi säger: ”Gå tillbaka till era hem, familj och vänner. Detta är inte er kamp och ni kämpar inte för en rätt sak i Libyen”.
Men till Sarkozy och Cameron säger vi att vi är redo, der har ni inte väntat er.
Nu har ni en annan uppgift innan det blir slut för er.”

Al-Mutasim Billah Gaddafi”

Den revolutionära floden i de muslimska länderna

 Den här artikeln skrev jag i början av förra året och den tål att läsas igen.

 

Soluppgång på Tahrir platsen av Carlos Latuff, Brasilien, februari 2011.
 På solen står "demokrati".

Jo, den här floden har naglat oss fast här på Tlaxcala på våra stolar. Rapporter via al-Jazira, Press TV, TeleSur, France 24heures, BBC, Facebook, Videos – man vill titta, erfara och veta allt samtidigt. Vi har översatt och publicerat så mycket som möjligt – med foton, videoclips, cartoons – så att många människor kan få  en  så bra uppfattning som möjligt. Och våra hjärtan har slagit i takt med människors hjärtan på Tahrirplatsen i Kairo, Suez, Alexandria men också med dem i Jemen, Jordanien, Gaza etc., som gör uppror och kämpar för sin mänskliga värdighet.

Och jag känner mig närmare dessa människor än med mina grannar här i min lugna sömniga svenska by och deras likgiltighet gör mig sjuk. Som inte ens kände solidaritet med européerna i Island, Frankrike, Grekland när de gick ut på gatorna för sina rättigheter. Hur skall de kunna känna solidaritet med dom där nere – man vet ju knappast var nånstans det ligger – dessutom är de svartskallar – hur skall man känna solidaritet med dem?* Naturligtvis finns det undantag – men man måste leta efter dem med lykta.

Men egentligen tänkte jag på någonting annat. Kan vi verkligen göra oss en bild av alla bilder som störtar samman över oss? Vi vet alltför lite om de sanna kraftförhållanden i Egypten och ännu mindre om dom i de andra länderna. Hur är stämningen bland jobbarna (uppropet av den nya fackföreningen till generalstrejk tycks har runnit ut i sanden) eller i armén med sina 1 ½ miljon män? Och hur hos bönderna – fellaher – den mest förtryckta klassen i Egypten och med 60% den största befolkningsgruppen?

Visst känner jag solidaritet med dessa unga entusiastiska människor, med alla de andra människor, de gamla, unga, de tappra kvinnorna – men samtidigt känner jag ångest för dem, ångest att all deras begeistring deras tårar av glädje och av smärta deras offer och deras vilja att bryta upp mot nya horisonter kan vara förgäves. Samma ångest jag kände när jag såg miljonerna jubla efter Obamas valseger. Och jag känner fortfarande den ursinniga vreden över den där råttfångarens svek.

En sak vet jag mycket väl: imperialisternas vilda besatthet och beslutsamhet att rädda vad som går att rädda eftersom deras med miljarder dollar proppade underrättelsetjänster inte hade den minsta aning som så ofta.

För det första måste icke-våld och fredlighet predikas för de protesterande även om man själv aldrig tänkar på det - inte ens i drömmen. De älskar de andras icke-våld, de andras fredliga underkastelse. Själva griper de alltid till varenda – jag upprepar varenda – medel när det handlar om deras egna intressen. De glömmer aldrig Maos uttalande: Politisk makt växer ut ur en gevärspipa.

Och deras intressen i detta fall är enormt omfattande. På första platsen gäller det oljan. Sen det geostrategiska läget. Faran för skötebarnet Israel. Faran för de kära saudiarabiska vännerna. Och naturligtvis smittfaran för alla andra arabiska länderna.

Och jag tänkar på Indonesien 1965, på Chile 1973, Gwangju i Sydkorea 1980 och – jo, varför gå över ån för vatten – på Tyskland 1989, östtyskarnas fredliga revolution. Vad det gick fint – så fredligt. Vi omfamnade dem, våra kära bröder och systrar, vi stoppade bananer i deras käft, man manipulerade och intrigerade och subventionerade och innan de ens visste ordet av så hade man dragit dem vid näsan. Man hade ju redan för länge sen preparerat och indoktrinerat sina handgångna typer och i slutändan hade vi fått ett sådant där praktexemplar i Tysklands högsta ämbete och det här var just snyggt! Angela – en Adenauer-Strauß-Kohl-Mix. Och allt helt fredligt.

Och när jag ser med vilken chutzpe yankerna vågade att sätta cheftorteraren framför egyptiernas näsa då är det ugglar i mossen. Och hur han försöker prata omkull det Muslimska Brödraskapet och hur Obama helt plötsligt inte längre tycker så illa om brödraskapet och hur höga militärer och ”rådgivare” rusar fram och tillbaka mellan Kairo och Washington och européerna dumdristig lägger sig i – allt med det enda målet att hålla folket på Tahrir platsen lugnt och fredligt en stund till så att de själva kan koka färdigt soppan.

Nja jag hoppar innerst inne att jag har orätt. Jag hoppas att egyptierna får en ny Nasser, en bättre Nasser som gör landet verklig oavhängig och som jagar alla rådgivare, experter, globalister åt helvete och litar på sitt eget folk. Som inte vill göra Egypten till den största arabiska makten utan till det största och mest lysande förebilden. Detta skulle detta land med sin makalösa urgamla kultur verkligen förtjäna.

 

* Anmärkning: Finns det någon som erinrar sig fackföreningarnas stora ord när det trummades för fullt för EU? ”Vi skall bli starkare!” - ”De måste räkna med oss!” I helvete heller. De höga fackföreningspamparna kröp snabbt under det varma täcket  vid de härskandes fötter. Tacksamma att de inte sparkades ut.

Kamp mot de svaga

En liten betraktelse till söndagen den 14. november 2010

'Mormor berövas handväska' - 'Handikappad brutalt nerslagen - blev av med 10 kronor' - 'Raggare överfaller flicka - våldtar henne' - 'Terror i bus' Sådana nyheter kan man nästan dagligen läsa höra eller se i medierna. Minst lika vedervärdigt som dessa handlingar är tycker jag är fakten att det finns ganska ofta åskadare som inte bara är för fega att ingripa utan dessutom applåderar.

Denna hållning är inte alls ett undantag eller är begränsat till ett land. Jag upptäckte den i hela Europa och ibland även i länder utanför. Tyvärr för det mesta när jag inte är närvarande. För jag har för vana att ingripa omedelbart och utan eftertanke. Om jag nu sitter i bilen och ser några ungdomar att traktera en gammal man med baseballrackets - jag lämnar bilen mitt på gatan, hoppar ur och rusar fram - och se där de låter falla sina rackets och springer sin väg. Eller på marknaden ser jag en kraftig byggt handlare ryta mot en gammal kvinna som letar i avfallshögen bredvid hans bod och även göra henne ansvarig för en stor buckla i hans lastbil. Jag skälla på honom medvetet vulgärt och erbjuder honom en kok stryk med förhoppningen att han accepterar erbjudandet. Han försöker att försvara sig verbalt. Då kommer en mycket elegant herre fram och säger till honom: "Den här mannen har rätt, ni är en slyngel." Och så gick han. Typen tappade hakan och hans utländska anställda flinade.

Vad säger oss detta? Att slynglar och hooliganer är fega och att man kan räkna absolut med stöd från likasinnade. Men jag vill komma till något annat. Exakt samma hållning kan vi läsa, se och höra dagligen i alla medier på den globala nivån. Statsmakten ser till att banksters, Vdn av kriminella företag eller politiker inte pryglas utan sällskapets allra fattigaste eller sådana människor som är motståndare till våld och orättvisor.

Och det som gäller inom en stat gäller också för mellanstatliga relationer. Alla tiders starkaste världsmakt överfaller de minsta, svagaste, fattigaste och om möglig försvarslösa länder - mördar massakrerar torterar våldtar bombar skjutar bränner bulldozar uranförgiftar hela länder. Men det räcker ännu inte. Denna världsmakt tvingar även andra, tredje, fjärde gradens makter att deltar. Och nu är det 46 stater som har gett sig på Afghanistan. Och ingenstans ser man en skamkänsla. Eller en känsla för medlens oproportionerlighet.

Ingenting. Tvärt emot. Alla dessa förbrytare från den enklaste soldaten till generaler, från ansvariga politiker till vapenproducenter och högt utbildade vapenuppfinnare - alla blir de lovordat för deras mod, deras vishet, deras kärlek till fred, de får medaljer och orden och nobelpriser. Nu finns det folk som menar att det som sades ovan och det här kan inte jämföras. Förr försökte jag ofta att diskutera med sådana människor men det är fruktlös. Det finns den berömda röda linjen som Arundhati Roy nyss talade om: antingen står man på den här sidan eller på den andra. Jag står med henne på den här sidan som för övrigt också Marx gjorde. Han som redan sade för hundra år: De mellanstatliga relationerna skiljer sig i grunden inte från de mellanmänskliga relationerna. Så sant. Också han tillhörde de undantag som - liksom vi idag - försökte att göra världen mera mänsklig och mera rättvis så att det skulle vara en lust att leva i den.

En irländare i Stockholm

Förra veckan i november 2010 promenerade jag längs Södermalmvägen i Stockholm och tittade på den väldiga byggnadsplatsen där man håller på att gräva en ny tunnel för pendeltåg från Söder till Riddarholmen och vidare till centralen. Då kom en medelålders man med hjälm och mustasch ut från en ponton och tittade på mig med ett vänligt leende och humor i blicken. - Ett väldigt jobb ni håller på med, sade jag. - Pardon, I don't understand. I'm only three weeks here. Så jag upprepade mina ord på engelska och frågade vårifrån han kommer. - Irland, sade han. Jaha, då förstår jag. Där går det väl inte så bra med de bankarna som plockar folk på pengar.
- Nej, sade han. Och det värsta är att regeringen är med på deras jävla spel. Bankerna fuskar bort pengarna och vi skall betala.
- Just, menade jag. Men så går det till överallt. Här och i Tyskland, i USA överallt. Istället för att bura in dom.
- Då behövs en revolution. En blodig revolution.
Jag höll med och han sprang vidare över gatan och in i tunneln.
Ja och för en revolution behövs mera av din sort, tänkte jag.

Sanning och lögn i Syrien

Av Jeremy Salt

6 oktober 2011 i Ankara

Originalartikeln ligger här.  

Jeremy Salt är docent i Mellanösterns historia och politik vid Bilkent University i Ankara, Turkiet. Tidigare undervisade han vid Bosporenuniversitetet i Istanbul och University of Melbourne i fakulteterna Mellanösternstudier och Statsvetenskap. Professor Salt har skrivit många artiklar om Mellanösternfrågor, i synnerhet om Palestina, och var journalist för tidningen The Age när han bodde i Melbourne. Artikeln översattes av Christer Lundgren.

Eftersom upproret i Syrien är på väg mot inbördeskrig, måste den propaganda bromsas upp som väller fram i huvudströmmens media och okritiskt accepteras av många som borde veta bättre. Här är därför en matris av ståndpunkter för argumentation om vad som händer i detta krisdrabbade Mellanösternland:

1. Syrien har varit en mukhabarat-stat (underrättelsestat) sedan den skräckinjagande Abd al Hamid al Serraj ledde underrättelsetjänsterna som Andra byrån under 1950-talet. Den auktoritära stat som utvecklats sedan Hafez al-Assad tog makten 1970 har hänsynslöst krossat all opposition. Ibland har det varit antingen han eller dem. Den överallt närvarande mukhabarat är en obehaglig del av livet i Syrien, men eftersom Syrien är ett centralt mål för mord och undergrävande verksamhet från Israel och västerländska underrättelsetjänster, eftersom det flera gånger har utsatts för militärt angrepp, eftersom en stor del av dess territorium har ockuperats och eftersom dess fiender alltid letar efter möjligheter att störta det, kan det knappast sägas att mukhabarat inte behövs.

2. Det råder ingen tvekan om att merparten av de människor som demonstrerar i Syrien vill ha en fredlig övergång till ett demokratiskt styrelseskick. Inte heller råder det någon tvekan om att väpnade grupper som opererar i bakgrunden av demonstrationerna inte är intresserade av reform. De vill störta samhällssystemet.

3. Det har förekommit mycket stora demonstrationer till stöd för regeringen. Det finns en ilska över de väpnade gängens våld och en ilska över inblandning utifrån och över att utländska regeringar och media utnyttjar situationen. Enligt många syriers uppfattning är deras land åter utsatt för en internationell konspiration.

4. Oavsett sanningshalten i de anklagelser som riktats mot säkerhetsstyrkorna, så har de väpnade grupperna dödat hundratals poliser, soldater och civila, sammanlagt förmodligen nära 1000 hittills. Bland de dödade civila finns universitetsprofessorer, läkare och till och med, helt nyligen, sonen till republikens stormufti. De beväpnade gängen har massakrerat, överfallit, mördat, attackerat regeringsbyggnader och saboterat järnvägar.

5. Bashar al Assad har en stark bas av personlig popularitet. Fastän han sitter i toppen av systemet är det missvisande att kalla honom diktator. Systemet självt är den verkliga diktatorn. Djupt rotad makt i Syrien – förskansad över fem decennier – ligger hos militären och underrättelseetablissemanget, och i mindre grad i partistrukturen. Dessa är de verkliga källorna till motstånd mot förändring. Demonstrationerna var Bashars tillfälle att förmedla budskapet, vilket han gjorde, att systemet måste förändras.

6. Ställd inför de storskaliga demonstrationerna tidigare i år kom regeringen äntligen med ett reformprogram. Detta avvisades blankt av oppositionen. Inga försök gjordes ens att testa regeringens ärliga uppsåt.

7. Påståendet att väpnat motstånd mot regeringen har börjat först nyligen är en fullständig lögn. Dödandet av soldater, poliser och civila, ofta på de mest brutala sätt, har pågått nästan från början.

8. De väpnade grupperna är väl beväpnade och välorganiserade. Stora vapentransporter har smugglats in i Syrien från Libanon och Turkiet. De omfattar pumphagelgevär, maskingevär, Kalasjnikovs, raketkastare, Israeltillverkade handgranater och många andra sprängämnen. Det är oklart vem som tillhandahåller dessa vapen, men någon gör det, och någon betalar för dem. Förhör med tillfångatagna medlemmar av beväpnade gäng pekar i riktning mot Saad al Hariris Framtidsrörelse. Hariri är en galjonsfigur för USA och Saudiarabien, med inflytande långt utanför Libanon.

9. Väpnad opposition mot regimen verkar till stor del sponsras av det förbjudna Muslimska brödraskapet. Regeringen slog 1982 hänsynslöst ned ett uppror som Brödraskapet inledde i Hama. Många tusen dog och en del av staden förstördes. Brödraskapet har två huvudmål: förstörelse av Baath-regeringen och förstörelse av den sekulära staten till förmån för ett islamiskt system. Det törstar nästan påtagligt efter hämnd.

10. De väpnade grupperna har starkt stöd utifrån förutom det som redan är känt eller antytt. Syriens landsflyktige före detta vicepresident och utrikesminister Abd ul Halim Khaddam, som bor i Paris, har i åratal drivit en kampanj för att störta Assadregeringen. Han finansieras av både EU och USA. Bland andra exilaktivister finns Burhan Ghalioun, som stöds av Qatar som ledare för det ”nationella råd” som bildats i Istanbul. Ghalioun, liksom Abd ul Halim Khaddam, bor i Paris och bedriver också liksom han lobbyverksamhet i Europa och i Washington mot Assadregeringen. Tillsammans med Muhammad Riyad Al Shaqfa, ledaren för Muslimska brödraskapet i Syrien, är han för utländsk ”humanitär intervention” i Syrien enligt den libyska modellen (andra är emot det). Stöd åt de landsflyktiga som en alternativ regering påminner om hur USA använt exilirakier (den så kallade Irakiska Nationella Kongressen) före invasionen av Irak.

11. De västliga medias rapportering om situationen i Libyen och Syrien har varit förfärande. Natos intervention i Libyen har orsakat massiv förstörelse och tusentals döda. Efter invasionen av Irak är detta krig ännu en stor internationell förbrytelse begången av regeringarna i USA, Storbritannien och Frankrike. Staden Sirte har bombats dag och natt i två veckor utan att västerländska medier ägnat någon uppmärksamhet åt den omfattande förstörelsen och förlust av människoliv som måste ha blivit följden. Västerländska media har inte gjort några försök att följa upp rapporterna som kommer från Sirte om bombning av civila byggnader och dödande av hundratals människor. Den enda anledningen kan vara att den obehagliga sanningen mycket väl kan få hela Natos operation att spåra ur.

12. I Syrien har samma media följt samma mönster av felrapportering och desinformation. De har struntat i eller förringat bevisen för omfattande dödande av beväpnade gäng. De har förmått sin publik att misstro regeringens påståenden och tro på rebellernas påståenden, som ofta förts fram i namn av människorättsorganisationer baserade i Europa eller USA. Ett stort antal direkta lögner har förts fram, liksom i Libyen och före angreppet mot Irak. Åtminstone några av dem har avslöjats. Människor som påståtts vara dödade av statliga säkerhetsstyrkor har dykt upp levande. Zainab Al Hosnis bröder hävdade att hon hade kidnappats av säkerhetsstyrkor, mördats och hennes kropp styckad. Denna skrämmande historia, som spreds via Al Jazeera, al Arabiyya och andra kanaler, var fullständigt osann. Hon är fortfarande vid liv, men nu är naturligtvis propagandaknepet att hävda att detta egentligen inte är hon, utan en dubbelgångare. Al Jazeera, Guardian och BBC har utmärkt sig genom sitt blinda stöd för allt som misskrediterar den syriska regeringen. Samma linje följs av huvudströmmens media i USA. Al Jazeera i synnerhet, som har utmärkt sig genom sin rapportering från den egyptiska revolutionen, har mist all trovärdighet som en oberoende nyhetskanal i arabvärlden.

13. I sin strävan att störta den syriska regeringen har Muslimska brödraskapet ett mål gemensamt med USA, Israel och Saudiarabien, vilkas paranoia om shiaislam nådde en febertopp med upproret i Bahrain. Wikileaks visade hur otåligt USA var att attackera Iran. Ett andrahandsmål är att förstöra den strategiska relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah. USA och saudierna har kanske något olika skäl att vilja störta den alawitdominerade baathregimen i Damaskus, men det viktiga är att de vill störta den.

14. USA gör sitt yttersta för att sätta Syrien i knipa. De ger ekonomiskt stöd till oppositionsledare utomlands. De har försökt (och hittills misslyckats tack vare rysk och kinesisk opposition) att införa ett omfattande program av sanktioner genom FN: s säkerhetsråd. Utan tvekan kommer de att försöka igen och beroende på hur situationen utvecklas kan de försöka, med brittiskt och franskt stöd, att lägga fram en resolution om flygförbudszon som öppnar dörren för utländskt angrepp. Situationen är oklar och det är inget tvivel om att alla slags beredskapsplaner håller på att tas fram. Vita huset och utrikesdepartementet utfärdar mästrande uttalanden titt som tätt. Som en direkt provokation mot den syriska regeringen reste USA:s ambassadör tillsammans med den franske ambassadören till Hama före fredagsbönen. Mot bakgrund av allt som är känt om deras tidigare inblandning i länder i Mellanöstern är det otänkbart att USA och Israel, tillsammans med Frankrike och Storbritannien, inte skulle vara inblandade i detta uppror utöver vad som redan är känt.

15. Medan de koncentrerar sig på den syriska regimens våld har USA och europeiska regeringar (särskilt Storbritannien) fullständigt ignorerat det våld som riktar sig mot den. Deras egna oändligt större våld i Libyen, Irak, Afghanistan och på andra ställen, kommer naturligtvis inte ens in i bilden. Turkiet har anslutit sig till deras kampanj mot Syrien med god aptit och gått ännu längre än de för att konfrontera den syriska regimen. Inom loppet av några månader har Turkiets ”noll problem”-regionalpolitik vänts uppochned på det mest osammanhängande sätt. Turkiet gav så småningom sitt stöd till Natos angrepp på Libyen, efter att i början ha legat lågt. Den har stött bort Iran genom sin Syrienpolitik och genom att trots en stark inhemsk opposition acceptera att vara värd för en amerikansk missilradar-”försvars”-anläggning tydligt riktad mot Iran. Amerikanerna säger att dennas data kommer att delas med Israel, som har vägrat att be om ursäkt för attacken mot Mavi Marmara, som närapå ledde till kris i de israelisk-turkiska relationerna. Så från ”noll problem” har Turkiet nu en regionalpolitik full av problem med Israel, Syrien och Iran.

16. Medan några medlemmar av den syriska oppositionen har talat mot utländsk intervention har ”Fria syriska armén” sagt att dess syfte är att få en flygförbudszon deklarerad över norra Syrien. En flygförbudszon måste genomdrivas, och vi har sett hur detta i Libyen ledde till en massiv förstörelse av infrastruktur, mord på tusentals människor och öppnande av dörren till en ny period av västerländsk dominans.

17. Om den syriska regeringen störtas, kommer varenda baathpartist och alawit att jagas ner. I en regering dominerad av Muslimska brödraskapet skulle minoriteters och kvinnors status gå bakåt.

18. Genom Lagen om ansvar för Syrien (Syria Accountability Act) och genom sanktioner som EU har infört, har USA försökt att störta den syriska regeringen i tjugo år. Raserande av enhetliga arabstater längs etnisk-religiösa linjer har i årtionden varit ett av Israels mål. Dit Israel går följer USA naturligt. Frukterna av denna politik kan ses i Irak, där en självständig stat till allt utom namnet har skapats för kurderna och där konstitutionen, skriven av USA, delar upp Iraks folk i kurder, sunni, shia och kristna, och förstör den arabiska nationalismens sammanbindande logik. Irak har inte haft ett ögonblick av fred sedan britterna gick in i Bagdad 1917. I Syrien gör etnisk-religiösa uppdelningar (sunnimuslimska araber, sunnimuslimska kurder, druser, alawiter och olika kristna sekter) det på samma sätt sårbart för främjandet av sekteristiska motsättningar och så småningom sönderfall för den enade arabiska stat vars tillkomst fransmännen försökte förhindra på 1920-talet.

19. Störtande av baathregeringen skulle vara en strategisk seger av största betydelse för USA och Israel. Centrumvalvet i den strategiska relationen mellan Iran, Syrien och Hizbollah skulle ha förstörts, Hizbollah lämnats geografiskt isolerat med en fientlig sunnimuslimsk regering som granne och Hizbollah och Iran mer utsatta för en militär attack från USA och Israel. Vare sig det är en tillfällighet eller ej, så har den ”arabiska våren” som den utvecklats i Syrien gett dem en hävstång för att nå sina mål.

20. Det är inte nödvändigtvis så att en av Muslimska brödraskapet dominerad regering i Egypten eller Syrien skulle vara fientlig mot USA:s intressen. Eftersom den vill uppfattas som en respektabel medlem av det internationella samfundet och ännu ett bra exempel på ”moderat” islam, är det troligt och definitivt möjligt att en egyptisk regering dominerad av brödraskapet skulle gå med på att vidmakthålla fredsavtalet med Israel så länge den kan (det vill säga tills ännu ett storskaligt anfall av Israel mot Gaza och Libanon gör det absolut ohållbart).

21. En syrisk regering dominerad av Muslimska brödraskapet skulle stå Saudiarabien nära och vara fientlig mot Iran, Hizbollah och Iraks shiamuslimer, särskilt de som har förbindelser med Muqtada al Sadr. Den skulle i ord bekänna sig till den palestinska saken och befrielsen av Golanhöjderna, men dess praktiska politik skulle sannolikt inte vara annorlunda än den regerings som den vill förstöra.

22. Det syriska folket har rätt att kräva demokrati och att få det, men på detta sätt och till denna kostnad? Redan nu är ett slut på dödandet och förhandlingar om politiska reformer definitivt vägen framåt, inte våld som hotar att slita sönder landet. Tyvärr är våld – inte en förhandlingslösning – vad alltför många människor inne i Syrien vill och vad alltför många regeringar, som tittar på och väntar på sin chans, också vill. Ingen syrier kan i slutändan vinna på detta, vad de än tror nu. Deras land drivs mot ett sekteristiskt inbördeskrig, kanske utländsk inblandning och definitivt kaos i ännu större omfattning än vad vi nu ser. Det kommer inte att bli någon snabb återhämtning om staten kollapsar eller kan raseras. Liksom Irak, och troligen som Libyen att döma av den nuvarande situationen, skulle Syrien gå in i en period av blodigt kaos som kan pågå i åratal. Återigen liksom Irak skulle det vara helt utslaget ur ringen som en stat som kan stå upp för arabiska intressen, vilket naturligtvis betyder att stå upp mot USA och Israel.

23. Till sist, vems intressen tror någon att ett sådant resultat skulle tjäna?

Girigeten har skapat "Ockupera Wallstreet"

publiserat av Rune Lanestrand 15 oktober 2011 på hans blog.

Politikerna, bonusstinna direktörer i banker,försäkringsbolag och storföretagen får nog se upp med sin girighet när Ockupera Wall Street nu kommit till Europa och även Sverige. Det är just girigheten hos överklassen, banker, finanshus och de multinationella trusterna som protesterna vänder sig emot. En liten men stark grupp som struntar i hur andra människor har det. Eller hur girigheten även förstör miljön. T ex förödande oljeutsläpp från oljeutvinning och havererade uttjänta tankbåtar under bekvämlighetsflagg. Dessa demonstrationer kan inte avfärdas som marginella vänsterprotester då missnöjet med rofferiet går långt in i medelklassen.
Inte minst i USA där även bättre beställda har fått lämna hus och hem, de fattiga fått det sämre medan en liten klicka blivit oerhört förmögen. Det finns en stark grogrund för denna gräsrotsrörelse som till sin struktur påminner om upproren i Nordafrika. (utan alla jämförelser i övrigt). Rörelsen kan bli stark i Sverige då Sverige undfallet följer EU:s direktiv, växer ihop med NATO och tar efter USA allt mer. T o m ställer upp i USA:s oförsvarbara och hänsynslösa, krigföring mot länder för att komma över olja och andra naturrikedomar. Krig i t ex Irak och Afghanistan som närmast kan betraktas som rena folkmord. Partierna är på många områden i total otakt med folket. Det finns ilska i alla samhällsgrupper mot ekonomisk övermakt, hänsynslösa storkapitalister, bankerna och mot politiker som hugger för sig medan de skär ner för andra. Det viktiga är att inget parti tillåts skaffa sig monopol på denna gräsrotsrörelse. Den är allt för viktig för att kapslas in det inskränkta partiväsendet. Det är också oerhört angeläget att det blir fredliga demonstrationer. Svarthuvade banditer som förstörde den annars så lugna Göteborgsdemonstrationen ska inte göra sig besvär.

Vem räknas som oberoende?

av Eva Myrdal och Hashim al-Malki

publiserat  i Folket i Bild no. 11 2011 som svar på Svante Svenssons kritik

Det värmer att Svante Svensson kommer att vara på samma sida barrikaden som vi, i den stund Nato med Förenta Staterna vågar flytta fram sina positioner för en militär ”humanitär intervention” av Syrien. 

Lögnaktigt är å andra sidan Svantes påstående att vi inte berättat om kampen för yttrande- och tryckfrihet i Syrien. Vi har också redovisat att många fruktar krig, kaos, sekteristiskt våld och etnisk rensning och därför inte sätter avskaffandet av § 8 högst på dagordningen. Att återge detta är inte, som Svante försöker påskina, detsamma som att hylla president Bashar al-Assad eller att följa syrisk statspropaganda. Frågan om liv och säkerhet är konkret och det är tvärtom salafiternas blodtörstiga propaganda, väpnade grupper och utländska uppbackare som idag försvårar en politisk mobilisering kring den del av oppositionen som arbetar för demokratiska fri- och rättigheter.

Svante i Uppsala bagatelliserar, men patriarken för den Maronitiska kyrkan, Bechara Boutros al-Rahi i Libanon, varnar för den salafitiska mobiliseringen i Syrien. I en allsidig bild ingår förstås, som vi skriver, att också de är syrier (med egen agenda och maktbas), som idag njuter frukterna av den nu av syriska fackligt organiserade så hårt kritiserade ”sociala marknadsekonomin” som gled mot nyliberalism och korruption.

För Svante Svensson återstår dock bara en fråga. Hans mångspråkighet till trots har svaret undgått honom: utländska journalister rapporterar faktiskt kring skeendet i Syrien på plats. Tidningarna och TV-stationerna finns tillgängliga just på nätet och runt om i den arabiskspråkiga världen sitter människor framför sina datorskärmar och skriver sina giftiga eller uppskattande kommentarer till reportage och artiklar. Så har t ex Ghaddi Fransis och Ziad Haydar från den libanesiska dagstidningen Assafir och Hassan Elliq, Ghassan Saud, Asi abu Najm, Wissam Kanaan och Muhammad al-Chalabi från den libanesiska dagstidningen Al-Akhbar alla rest i Syrien och rapporterat från sina resor, liksom Malik Sharif från den libanesiska TV-kanalen al-Jadid. Aljazeeras Rula Amin rapporterade från mötet på Hotell Samiramis i Damaskus 27 juni och mötet som ”National Coordinating Committee for Democratic change” höll den 17:e september bevakades av de internationella TV-stationerna al-Arabiya och Dubai. Ingen av dessa journalister strök den syriska statsmakten medhårs. 

Men kanske en ”oberoende journalist” talar med fransk accent? Då duger nog inte heller Aljazeeras Nir Rosens reportage den 24 september från sin sju veckors långa resa bland de väpnade grupperna i Syrien. För övrigt refererad på den statliga syriska nyhetsbyrån SANAs hemsida.

Min anmärkning: I fall der ännu inte räcker för herr Svante Svensson bifogar jag här en link från BBC med video av en "huge" (ingen överdriving - tvärtom)

pro-Assad demonstration från den 12 oktober 2011: http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-15271764http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-15271764

SYRIEN: EN MISSVISANDE BILD

av Eva Myrdal och Hashim Al-Malki
publicerad i Folket i Bild no 9/2011

(svar på Swante Svenssons kritik i FiB no 8, 2011)

I sin TV-soffa, fast formaterad av det han benämner ”Internationell nyhetsrapportering”, sitter Svante Svensson ”med hela övriga världen” och inser vad som händer i Syrien. ”Internationell nyhetsrapportering” trummar in att där pågår ett folkligt uppror lett av fredliga demonstranter som med parollen ”Frihet” kräver president Bashar al-Assads avgång för att sedan systematiskt mördas av presidenten: ”massvis med döda och sårade”, ”massdödande”, ”högvis med döda som slaktats av regimen”. Denna beskrivning ger en missvisande bild av skeendet. Motsättningarna är komplexa och protester manifesterar sig inte bara fredligt. Och så var det redan när vi reste i landet under april och maj.

Svenska journalister skrev då i försomras om ”det stängda landet”. Därefter har ju Sveriges Radios Duraid al-Khamisi rapporterat från såväl Damaskus som Deir ez-Zur. Men vi var turister i Syrien. Som turister reste vi fritt i och från Damaskus österut. Det är ett konstaterande. Inte en teori, inte en uppsättning åsikter, inte en uppmaning. Vi redovisar vart vi reser. Under vår resa ser vi appellerna från Svenska UD och nyhetsrapporterna från internationella TV-kanaler som CNN, BBC och Aljazeera på arabiska och engelska. Vi noterar att skevheten mellan vad de påstår pågå på platser där vi är och fakta på marken, är systematisk. Och under de gångna månaderna har det blivit än mer tydligt att ”internationell nyhetsrapportering” a la Svensson bedriver en desinformationskampanj.

Vi skrev om bekanta som över telefon berättade att de var rädda för maskerade beväpnade motorcyklister i kuststaden Banias. Beväpnade grupper som skjuter för att döda i gränstrakterna mot Libanon, Turkiet och Irak berättas det sedan dess om t o m i pip-nyheterna (men inte i magasinsprogrammen) i Sveriges Radio.


Sent i augusti har Sveriges Radios ”God morgon världen” fångat upp det vi skrev om i maj: delar av den opposition som ”Internationell nyhetsrapportering” accepterar talar om att det behövs en NATO-invasion i Syrien. Istället för att fråga för vem det är ett önskvärt krig förhör journalisten sig med utrikeskorrespondenten Agneta Ramberg om, om det är möjligt för NATO att lyckas med ett militärt anfall mot Syrien som man nu lyckats i Libyen. Ramberg svarar att det blir svårt eftersom man inte har ett territorium att utgå från som man hade i Benghazi.

Nej, det territoriet finns inte just idag eftersom den väpnade grupp som tog kontroll över Jisr-al-Shigur vid turkiska gränsen i juli, slogs tillbaka av Syriens armé efter att civilbefolkningen flytt dels över gränsen till Turkiet (där utländska journalister inte fick tala med dem i det av Turkiets regering upprättade flyktinglägret) dels till andra städer i Syrien. Folkrätten ger landets regering mandat att bemöta inhemskt väpnat våld inom ramen för landets lagstiftning, men utan att åsidosätta mänskliga rättigheter. Svante Svensson har inte fått klartecken från ”internationell nyhetsrapportering” så dessa väpnade grupper och strider vill han inte diskutera.

Vi skriver om att det finns livaktiga oppositionsgrupper som inte accepteras i ”internationell nyhetsrapportering” nämligen de syriska medborgare som arbetar öppet inne i Syrien för en annan ekonomisk politik, mot ”social marknadsekonomi” och för demokratiska fri- och rättigheter, men som inte driver kravet på president Bashar al-Assads avgång. På känt McCarthy-manér blir detta i Svenssonsk tappning till ”Eva Myrdal och Hashim Al-Malki som faktiskt hyllade Bashar al-Assad”.


Vi skriver om en salafitisk mobilisering utanför moskéerna på fredagarna och om Facebookgruppen ”Den syriska revolutionen” och andra liknande grupper som sprider wahhabitiska-salafitiska budskap på nätet genom filmer av demonstrationer riktade mot Syriens kristna, alawiter, ismailiter, druser och sekulära. I satellit TV kanalen Safa sitter salafiten Sheikh Adnan Al-Arour, syrier i exil i Saudiarabien sedan 1982, och bokstavligen lovar att göra köttfärs av motståndare, för hundarna att äta, när revolutionen segrat och de tagit makten. Men sådant hamnar också utanför TV-rutan när Svensson väljer ”Internationell nyhetsrapportering”. Kanske för att han inte behärskar arabiska?

”Internationell nyhetsrapportering” matchar fram NATO:s allierade bland de exilpolitiker som håller möten i Antalya och i Paris. Dem vi mötte och diskuterade saken med i Syrien var eniga – de var för reformer men de ville inte få kriget som i Irak eller i Libyen. Den Nato-allierade oppositionen, de beväpnade grupperna med sekteristiskt budskap och de sekteristiska fanatikerna hoppas tvärtom på ett sådant krig och många av dem bor i landet. I landet bor också de som vunnit på ”social marknadsekonomi” och de som står för den korruption som många andra nu arbetar för att få bort. Där bor de demonstranter som med ”Frihet” som enda paroll vill ha bort § 8 i grundlagen (den paragraf som säger att Arabiska Socialistiska Baathpartiet leder staten och samhället) men som inte skjuter. I landet bor vidare de som, utan att fråga Svante Svensson eller ”internationell nyhetsrapportering” om lov, deltog i de stora demonstrationerna till stöd för president Bashar al-Assad i våras.
Detta är konkreta politiska och sociala motsättningar som syrierna själva måste lösa. Det är ju syrierna, och inte Svensson i sin TV-soffa, som kommer att leva med konsekvenserna.

Den som har tillgång till internet och inte kan arabiska, men som ändå vill ta del av analyser och ögonvittnesskildringar som når djupare än ”Internationell nyhetsrapportering” kan t ex läsa den brittiske diplomaten Alastair Crooke, Asia Times on line 15 juli, eller den belgiske historieprofessorn Pierre Piccinin i Counterpunch 4 augusti, eller gå in på hemsidan ”Global Research” och läsa
t ex James Corbett 2 September.

Syrien: En annan verklighet

av Eva Myrdal och Hashim al-Malki
Artikeln publicerades i Folket i Bild, nr 5, 2011 

Utrikesdepartementet "avråder från alla resor till Syrien" och skriver att "det finns vägspärrar främst runt Damaskus och Daraa". Men vänner på plats sade oss att det var lugnt förutom i Daraa vid gränsen till Jordanien, och norr om gränsen till Libanon utefter kusten upp till Lattakia, så vi reste till Damaskus den 18 april för vår tredje Syriensemester.
Under fyra veckor for vi med taxi och buss och rörde oss till fots i huvudstaden Damaskus och vi for österut till Palmyra och till Deir ez-Zur vid Eufrat och utefter Eufrat till Halabiyye och mot irakiska gränsen till Dura Europos och Mari vid Abu Kamal.

Det vi såg i Damaskus och österut var en annan verk­lighet än den som internationell media givit en bild av från kusten och Daraa. Det vi anade av kommande möjliga problem med religiös sekteristisk mobilise­ring för etnisk rensning med saudiskt politiskt stöd nämndes inte av internationell eller svensk media. Och desamma internationella aktörer var inte intresserade av dem av landets invånare som nu arbetar hårt för en ekonomisk förändring och av en politisk förändring mot rättsäkerhet och demokratiska fri- och rättigheter.

Inte heller visade de intresse för de starka uttryck för stöd till president Bashar al-Assad som visades till exempel i den enda massdemonstration som hållits i Syrien under dessa månader, den till stöd för presiden­ten den 29 mars.

l den del av landet där vi reser ser vi inte en enda demonstration, "vägspärrar" finns vid in-och utfar­terna till Damaskus, Palmyra och Deir ez-Zur och de är som svensk trafikkontroll. Bussar och bilar vinkas in till vägkanten. Flyktigt tittar den uniformerade perso­nalen i våra utländska pass och på medpassagerarnas l D-handlingar. Bussens bagageutrymme öppnas inte.

"Det stängda landet" skriver journalister i Sverige. Men inte stängt för turister. Du har ditt turistvisum, visar ditt pass och får en inresestämpel. På det lilla kortet du skall fylla i nu liksom tidigare skall du uppge adress i Syrien. Vi anger en förstad till Damaskus, stor som Solna, men vi kommer inte ihåg gatuadressen och ingen frågar.

På hotellen registrerar du dig med pass, som överallt i världen, men när du lämnar ett hotell vet de inte vart du reser.

När du åker långfärdsbuss skall du som utlänning i dag, liksom tidigare, visa ditt pass för polisen på rese­centret, men i dag liksom vid tidigare resor antecknas du inte hos polisen, han stämplar bara din biljett. Och nar vår buss brakar ihop på ökenvägen mot Deir ez-Zur och vi får lifta med nästa buss ar det ingen som tittar på vare sig biljett eller pass.

nDN.se skriver om stridsvagnar och demonstrationer. Vi ser inga.

Fredagen 6 maj får vi sms från Sverige. DN.se skri­ver att stridsvagnar rullat in i de centrala delarna av flera städer och att demonstrationer startat också i Damaskus efter fredagsbönen. Just den dagen mellan klockan ett på eftermiddagen och klockan ett på nat­ten korsar vi av familjeskäl Damaskus centrum fyra gånger i taxi på väg fram och tillbaka från centrum till förstaden Oudsayya i norr och därifrån till förstaden Sayyida Zainab i söder och vi ser inga demonstratio­ner, inga militära fordon, inga militärer, inga poliser. Vilket betyder att Damaskus inte heller den dagen var platsen för massdemonstrationer som i vintras Kairo, Alexandria ellerTunis. Och att Damaskus inte präglas av militär närvaro.

"De är svartmaskerade och skjuter på polisen"

År 2005 beslöt Baathpartiets io:e kongress om en libe­ral ekonomisk ordning under namnet "social marknads­ekonomi", l syrisk press uttrycks i dag ilska över till exem­pel "konkurrensutsatt" kollektivtrafik som inte fungerar, avskaffade subventioner på bensin, utförsäljning av statlig egendom och korruption. Debatten för och emot "social marknadsekonomi"förs öppet.

Men denna diskussion syns inte i de internationella tv-kanalerna.

Det görs heller inga uppfölj­ningar för att granska hur de beslutade reformerna genom­förs trots att till och med Baath-partiets egen tidning skriver elfte maj att den liberala ekonomiska politiken inte mättat folket och att de pågående reformernas högsta prioritet blir att ändra den.

Nu har folkhumorn döpt om den Oatarbaserade tv-stationen Aljazeera till "al-Khinzira", Suggan.

Har man inte störtandet av president Bashar al-Assad på dagordningen vin­ner man inte acceptans hos till exempel Aljazeeras aggressiva, kvinnliga, nyhets­ankare Leila al-Shayb. Den 13 maj ställde hon Raja al-Nasir som är en av de ledande i oppositionspartiet al-lttihad al-lshtiraky al-Arabi al-Dimukrati {Arabiska socialistiska Demokratiska unionen) till svars för att partiet inte kräver presidentens avgång.

Men han vidhöll "Vi vill inte störta stats­makten, vi vill ha förändringar av rättsyste­met. Det kommer att ta tid, men processen är igång." Och det förefaller den vara.

Kurder som kommit till Syrien efter för­följelser i bland annat Turkiet under 1920-talet och deras ättlingar fick medborgar­skap i april 2011. Undantagstillståndet som infördes 27 september 1958 upphävdes 21 april 2011 och i samband med detta avskaf­fades också Högsta domstolen för statens säkerhet och rätten till demonstrationer reglerades i lag. Arrangörer skall nu söka tillstånd hos inrikesministeriet med angi­vande av tid och demonstrationsväg. En demonstration är tillåten om den inte stör allmän ordning och inte har som syfte att hetsa mot andra grupper i samhället. Kommittén mot korruption bildades femte maj 2011 med domaren Mohammad al-Ghafri som ordförande och ny lag om yttrande- och tryckfrihet är under utarbe­tande.

Det finns många partier utöver det ledande Baath,också sådana som inte ingår i regeringskoalitionen al-Jabha al-Wataniya al-Taqaddumiya (Progressiva Nationella Fronten) som bildades med Baathpartiet som dominerande kraft 1972. Muslimska brödraskapet ärförbjudet. Nu finns beslut om att utarbeta en lag om rätten att bilda nya partier.

l syrisk tv, statlig och privat, visas många och stora begravningståg. De nedskjutna poliserna och soldaterna kommer från småorter runt om i landet och kistorna transporterasfrån Daraa, Lattakia.Baniyas och Horns till deras hemstad eller -by. Hustrur och barn, släktingar och vänner uttalar sig. Att dessa individer skjutits kan omojligt vara lögn. l Syrien är en begrav-ning inte något för en liten anonym kärnfamilj av sörjande utan en social angelä­genhet för hela kvarteret, byn, stammen. Så vilka ar det som skjuter poliser och soldater? Bekanta från Baniyas säger över telefon apropå vad som händer i den lilla industristaden vid kusten att „vi vet inte vilka de är, de kommer hit med på motorcykel och är svartmaskerade“. På internationell tv ser vi filmsnuttar med motorcykelgäng som kommer tre, fyra cyklar i bredd skanderande "Allah akbar". Okej, säger de syriska muslimer vi talar rned om saken, okej, "Gud är stor", visst, självklart, men vada, vad vill de säga med det i det här sammanhanget?

Områdets centrala roll för handel mel­lan östra och västra delen av euroasien och Medelhavsområdet och för skiftande imperiers intresse sedan 2ooo-talet f. Kr. har gett Syrien en mosaik av trosbekän-nare och etniska minoriteter, även om en majoritet i dag betecknar sig som araber med en familjebakgrund i sunnitisk islam. Syrien har vidare tagit emot flyktingar från de mest skiftande etniska grupper och trosriktningarfrån åtminstone noo-talet och hit flydde närmare två miljoner sekulara, kristna, shHter och sunniter från Irak undan de politiska och sekteris-tiska förföljelserna efter ockupationen 2003. l detta land är det inte lovande att Facebookgruppen "Den Syriska revolutio-nen"och andra liknande aktörer laddar upp filmer där demonstranterna skanderar till exempel:

Bidna nihki å al-makshof, alawiyyah

ma bidna nshof= vi vill tala öppet:

alawiter vill vi inte se. la Iil-Shi'a la li-Hizbullah bidna sunni

yurufallan = nej till shiiterna, nej

till Hizbullah, vi vill ha en sunni som

erkänner Gud.

och andra sekteristiska slagord men inte för fram ett enda konkret politiskt eller ekonomiskt krav.

Den som är född i en drusisk familj bor känna sig tveksam till den religiöse leda­ren Salafi shaykh abd al-Salam al-Khalili i al-Hrayk (i länet Dara'a), som ligger strax väster om ett område där det bor många druser. l filmsnuttar på nätet hävdar han nu att regeringen öppnat tre skolor i Daraa till vilka de hämtat drusiska kvinnor som visat nakenhet för att sprida otukt och prostitution.

Drusiska kvinnor höljer sig ju inte i svart tyg från huvud till fotabjälle och har inte svarta hellånga handskar. Och shayken passar på att misskreditera Sultan al-Atrash som ledde det syriska upproret 1925-1927 mot franska ockupanter, detta eftersom han var drus.

Vår taxichaufför som ville hinna hem till fredagsbönen i kvartersmoskén i Deir ez-Zur den 29 april var bekymrad över agitationen. "Fredag skall ju vara Salaam, fred" sade han (och en barnfödd svensk med protestantisk bakgrund får tänka sig ledig söndag med litet eftertanke i kyrkan följt av lättsamt småprat med vänner och bekanta på kyrkbacken ). "Men nu är det inte så, efter predikan är det alltid en tre, fyra stycken som agiterar for att vi skall dra ut på gatorna. Man skall inte använda moskén på det sättet,"

Stadsdelen Salihiye i Damaskus klättrar upp mot berget Oassioun. Hanbalitiska flyktingar fick en fristad här från det korsfararockuperade Jerusalem 1159, liksom flyktingar från Harran (norra Mesopotamien) undan mongolerna sent i2oo-tal, muslimska flyktingar kom hit från Kreta 1895-1911 och kurder kom under slu­tet av 1800-talet. Här ligger gömda juveler av medeltida religiös arkitektur.

När det i nyhetssändningar talas om att "demonstrationerna har nu spridit sig till Damaskus" kan detta vara en stadsdel som avses. En vän som bor däruppe berät­tade söndagen 24 april att en salafitisk predikant är aktiv i området och att han fått ihop några tiotals som tågat, ropandes "Allah akbar"ocb att några av deltagarna var beväpnade och sköt i luften.

Abd al-Halim Khaddam var Syriens vice­president fram till år 2000 och uteslöts ur Baath-partiet år 2006. Nu bor han i Paris. Han samarbetar politiskt med den saudis-ke välbeställde prinsen Bandar bin Sultan, chef för saudiska säkerhetsrådet och finan-grupp av fanatiska sunnisekterister som försökte ta över det palestinska flykting­lägret Nahr al-Barid i Libanon 2007, ett år efter Israels militära angrepp på landet.

l den Londonbaserade dagstidningen Asharq al-Awsat den 16 maj får abd al-Halim Khaddam, frågan: Vill du ha ett mili­tärt angrepp mot Syrien liknande det mot Libyen? Och han svarar: Instämmer, det är vad vi vill.

Men det alla dem vi talade med ville, var att slippa en situation likt den i Irak eller Libyen.

Baskernas land i Spanien

Dieser Blog

Verlinkt von hier

Dieser Blog

Verlinkt von hier

Wird geladen...

Donnerstag, 13. Oktober 2011

Baskernas land i Spanien

Baskernas land i Spanien

av Kjell Martinsson

I norra Spanien och i sydvästra Frankrike finns det människor som har baskiska som modersmål. Det är ett mycket självständigt folk – tre miljoner som är mer eller mindre tvåspråkiga – och som levt samman i århundraden i Baskien. Den största staden är Bilbao i provinsen Biscaya. Baskerna är ett folk vars bakgrund är oerhört rik. Språkinfluenserna idag för de ca 700 000 basktalande är gissningsvis från semitiska, arabiska, persiska, kaldeiska, grekiska, ural-altaiska, sanskrit, inuit och indianspråk. Även finskan kan ha påverkat det baskiska språket. 

 Ett snapshot i gatumiljö nära Casco Viejo

Den gamla hamn- och industristaden ligger vid floden Nervion och kan med lite god vilja kanske liknas vid Göteborg. Nedlagda varv och metallindustrier. Gruvorna låg förr i de höga berg som omgärdar stadskärnan. Stadens stolthet är Athletic Club - en förening vars ränder aldrig går ur… polkagrisrandiga! En ny arena – grunden håller på att färdigställas – skall ersätta gamla legendariska San Mames. Alla spelare i laget är basker, något annat är otänkbart. Man håller till i La Liga – högsta divisionen, om man inte spelar i någon europeisk cup.

Stadens magnifika affärsgata heter Grand Via (Storgatan!) och är ett omtyckt affärsstråk. Visserligen pekar försäljningssiffrorna enligt tidningen El Pais (Landet) nedåt för den unika varuhuskedjan El Corte Inglés. Visst verkar det för en svensk i förskingringen vara på tok för många anställda -  även om man verkligen gör anspråk på ”att ha allt”. Sju våningar plus ett annex lite längre ned på gatan.

Även parader och demonstrationer drar ibland fram längs den mörkgröna, vackra allén. Nöje och rättvisa är viktiga begrepp för baskerna, som i generationer fått kämpa för självständighet och dagligt bröd.

Inbördeskriget 1936-39 kastar än idag långa mörka skuggor över landet. Kuppgeneralen Francisco Francos trupper intog Bilbao sommaren 1937. Republikens folk hade då flytt staden, som var halvtom. Men baskerna kom tillbaka och efter andra världskriget tycktes allt återgå till det normala…

Sekteristiskt kontra terroristiskt våld.

Men i media har sedan 1958 rapporterats om ETA (Euskadi Ta Askasuna), vilket betyder Baskernas land och Frihet. Ibland har organisationen felaktigt jämställts med t.ex. tyska Rote Armee Fraktion, vilka var en sekteristisk terrororganisation. ETA:s självständighetskamp eskalerade under 1970-talet till spektakulära terrordåd. Bl. a. mördades Francos tilltänkte efterträdare generalen Carrero Blanco i ett terrordåd som har alla ingredienser: hyrning av källarlokal, tunnelgrävande, transport av sprängämnen, kanske ett ton och så direktträff. Presidentkandidaten Blancos bil fastnade på en balkong flera meter upp i luften… 

Det största terrordådet – och då är vi inne på 1980-talet – inträffade i Barcelona i varuhuset Hipercor. Varningar ringdes in till både varuhus och polis, men det hela nonchalerades, varuhuset tömdes aldrig, vilket fick till följd att 21 oskyldiga kunder fick sätta livet till. Det näst största attentatet när det gäller dödsoffer var en militärbuss i Madrid som attackerades: 12 döda och 43 skadade. Flera mindre attentat har genomförts i olika sammanhang. Politiska kidnappningar och dödande eller försök till dödande av höga statstjänstemän och ledande politiker har också förekommit. 

Försoningsprocess

Idag är situationen troligen en annan. Efter år av ytterst bittra motsättningar mellan Madrid och polisen på ena sidan och ETA på den andra, finns idag tecken till en försoningsprocess. I våras godkändes organisationen BILDU, vilket betyder ”Samling”. ETA har återigen proklamerat ensidig vapenvila. Inför kommun- och regionvalen godkändes med ytterst liten marginal i författningsdomstolen i Madrid dess existens; 6-5 blev utslaget. Den samlade vänster som gick till val erhöll nästan en fjärdedel av rösterna. Ett otal borgmästarposter tillsattes också av BILDU. T o m i kulturstaden San Sebastian i regionen Gipuzkoa, där jag fick en pratstund med ett par unga politiska företrädare i stadshuset, blev röstetalen överraskande stora.

– Vi är naturligtvis glada över de framgångar som BILDU fick i valet, menar man. Trots den korta förberedelsetiden lyckades olika vänsterorganisationer besinna sig och lägga interna motsättningar åt sidan. Jon skiner upp när jag berättar att jag sett personen på hans T-shirt live i Göteborg en gång: Jimi Hendrix. Vi tar ett foto på Nora och Jon på en av balkongerna i stadshuset och vid utpassagen hinner jag också skaka hand med informationsansvarig chef.  Nora och Jon

Nora och Jon

– Vi hade stora framgångar i kommun- och regionvalen 2011. Jag är med och deltar i olika servicefrågor och projekt, säger Nora Galparsoro. Jon Albizu har kommit igång med viktiga sociala frågor. Och de menar att försoningsprocessen är viktig. De lämnar ett symboliskt exempel genom att berätta om att man från BILDUs sida vill bygga någon form av fredshus någonstans i San Sebastian. Hittills har detta stött på patrull. Motsättningarna till Madrid – och dess lokala politiska representanter i t.ex. PP (konservativa Partido Popular) - är hårda och långvariga.

Efter att ha lämnat stadshuset beger vi oss längs den legendariska badstranden ”La Concha” (Snäckan) och dess aveny, upp i bergen för att se var och kanske hur Franco tillbringade sin sommarsemester. Överklassen har vistats här i krokarna sedan 1800-talet. Palacio de Aiete är idag öppnat för allmänheten och ”årets utställning i parken” möter besökaren redan utanför huset. Ett i rostigt järn uppfört stationärt monument visar årtalen 1937 till 1975, alla åren prydligt utskurna i plåtschabraket. D v s de år Franco var diktator. Och med denna lite fantasilösa ”skultur” i minnet går vi fram till en nyplanterad kastanj strax intill. Trädets frukt till detta nya unga träd har vuxit på den plats där Anne Frank hölls gömd under andra världskriget. Symboliken är tydlig. 

Vi stiger in i salongerna och erbjuds en kort, men informativ videofilm. En skönt, avslappnad promenad i parken ger därefter utlopp för många behov. ”Där blir man ett med naturen” påpekas av speakern i videon. Och det stämmer!

De vita svanarna har fått ungar! Träden har rest sig till nästan fantastiska höjder. Vi talar lite grand med guiden, en ganska ung kvinna, som inte har många positiva ord att säga om Franco och militärerna, vilka för övrigt har några rum kvar på övervåningen… Ibland avhölls regeringssammanträden i byggnaden. Parkettgolven blänker fortfarande…

Hösten är skördetid

Vår vistelse i Bilbao sammanfaller med den stora, veckolånga festen i sluter av augusti. Minutiöst planerad sedan förra året fest. I Bilbaos centrala del: Casco Viejo (Gamla Stan) med anor från 1300-talet, höjs dessa dagar – inte bara - priserna rejält. Det är vinets fest! Restaurangägarna passar på. Och turisterna betalar…

Francos f.d. sommarstuga

Stånden längs floden Nervion är legio. Det politiska vänsterinslagen är påfallande och högtalarna är obarmhärtiga… Jo, visst, man har ett nummer dit man kan ringa och klaga! Kvällarnas höjdpunkt är förståss fyrverkeriet kl 22.30. Med ett dån som ev. kan jämställas med falanggisternas inträngande i staden, juni 1937. Jag hör hundar som ylar, ser människor som håller för öronen eller borde göra det, men som tur är; inga bomber faller mot marken. En vän blev lomhörd en natt och då var vi ändå ett par kilometer från berget, där man sköt upp fyrverkeripjäserna.

I våra dagliga media ges väldigt sällan en bild av det politiska läget utanför Madrid. Det blir oftast något ”statement” från den snart avgående socialdemokratiske statsministern Zapatero . Eller om något extraordinärt hänt. Men i verkligheten, som på en given signal exploderar Gamla stan med affischer bl.a. på Baskiens ca 900 politiska fångar. Och på något sätt verkar det som om vänstercaféet ”errondabide” vid Calle Ronda nr 20, utgör en slags startpunkt, vilket naturligtvis är fel… Mobiliseringen på gator och torg med namn och foton på de politiska fångarna är illegal och kan ge fängelse i sej.

Huvudkravet verkar formuleras i slagordet Etxera, vilket betyder Hem! Vid den stora demonstrationen fredagen den 26: e augusti samlas 2 000 -3 000 för att med basiska flaggor och bred mobilisering sätta krav bakom orden. Dagen är väl vald, då den är helgdag, men bara i Bilbao! Anhöriga har särskilda halsdukar med texten Semideak; släkt. Nilko Moreno håller tal vid Fredriko Moyua Plaza. Demonstrationsrätten upprätthålls, polishelikoptern snurrar ovanpå och en mindre polisstyrka spänner musklerna på marken, men behöver inte ingripa. Och solen skiner som på en svensk högsommardag. Den baskiska flaggan med sina karakteristiska färger grönt, rött och svart smattrar i vinden. En vän påpekar lite försynt att region Navarras flaggor inte är med, men så ser vi ett par stycken i varje fall! TV och tidningarna bevakar. Speciellt den samlade vänsterns egen tidning Gara är på alerten. Och på redaktionen Grand Via nr 2, 4 vån släpper man inte in vem som helst!

Det får jag själv erfara när jag knackar på redaktionsdörren en dag. Däremot var det lättare att snacka med den vikarierande portvakten på nedre botten, men hon visste inget… Och så måste det väl vara nuförtiden. Hög säkerhet och god arbetsmiljö är A och O. Idag skulle nog en sansad bedömare knappast tro att EU-apparaten med portugisen JM Barroso i spetsen skulle godkänna Baskien som självständig stat. Men som ett led i en spansk försoningsprocess är koncentrationen av de politiska fångarna till Baskien ett viktigt krav att uppfylla för Madrid, vilket dessutom stöds av den spanska konstitutionen. Den planerar dock att ändras på initiativ från just Zapatero, men då med bakgrund av ”den ekonomiska krisen”. Spanien är Europas fjärde ekonomi och skulle detta land hamna på obestånd är Euron definitivt illa ute. Redan spekuleras i tidningarna om att den rutinerade Rubalcaba, också han PSOE (läs (S)), skall efterträda Zapatero, som tillträdde 2004. Förutsättningen är förstås att valets sittande regering väljs om i november 2011, och att ingen intern kandidat utmanar Rubalcaba.

Grytan hålls kokande

Miljonstaden Bilbao är fascinerande på många sätt. Dels p g a sin väldokumenterade historia i t.ex. arkeologiska och religiösa museum. Dels på grund av den pulserande staden som verkligen sjuder av liv och dofter. Inte minst i nybyggda saluhallen vid gamla San Anton-kyrkan. 

Det finns många fula fiskar i Spanien!

På Museo Diocesano de Arte Sacro kan man njuta av åttahundra år av konsthistoria. Bilder kan givetvis köpas, men även på det moderna Guggenheimsmuseet råder principiellt fotoförbud. I det sistnämnda fallet är det dock fritt fram - på terrassen. Jag tog dock en bild på herrmuggarnas tripp, trapp, trull-pissoar. Vilken skandal det skulle blivit om jag avslöjats… 

Tripp, trapp… och har det gått troll i bilden…

 Tripp, trapp… och har det gått troll i bilden…

Festens gratisprogram är på 38 sidor och även om det är omöjligt att på plats följa alla nummer, måste slås fast att uppträdena på Plaza Arriaga håller mycket hög internationell varitéklass. Festivalgeneralerna – eller kanske Festutropare – Kirmen Uribe och Patricia Lezama  dyker också upp i olika sammanhang runt om i festivalområdet och ler en kväll professionellt, när jag tränger mej fram för ett foto på paret i vimlet i Gamla stan. Till saken hör att hela centrala staden är avspärrad från den nybyggda spårvagnslinjen, vilket sätter sina spår…

Kirmen Uribe och Patricia Lezama

Gatuteatern är bedövande i sin mångfald och uppfinningsrikedom. Att nämna någon estradör före någon annan vore antagligen meningslöst. De flesta festdagarna är solen helt skoningslös under dagföreställningarna, vilket iofs gjorde att jag fick god nytta av min reklamhatt för SWEDEN. Blågult så det förslår - med slokhattens alla fördelar och med vattenflaskan lätt tillgänglig mår man mycket bra, trots att underlaget är gatans sten eller asfalt. Stå eller sitta – välj själv!

Diskussion

Hur förbereder sig man för en resa till Spanien? Det beror naturligtvis vart man åker! Men kunskaper i spanska är bra. En ordbok räcker långt, men inte i alla affärer när man hamnar i köpsituationer blir det lätt stressituationer. Engelska är inget gångbart språk ”på gatan” – förutom i turistorternas betonggetton. Men Spanien är så mycket mer än t.ex Torremolinos, Malaga, eller Barcelona dit turistströmmarna går eller gick... 1973 besökte jag Belchite – ruinstaden några mil söder om Zaragoza. En kuslig upplevelse! Det sades då att staden skulle ligga kvar som den låg i sina sandhögar, som ett varningsmonument! Och det löftet har Madrid hållit!

Det vimlar alltså av signaler från inbördeskriget än idag. Det mest markanta är den explosion av affischer och slagord på gator och vid torg i samband med höstfestens start och så länge festen pågår. Oftast uppklistrade. Och en affisch för ETA renderar omedelbart fängelse i ett antal år. Jag såg iofs bara en (Bild 7: ETA profilerar sig…) men skall man tolka det som om opinionen är skrämd eller ligger lågt? Vill man inte äventyra det stöd som trots allt BILDU har idag? Men de flesta kraven är amnesti för de politiska fångarna. Ibland förekommer enskilda ansikten på någon politisk fånge, oftast man, men sex och sex är också en vanlig indelning. En affisch vid en kyrka har ett otal namn och bilder – noga räknat hela 705 stycken. Den utstrålar: Vi har inte glömt er! Vi tänker på er där ni försmäktar i fängelserna!

Repressionen hårdnar… men motståndet lever

I början av oktober kan ett kanske nytt skede i den politiska utvecklingen noteras. Den ungdomliga demonstration som samlades mot kvällen den 25 augusti på Grand Via och som avslutades vid stadshuset har gett de olyckskorpar som kraxade rätt. I september kommer uppgifter om att Kukutza III efter tretton års ockupation rivits efter en hård batalj mellan ungdomar, invånare i stadsdelen Errekaldeberri och polis. Ett 40-tal skadade rapporteras. Men det ryktas om ett nytt Kukutza IV… Men myndigheterna (Läs PNV, nationella högern) har redan lovat att slå till med batonger och nya gummikulor.

Parallellt med dessa dramatiska händelser har domstolsväsendets dom avkunnats mot de personer som gripits tidigare vid en sammankomst. Den resulterade – efter två års häktestid – i tio års fängelse för Arnaldo Otegi, som utpekats som ledare. Hans vänner drabbades också mycket hårt. Två av dem dömdes till tio års fängelse och ytterligare några fick flera år i fängelse. Och då talar vi om dem som är arkitekterna bakom den nya försoningslinjen! Motiveringen från domaren är att ETA ”tycks” ligga bakom. Inga bevis har presenterats för detta. ETA:s ensidiga vapenvila respekteras inte från Madrid.

I t.ex. San Sebastian har demonstrationerna varit massiva och enligt GARA har 23 000 personer deltagit. Och parlamentsvalet närmar sig med stormsteg – den 20 november är den dag som siktet är inställt på. BILDU räknar nog med uppemot kanske hundra tusen nya röster p.g.a. den dramatiska händelseutvecklingen.

För en analytiker av guds nåde kanske denna händelseutveckling hade varit skönjbar redan i augusti. Den stora festen i Bilbao innehöll undertoner som kunde tolkas i denna hårdare utveckling. Fotfolkets oerhörda mobilisering med affischer i ”Gamla stan” och olika manifestationer satte tydligt sin prägel på Bilbao. Den mäktiga affischen som innehöll fler än 700 politiska fångars foton återkom! Och det vimlade på gatorna av lokala amnestiappeller – a la Amnesty International – för mindre grupper av fångar. En del ansikten för politiska fångar var direkt målade på husväggar. Någon form av mall hade används och bilderna föreföll autentiska. Jag såg också – och fotograferade – en av ETA:s affischer. Den mörkblå ormen som slingrar sig runt en vertikal stång. Den affischen hade renderat en uppsättare fängelse direkt! Om han/hon blivit ertappad.

Vid vårt besök på stadshuset i San Sebastian diskuterades frågan om den Internationella kontaktgruppen (GIC) under ledning av Brian Currin. I gruppen ingår också bl.a. Pierre Hazan, Nuala O´Loan och Raymond Kendall. Deras uppgift är att arbeta för att inför valet underlätta legalisering av SORTU (Försoning) och att som det heter ”generera förtroendeskapande åtgärder”. Gruppens arbete har nu etablerats efter besök i Bilbao och San Sebastian den 21-22 september. Hur mycket arbete denna internationella grupp kan leverera återstår att se. En webbplats är skapad , där man kan följa utvecklingen och vilka som deltar.

Alltfler invånare följer nu med spänning den valrörelse som nu är igång. Bilbao, den gamla arbetarstaden, där La Pasionara (Dolores Ibárruri) staty utgör en stark påminnelse om vänsterns historiska inflytande, är ett centrum för diskussioner. I kulturstaden San Sebastian är kanske lågan ännu mer intensivt brinnande för försoning och inte minst de intellektuella agerar kraftfullt med de medel de har tillförfogande. Men hela Baskien – och givetvis stora delar av Spaniens folk deltar – mer eller mindre.

 Är det mannens son som sitter fängslad?

Samtidigt som detta skrivs måste understrykas att kampen i Baskien för ”Hemtagning” pågår. Kravet är riktat direkt till Madrid för att enligt Spaniens konstitution skall en fånge placeras på en plats så att anhöriga har möjlighet att besöka den fängslade. Familjerna till fångarna dras med dryga kostnader och bilolyckor har skett – också helt i onödan. Detta borde vara helt annorlunda idag. Och där bryter regeringen mot sin egen konstitution! Återigen: Etxera! Ta Hem!

Det paradoxala i den nuvarande situationen är att Madrid med sin politiska hållning provocerar den baskiska opinionen. För mej som utomstående betraktare är det uppenbart att den spanska regeringens hållning är ohållbar.